Tills Frank skiljer oss åt 2019

Romantik Komedi
Sverige
103 MIN
Svenska
Tills Frank skiljer oss åt poster

Synopsis

Vera har tröttnat på singellivet och längtar efter den stora kärleken. Hon är visserligen dödligt kär i sin charmige kollega Frank, men hennes livscoach tycker det är dags att Vera sänker sina krav, mållåser på en hyfsad kille och sätter fart på sitt liv. En komedi om beslutsångest, längtan efter att hitta den rätte och om hur små vita lögner leder till oväntade situationer utom all kontroll.
Ditt betyg
2.6 av 18 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Tills Frank skiljer oss åt
Biopremiär
18 oktober 2019
DVD-premiär
2 mars 2020
Digitalpremiär
10 februari 2020
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Nordisk Film
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Jake Bolin

14 oktober 2019 | 10:00

Skamsköljning utan pardon från Peter Magnusson

Med noll ambivalens och inget finlir alls: ”Tills Frank skiljer oss åt” är en sällsynt misslyckad komedi. Totalt kass, outhärdligt dålig och helt utan försonande egenskaper. Fullkomligt usel. Katastrof, fiasko, haveri. Den är inte ett stolpskott, bollen skrapar knappt hörnflaggan. I konsumentupplysningens namn är det viktigt att vara tydlig: SE INTE DEN HÄR FILMEN.
Fyrtioårskrisande Vera (Liv Mjönes) är olyckligt kär i sin lärarkollega Frank (Erik Johansson). På uppmaning av en knasig livscoach sänker hon sina förväntningar och friar istället till Carl-Johan (Peter Magnusson), en hopplöst självgod tönt som pratar bebisspråk och drar med henne på skidsemester hos sina föräldrar.

På plats i Åre dyker en nyskild Frank oförhappandes upp, just när Vera börjar inse att mannen hon står i begrepp att gifta sig med tycker om att kommunicera med hjälp av en mjukisnalle från barndomen. Carl-Johan är dessutom inte alls läkare som vi förletts att tro, utan anställd på Joe and the Juice (ett listigt njurslag mot den fåniga hipsterkulturen!) och olidlig i största allmänhet.

Vera stammar och ser svårt förvirrad ut varje gång hon öppnar munnen. Handlingen drivs framåt av att hon snurrar in sig i alltmer hopplösa situationer genom att improvisera ihop osannolika förklaringar som ingen vettig person skulle köpa för ett ögonblick. Men eftersom samtliga rollfigurer är precis lika osannolikt idiotiska så tar bensinen i denna dramaturgiska motor aldrig slut.

”Är detta skoningslöst ironiskt?” hade man kunnat tänka om sammanhanget varit okänt. ”Vilket brutalt och oprovocerat angrepp! Det är inte varje dag som svenska långfilmer parodierar farsartade förvecklingskomedier med intelligensfientliga premisser. Och man håller minen hela vägen, illusionen brister inte för en sekund. Så här uselt skulle det faktiskt kunna vara.”

Men nu är kontexten uttalad, till och med bekant. ”Tills Frank skiljer oss åt” har samma avsändare som ”Sommaren med Göran” (2009) och ”En gång i Phuket” (2011). Det innebär att Peter Magnusson har skrivit manus och alltså även förekommer som skådespelare i filmen, medan Lena Rehnberg står som producent. Och det har historiskt sett inneburit publiksuccéer med bredast tänkbara tilltal, samt stora kommersiella framgångar.

Därmed skingras mystiken kring varför Svenska Filminstitutet har valt att finansiera det som försiggår på duken i drygt en och en halv timme. Annars hade det varit på sin plats med en konspirationsteori eller två. För medan de två tidigare nämnda filmerna båda innehöll en handfull genuint roliga scener som en följd av Peter Magnussons komiska begåvning så är ”Till Frank skiljer oss åt” en obeveklig skamsköljning som gör ont långt efteråt.

För tydlighetens skull: Även tramsiga komedier med folkliga ambitioner har sin plats i en någorlunda demokratisk biograftablå. Det är inte en elitistisk attityd eller orimliga förväntningar som gör att jag desorienterad stapplar ut ur salongen när eftertexterna äntligen börjar rulla, utan en rent kroppslig reaktion. Systemet är överlastat av infantila skämt som får Ashton Kutcher, Jack Black och Rob Schneider att framstå som intellektuellt svårtillgängliga humorgiganter.

”En komedi om beslutsångest, längtan efter att hitta den rätte och om hur små vita lögner leder till oväntade situationer utom all kontroll”, står det i pressmaterialet. ”Det var kanske roligare på nittiotalet”, säger Peter Magnusons rollfigur vid ett tillfälle. Jag minns tack vare förträngningsmekanismerna inte vad han syftar på, men det är frestande att sätta citatet i relation till filmen som helhet, att tolka in en sorts ursäkt. Det är möjligt att biopublikens toleransnivå för trams var högre för tjugoplus år sedan.

Med sin bottenlösa brist på kvalitet aspirerar ”Tills Frank skiljer oss åt” hur som helst på tidlöshet.
| 14 oktober 2019 10:00 |