The Post 2017

Drama Biografi Historisk
USA
116 MIN
Engelska
The Post poster

Synopsis

I juni 1971 tog USA:s stora tidningar modigt ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter över fyra decennier. Vid den tiden försökte Washington Posts Katherine Graham fortfarande att hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare, och Ben Bradlee, tidningens labila men drivna redaktör, försökte förbättra den kämpande tidningens rykte. Tillsammans bildade de ett osannolikt lag.
Ditt betyg
3.2 av 72 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Annika Andersson

9 januari 2018 | 08:15

En njutning att se Tom Hanks och Meryl Streep tillsammans på vita duken

Steven Spielbergs välgjorda politiska drama med skådespelarveteranerna Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna är baserad på verkliga händelser i 70-talets USA. Det är en njutning att se dem tillsammans på vita duken!
Titeln ”The Post” refererar så klart till tidningen Washington Post, men det var egentligen New York Times som först fick tillgång till hemlighetsstämplad information från Pentagon av militäranalytikern Daniel Ellsberg.

Informationen bestod av en utförlig studie av de amerikansk-vietnamesiska relationerna 1945-1967, initierad av försvarsministern Robert McNamara, med syfte att efterlämna en skriftlig rapport för att förhindra politiska fel i kommande förvaltningar. McNamara informerade vare sig president Lyndon Johnson eller utrikesminister Dean Rusk om studien.

Studien visade att alla de tusentals amerikanska soldater som skickats till Vietnam under kriget inte var där för att skydda södra Vietnam utan för att kontrollera Kina. Efter att bitar ur materialet publicerades 1971, när Nixon tillträtt som USA:s president, blev Ellsberg anklagad för konspiration, spionage och stöld av statens egendom. Även tidningen blev stämd trots tryckfrihetslagen.

När Washington Post så fick tillgång till det övriga materialet ställdes de inför det svåra beslutet om de skulle våga följa upp tråden och publicera mer hemlighetsstämplad information, med risk att åtalas precis som New York Times? Mycket stod på spel, för detta skedde i samma veva som de skulle börsnoteras, och de var i starkt behov av kapital för sin överlevnad.

Men filmen har valt att fokusera på ännu en aspekt, nämligen tidningens ägare Katharine Graham (spelad av Streep) som fyllda 40 och helt utan arbetslivserfarenhet plötsligt befann sig i chefsrollen efter sin mans självmord. Ytterst få kvinnor innehöll chefspositioner vid den här tiden, och hennes man hade tagit över tidningen efter hennes far. Streeps Graham navigerar lågmält och osäkert men ändå bestämt bland männen runt henne – beslutet att publicera rapporten är helt och hållet hennes!

Förutom redaktören Ben Bradlee (härligt charmige Tom Hanks), omges hon bland annat av tidningens sympatiska ordförande Tracy Letts (Fritz Beebe), den något nedlåtande styrelseledamoten Bradley Whitford (Arthur Parsons) och reportern Ben Bagdikian (Bob Odenkirk från ”Better Call Saul”) som är den som lyckas få tag på rapporten.

Det är en ren njutning att se de båda ikonerna Tom Hanks och Meryl Streep tillsammans på vita duken, och hela skådespelarensemblen är högkalibrig som det anstår en Steven Spielberg-film. Manuset är skrivet av förstagångsförfattaren Liz Hannah, och filmfotot står Janusz Kaminski för. Jag gillar verkligen hur han lyckats få filmen att se ”gammaldags” ut, utan den sepia eller bruntonade färgskala man oftast ser i filmer som ska föreställa 70-tal. Riktigt snyggt gjort!

Dekoren är också fantastisk! Det riktiga Washington Post-kontoret är noggrant replikerat, och det känns verkligen som man åker tillbaka några decennier i tiden. Det är en konventionellt berättad historia men perfekt gjord. Normalt vill jag gärna se något unikt och nytänkande för att ge full pott, men perfektionen i detta Spielberg-Streep-Hanks-drömtrioverk är som en hyllning till filmkonsten i sig. Jag ger “The Post” fem stjärnor av fem.

Det enda som möjligtvis gör stjärnorna lite svagt lysande, är den anledningen att man måste ha något litet intresse av amerikansk politik för att helt kunna ta den till sig. Har man inte det kan det vara svårt att greppa vidden av att ignorera åtal i den Nixonska eran, och likaså mycket av vad det var rapporten avslöjade egentligen.

Jag hade däremot förmånen att se filmen när den öppnade Palm Springs filmfestival 2018, med manusförfattarna, regissören och de båda huvudrollsinnehavarna på plats för en Q&A. Inte bara festivalstämningen gjorde visningen speciell, utan även det faktum att eftersom medelåldern på Palm Springs-publiken är högre än på andra festivaler, minns många dessa händelser, och utgjorde en mycket engagerad publik. De öronbedövande applåderna till beslutet att publicera slår det mesta jag hört i en biosalong.

Ännu en aspekt av filmen som bör nämnas, är den rekordsnabba tiden från manus till färdig film. Paralleller har nämligen dragits mellan filmen och den nuvarande presidentens relation till pressen, och det har spekulerats om att brådskan med att få den färdig, var för att den är relevant just nu som en kommentar till dagens politiska klimat.

Via filmen kan man kanske se det som att McNamaras rapport fortfarande jobbar för att förhindra politiska fel i kommande förvaltningar. Budskapet i det här sammanhanget står i alla fall klart - pressens tryckfrihet måste även fortsättningsvis respekteras!
| 9 januari 2018 08:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
Ett scope så stort som täcker både yttrandefrihetslagen och USA;s mörkerläggning om deras roll i Vietnamkriget, detta tvingas ledningen på tidningen Washington Post ta ställning till. Trycker dem det riskerar dem att förlora hela tidningen och ett fängelsestraff, avstår dem motverkar dem hela tidningens grundsyfte. Att täcka alla nyheter oavsett vem dem gynnar, folket har rätt till sanningen.... Så sexigt och spännande man kan göra en film om detta försökte ialla fall Steven Spielberg att göra denna film. Kul att se stor jättarna Tom Hanks och Meryl Streep på duken tillsammans men så mycket mer än så gav det inte. Man snurrar in sig på struntsaker istället för att fokusera på den stora nyhet det faktiskt var, känns urvattnad och återhållsam för att inte trampa någon på tårna och på så vis förlorar den hela sitt syfte. Blir inget wow från mig, bra skådespeleri och därför får filmen en godkänd 3a...men mycket mer än så hade jag förväntat mig av fantasifyllda Steven Spielberg...:( Cast: Sarah Paulson, Bradley Whitford, Bruce Greenwood mfl... AAA
Läs mer