The Good German 2006

Några få månader har förflutit efter andra världskriget slut och Berlin ligger i ruiner. Jake Geismer (Clooney), som innan kriget drev en nyhetsbyrå i denna stad, återvänder i hopp om att få återse sin älskarinna. Och det får han, men inte på det sätt som han hade väntat sig. Lena Brandt (Blanchett), som Geismers kvinnliga bekantskap heter, visar sig besitta mörka hemligheter. Dessutom sällskapar hon numera med Tully (Maguire), en ung, till synes naiv men i själva verket korrupt, amerikansk soldat, som fått till uppgift att tjänstgöra som Geismers chaufför under dennes vistelse i huvudstaden. Situationen kompliceras ytterligare genom att den officiellt döde Emil Brandt, Lenas make, eftersöks av både amerikanska och ryska höjdare. 

Det råder ingen tvekan om att Soderbergh gjort sitt yttersta för att göra ”The Good German” så lik föregångarna från 1940-talet som möjligt. Fotot, musiken, dramaturgin, scenografin (även om vissa enstaka scener tyvärr ger ett kulissliknande intryck), replikframförandet och till och med slutets utformning känns som taget direkt ur en typisk matinérulle. Men listan över beståndsdelar som ökar filmens trovärdighet och därmed även kvalitet, tar inte slut här. Det finns, framförallt, två ytterligare faktorer som jag skulle vilja lyfta fram i denna text.

För det första, de talade språken. Jag brukar i vanliga fall inte orka reflektera över vilka språk som talas av de olika etniska grupperna i Hollywoods filmer. Detta då jag, likt många andra filmälskare, blivit alltför van vid att européer, oavsett om det handlar om ryssar, tyskar eller fransmän, alltid talar engelska med sina landsmän. Därför kom det som en mycket positiv överraskning när jag insåg att Soderbergh valt att göra ett mindre avstamp från denna trend.

För det andra, sättet på vilket Soderbergh har utnyttjat de visuella spåren efter nittonhundratalets femte decennium. Att filmmakare blandar autentiska arkivbilder med spelfilmsmoment är inte ovanligt. Men i ”The Good German” har detta skett på ett nästintill skarvfritt sätt, vilket långt ifrån alla filmmakare lyckas med.

Men detta beröm till trots blir inte betyget högre än godkänt. Anledningen är att filmen, förutom en beundran för det rent estetiska, inte lyckas framkalla någon större inlevelse hos mig. Vilket är svårt att förstå då detta är en thriller som innehåller, utan någon inbördes ordning, en dos kärlek, en dos politiskt spel och en dos skuldfrågor – ämnen som engagerar de flesta. Men Soderbergh måste ha glömt bort att det inte räcker med en på pappret spännande intrig, ett vackert yttre och erkända skådespelare för att fånga och behålla publikens intresse. Det som saknas i detta verk är en välgjord och övertygande (i recensionssammanhang används ofta dessa ord synonymt, dock inte här) karaktärsteckning. Utan en sådan är det som åskådare svårt att känna något inför personerna i dramat och i förlängningen inför den berättade historien. Och likgiltighet, även om den är vackert förpackad, är förödande för oss.