The Dirt 2019

Drama Biografi Musik
USA
107 MIN
Engelska
The Dirt poster

Synopsis

Baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet.
Ditt betyg
2.9 av 47 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Fanny Degerfelt

23 mars 2019 | 16:00

En överdos av sex, droger, rock'n'roll och sviniga män

Take a walk on the wiiild side med rockens kanske mest ökända band. En ojämn historia som är svår att slita blicken från.
Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll. Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor - helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg. En hel del bra musik hann de skriva också.
 
Deras musik handlar om att ha vårdslöst kul som om det inte finns någon morgondag, och jag tror att det är det som många gillar med dem. (Trots allt lever vi i ett samhälle som fram till typ igår älskade män som lever utan att be om ursäkt.) Det är förstås inte det enda deras musik handlar om, men det är ganska talande när någon lyckas skriva en hit som är perfekt att dansa och headbanga till med en text refererar till den gången Nikki Sixx tillfälligt dog efter en heroinöverdos.

Att den här filmen faktiskt blev av är ungefär lika fantastiskt som att samtliga medlemmar av Mötley Crüe fortfarande lever. Jag har sett fram emot “The Dirt” sen filmrättigheterna köptes 2006, men trodde faktiskt inte att jag faktiskt skulle få se den. Den har befunnit sig i production hell, skådespelare och regissörer har kommit och gått, man hann ge upp hoppet flera gånger men till slut föll bitarna på plats.

När det gäller skådespelarna är de alla väldigt lika musikerna, och Mötley Crües utmärkande stil har fått vara intakt (jag var lite rädd att de skulle tona ner den eftersom deras kläder skulle se löjliga ut på minst 99,9 procent av befolkningen). Showen stjäls av Colson Baker (mer känd under sitt rapnamn Machine Gun Kelly) som perfekt fångar Tommy Lees energi och entusiasm. Iwan Rheon (Ramsey Bolton i “Game of Thrones”) gör sig bra som den surmulne Mick Mars. Jag trodde att hans främsta talang låg i att ha crazy eyes, men han känns minst lika naturlig som en alkoholiserad cyniker omgiven av yngre puckon. Daniel Webber är okej som Vince Neil, han har flera av filmens tyngsta scener, han är inte strålande, men inte heller usel.

Ensemblens svagaste länk är Douglas Booth som Nikki Sixx. Skådespelaren har ett ansikte som är kysst av änglar, men han är inte särskilt karismatisk. I scenerna där Nikki är djupt nere i sitt missbruk (vidriga upplevelser Sixx skrev om i sin självbiografi "The Heroin Diaries") får Booth bara inte till det.
 
Musiken spelar andra gitarr till det vilda festandet, men det finns några stunder då Vince brottas med det faktum att han är den enda som är nykter nog att märka att skivan de spelar in suger. Filmen skyndar förbi deras kanske mest rörande låt "Home sweet home," och märkligt nog uteblir "Kickstart my heart" helt. 

"The Dirt" är inget Oscarsbete, men det hade känts falskt om den försökte vara “Walk the Line” eller “Bohemian Rhapsody” - även om det hade varit ganska roligt om regissören bakom “Jackass 3D” och "Bad Grandpa" blivit nominerad till fina priser.

Självbiografin “The Dirt - Confessions of the World's Most Notorious Rockband” släpptes 2001, och skrevs av rockjournalisten Neil Strauss i samarbete med bandet. I egenskap av att vara en person som brukade recensera rockbiografier kan jag säga att “The Dirt” är en av de bästa jag läst. Det beror mycket på att den bryter mot några konventioner för hur den här sortens biografier skrivs, nämligen vi börjar från början, pratar med alla som träffat personen det handlar om och mosar in så mycket information som möjligt utan att stryka någonting. “The Dirt” fokuserar som titeln antyder på det som är intressant och skippar allt annat. Den har ett episodiska berättande som inte är helt kronologisk, anekdoter knyts ihop, bandet får motsäga och genomskåda varandra.

På vissa sätt översätter filmen boken bra, ibland vänder sig skådespelarna mot kameran och förklarar vad som händer med efterklokhet. Tyvärr lyckas filmen inte riktigt införa en dramaturgi som känns naturlig, det blir mer som en punktlista över saker som hänt Mötley Crüe. Ett vanligt problem med biografiska filmer är att de tenderar att bli väldigt gråtmilda, det finns en del sånt här, men för det mesta passerar saker som inte hinner sjunka in. Även för en film som inte satsar på att vara sedelärande finns få konsekvenser, och mycket av dem sker mellan scener. 

Det främsta problemet är dock att filmskaparna inte kan släppa hur gärna den vill att Mötley Crüe ska framstå som jävligt coola - vilket kanske inte är så konstigt när bandet producerar. De gör en massa dum skit, javisst, men i slutändan framhävs de som mer häftiga än någon annat. Ett exempel på detta är att de förvisso erkänner att skivorna de släppte under 90-talet inte var särskilt bra, men det antyds inte ens att de var hopplöst ute och töntiga under den här tidsperioden.

Det ska sägas att det är svårt för mig att se “The Dirt” med opartiska ögon, eftersom den är en så stor del av min ungdom. Sverige hade nämligen märkligt nog en liten sleazerenässans under 2000-talet. Jag har spenderat mycket tid omgiven av enorma, brandfarliga frisyrer, leopardmönster, Mötley Crüe-tatueringar av varierande kvalitet och vad som framstod som en desperat tävling i att försöka hitta ett försöka hitta på ett lika bra artistnamn som Nikki Sixx (ingen lyckades). I bakgrunden ett soundtrack av Crüe, Guns’n’roses, Hanoi Rocks samt nyare, svenska band som Crashdïet och Hardcore Superstar.

Alla gånger jag stått i ett läderklätt publikhav framför Mötley Crüe har gjort mig mer förlåtande än jag borde vara mot dessa män och deras kvinnosyn som var daterad redan på 80-talet. Trots sina brister är det omöjligt att slita blicken från "The Dirt" och tråkig är den aldrig.
 
Hur bra du kommer tycka om den här filmen beror på din tolerans för män som svinar runt, men ibland vill en bara uppleva brutal, sjaskig dekadens - på behörigt avstånd.
| 23 mars 2019 16:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
3
En underhållande film som jag har sett tre gånger hittills. Machine Gun Kelly och Iwan Rheon gör filmens starkaste skådespelarinsatser i rollerna som Tommy Lee respektive Mick Mars. Filmens svagare aspekt är att den känns något ytlig. Mötley Crüe's vilda och dekadenta rockstjärneliv står i fokus, men musiken hamnar något i skymundan. Hur kom heavy metal-klassikern Shout At the Devil till, eller storsäljaren Dr. Feelgood? Det är klurigt att göra en bok rättvis i filmformat, hade man spelat in en miniserie baserad på boken så hade historien sett annorlunda ut. The Dirt är inget mästerverk, men den utger sig inte för att vara det heller. En klart godkänd rockrulle. Betyg: Tre dalahästar utav fem möjliga
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu