The Dirt 2019

Drama Biografi Musik
USA
107 MIN
Engelska
The Dirt poster

Synopsis

Baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet.
Ditt betyg
2.9 av 65 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Fanny Degerfelt

23 mars 2019 | 16:00

En överdos av sex, droger, rock'n'roll och sviniga män

Take a walk on the wiiild side med rockens kanske mest ökända band. En ojämn historia som är svår att slita blicken från.
Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll. Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor - helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg. En hel del bra musik hann de skriva också.
 
Deras musik handlar om att ha vårdslöst kul som om det inte finns någon morgondag, och jag tror att det är det som många gillar med dem. (Trots allt lever vi i ett samhälle som fram till typ igår älskade män som lever utan att be om ursäkt.) Det är förstås inte det enda deras musik handlar om, men det är ganska talande när någon lyckas skriva en hit som är perfekt att dansa och headbanga till med en text refererar till den gången Nikki Sixx tillfälligt dog efter en heroinöverdos.

Att den här filmen faktiskt blev av är ungefär lika fantastiskt som att samtliga medlemmar av Mötley Crüe fortfarande lever. Jag har sett fram emot “The Dirt” sen filmrättigheterna köptes 2006, men trodde faktiskt inte att jag faktiskt skulle få se den. Den har befunnit sig i production hell, skådespelare och regissörer har kommit och gått, man hann ge upp hoppet flera gånger men till slut föll bitarna på plats.

När det gäller skådespelarna är de alla väldigt lika musikerna, och Mötley Crües utmärkande stil har fått vara intakt (jag var lite rädd att de skulle tona ner den eftersom deras kläder skulle se löjliga ut på minst 99,9 procent av befolkningen). Showen stjäls av Colson Baker (mer känd under sitt rapnamn Machine Gun Kelly) som perfekt fångar Tommy Lees energi och entusiasm. Iwan Rheon (Ramsey Bolton i “Game of Thrones”) gör sig bra som den surmulne Mick Mars. Jag trodde att hans främsta talang låg i att ha crazy eyes, men han känns minst lika naturlig som en alkoholiserad cyniker omgiven av yngre puckon. Daniel Webber är okej som Vince Neil, han har flera av filmens tyngsta scener, han är inte strålande, men inte heller usel.

Ensemblens svagaste länk är Douglas Booth som Nikki Sixx. Skådespelaren har ett ansikte som är kysst av änglar, men han är inte särskilt karismatisk. I scenerna där Nikki är djupt nere i sitt missbruk (vidriga upplevelser Sixx skrev om i sin självbiografi "The Heroin Diaries") får Booth bara inte till det.
 
Musiken spelar andra gitarr till det vilda festandet, men det finns några stunder då Vince brottas med det faktum att han är den enda som är nykter nog att märka att skivan de spelar in suger. Filmen skyndar förbi deras kanske mest rörande låt "Home sweet home," och märkligt nog uteblir "Kickstart my heart" helt. 

"The Dirt" är inget Oscarsbete, men det hade känts falskt om den försökte vara “Walk the Line” eller “Bohemian Rhapsody” - även om det hade varit ganska roligt om regissören bakom “Jackass 3D” och "Bad Grandpa" blivit nominerad till fina priser.

Självbiografin “The Dirt - Confessions of the World's Most Notorious Rockband” släpptes 2001, och skrevs av rockjournalisten Neil Strauss i samarbete med bandet. I egenskap av att vara en person som brukade recensera rockbiografier kan jag säga att “The Dirt” är en av de bästa jag läst. Det beror mycket på att den bryter mot några konventioner för hur den här sortens biografier skrivs, nämligen vi börjar från början, pratar med alla som träffat personen det handlar om och mosar in så mycket information som möjligt utan att stryka någonting. “The Dirt” fokuserar som titeln antyder på det som är intressant och skippar allt annat. Den har ett episodiska berättande som inte är helt kronologisk, anekdoter knyts ihop, bandet får motsäga och genomskåda varandra.

På vissa sätt översätter filmen boken bra, ibland vänder sig skådespelarna mot kameran och förklarar vad som händer med efterklokhet. Tyvärr lyckas filmen inte riktigt införa en dramaturgi som känns naturlig, det blir mer som en punktlista över saker som hänt Mötley Crüe. Ett vanligt problem med biografiska filmer är att de tenderar att bli väldigt gråtmilda, det finns en del sånt här, men för det mesta passerar saker som inte hinner sjunka in. Även för en film som inte satsar på att vara sedelärande finns få konsekvenser, och mycket av dem sker mellan scener. 

Det främsta problemet är dock att filmskaparna inte kan släppa hur gärna den vill att Mötley Crüe ska framstå som jävligt coola - vilket kanske inte är så konstigt när bandet producerar. De gör en massa dum skit, javisst, men i slutändan framhävs de som mer häftiga än någon annat. Ett exempel på detta är att de förvisso erkänner att skivorna de släppte under 90-talet inte var särskilt bra, men det antyds inte ens att de var hopplöst ute och töntiga under den här tidsperioden.

Det ska sägas att det är svårt för mig att se “The Dirt” med opartiska ögon, eftersom den är en så stor del av min ungdom. Sverige hade nämligen märkligt nog en liten sleazerenässans under 2000-talet. Jag har spenderat mycket tid omgiven av enorma, brandfarliga frisyrer, leopardmönster, Mötley Crüe-tatueringar av varierande kvalitet och vad som framstod som en desperat tävling i att försöka hitta ett försöka hitta på ett lika bra artistnamn som Nikki Sixx (ingen lyckades). I bakgrunden ett soundtrack av Crüe, Guns’n’roses, Hanoi Rocks samt nyare, svenska band som Crashdïet och Hardcore Superstar.

Alla gånger jag stått i ett läderklätt publikhav framför Mötley Crüe har gjort mig mer förlåtande än jag borde vara mot dessa män och deras kvinnosyn som var daterad redan på 80-talet. Trots sina brister är det omöjligt att slita blicken från "The Dirt" och tråkig är den aldrig.
 
Hur bra du kommer tycka om den här filmen beror på din tolerans för män som svinar runt, men ibland vill en bara uppleva brutal, sjaskig dekadens - på behörigt avstånd.
| 23 mars 2019 16:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
3
Nu i det som liknar karantäntider i sviterna av viruset COVID-19 så hålls biograferna stängda. Det går alltså inte att se biofilmer. Därav recenserar jag nu en film som finns för streaming sedan en tid tillbaka. Jag har läst boken "The Dirt" och följt hela resan fram tills att den här filmen blev av. Först utlovades den som biofilm och fick avslag när inspelingarna var redo att rulla igång. Jag väntade förgäves. Till slut flera år senare så fick Netflix rättigheterna och filmen kom ut för streaming och nu står det still medan jag väntar på dvd-släppet. Men filmen känns som aktuell i tider som dessa ensama stunder då man inte får vistas i stora folkmassor i en biosalong. Filmen går nämligen att se om man är en användare av Netflix. Jag har otåligt sett den där i väntan på dvd-släppet och ska med denna recension berätta om den levde upp till mina förväntningar efter att ha läst boken. Men först lite om handlingen. Filmen "The Dirt" är baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet. Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll. Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor - helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg. Med hårdrocksbiografin “The Dirt” som facit i hand och ett brinnande intresse för tuperade sleezefrisyrer 80-tals nostalgi och åtsittande spandexbyxor så kändes detta som en film som skulle passa mig som handsken i handen. Dessutom är jag ett stort fan av glamrock/heavy metal-bandet Mötley Crüe och har sett dem 3 gånger live på Sweden Rock Festival. Samt lyssnat en hel del på deras musik och förälskat mig i deras biografi som som Mötley Crüe har skrivit tillsammans med författaren Neil Strauss. Efter lång väntan som innefattade upprepade avslag ifrån olika filmbolag och utbliven möjlighet för bioduken så kom filmen “The Dirt” slutligen som steamingfilm på Netflix. Därav av blir kvalitén just på tv-films nivå. Söker man skådespelarprestationer av oscarsklass så bör man se en annan film. Men enligt min åsikt behöver inte en sådan här story någon tygd direkt. 80-talet var en ganska okomplicerad tid. Särskilt inom rockbranchen där det intogs obegränsat med droger i alla dess former och när rocktjärnorna var inne i sin dimmiga tillvaro så tävlades det i princip om hur många brudar som kunde erövras. Ett destuktivt liv alltså som inte kunde sluta i annat än kaos. Hotellrum som förstördes, slagsmål med publik som inte fattade hårdrock. Ja, listan kan bli lång. Filmen efterliknar sin litterära förlaga I mångt och mycket. Framförallt är uppbyggnaden densamma. Man får följa bandmedlemmarna Nikki Sixx, Vince Neil, Tommy Lee och Mick Mars separata berättelser. De bärättas genom det så kallade fjärde ögat. Alltså att skådisarna tittar rakt in i kameran och pratar direkt till publiken så att man som tittare känns mer delaktig I historien. Alla bandets medlemmar får lika mycket fokus. Alla har sina perspektiv. Bassisten Nikki Sixx med sitt mörker som en oälskad pojke med faderskomplex som gör revolt och lever ut sina aggressioner genom musiken och sedan slutar som heroinberoende. Sångaren Vince Neil som under influens av alkohol tog ut Hanoi Rocks trummis Razzle på en biltur som slutade med att trummisen dog. Med efterföljande fängelsestraff och tillnyktrande så blev Vince dotter sjuk och dog i cancer. Trummisen Tommy Lee var den hopplösa romantikern som ville gifta sig med alla kvinnor han träffade, men var för intresserad av turnélivet och dess katasrofala festande som gav ständiga minnesluckor. Och slutligen bandets något äldre och lite mer disciplinerade medlem gitarrisen Mick Mars som levde med sin sjukdom Ankyloserande spondylit. En inflammatorisk sjukdom som drabbar bäcken- och ryggleder och gjorde det svårare och svårare för Mick att stå på scenen. Med dessa fyra separata historier så knyts filmen samman till en tragisk helhet fylld med humor och hårdrockinfluenser. Rockikoner som exempelvis Ozzy Osbourne dyker upp i en minnesvärd scen och lär Nikki att snorta myror. Allt är inmålat leopardmöstrade spandex och spretiga frisyer och inte allt för ansvarstagande livstil. Det är en historia om att hitta sig själv i bandet och förstå att det kanske är den enda destuktiva familjen man har. Men genom att finna den gemenskapen så kan man starta rockhistoria tillsammans. Bara man vågar gilla sig själv och hitta sitt rätta jag i allt kaos. Jag kan starkt rekommendera filmen “The Dirt” till alla hårdrocksfantaster. Det kan nog vara bra om man har läst boken eller kan sin hårdrockshistoria om man ska uppskatta filmen. Men den kan ändå vara en spännade inblick för de som inte är lika bekanta med den världen. Samt är filmen ett fint tidsdoukument över 80-talets dekadens och man förundras verkligen över hur alla fyra medlemmarna faktiskt har överlevt sin långa karriär. Nikki Sixx var ju faktiskt död i nästan två minuter och blev återupplivad efter en överdos. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Dirt”.
Läs mer
3
En underhållande film som jag har sett tre gånger hittills. Machine Gun Kelly och Iwan Rheon gör filmens starkaste skådespelarinsatser i rollerna som Tommy Lee respektive Mick Mars. Filmens svagare aspekt är att den känns något ytlig. Mötley Crüe's vilda och dekadenta rockstjärneliv står i fokus, men musiken hamnar något i skymundan. Hur kom heavy metal-klassikern Shout At the Devil till, eller storsäljaren Dr. Feelgood? Det är klurigt att göra en bok rättvis i filmformat, hade man spelat in en miniserie baserad på boken så hade historien sett annorlunda ut. The Dirt är inget mästerverk, men den utger sig inte för att vara det heller. En klart godkänd rockrulle. Betyg: Tre dalahästar utav fem möjliga
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu