The Aftermath 2019

Romantik Drama Krig
Storbritannien
108 MIN
Engelska
The Aftermath poster

Synopsis

En brittisk överste och hans fru placeras i Hamburg efter andra världskrigets slut, men hamnar i dispyt med den förre husägaren.
Ditt betyg
2.3 av 3 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
The Aftermath
Digitalpremiär
1 juli 2019
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
20th Century Fox
Längd

Recensent

Annika Andersson

5 juli 2019 | 22:15

Snyggt paketerad men innehållet lämnar en del att önska

Kostymdramat ”The Aftermath” bjuder på fina skådespelarprestationer av Keira Knightley, Jason Clarke och Alexander Skarsgård. Filmen är vacker men berättelsen, som är satt i efterkrigstidens Hamburg år 1946, kan bäst liknas vid en Harlequin-novell.
Keira Knightley har ju specialiserat sig lite på kostymdramer på senare tid, känns det som, och även ”The Aftermath” följer kostymdramemallen, fastän kostymerna i sig är från en något senare årgång än den gamla vanliga viktorianska eran. Berättelsen är satt i efterkrigstidens Hamburg år 1946, dit engelske Lewis Morgan (Jason Clarke) blivit stationerad för att hjälpa till att bygga upp den sönderbombade staden. Hans fru Rachael (Knightley) kommer efter med tåg, och berättelsen inleds vackert med fågelperspektiv av tåget som sicksackar sig igenom ett snöbelagt granlandskap. Visuellt håller filmen en hög nivå från början till slut.

Berättarmässigt presenteras dock inte särskilt mycket utöver vad som kan förväntas. Även om filmen rör vid svåra mänskliga frågor såsom hur man förlåter forna fiender som dödat dem man älskar, bearbetas ingenting av detta på djupet. I stället skummas det som skulle kunnat bli ett riktigt intressant drama raskt förbi, och får tjäna som sentimentala bakgrundshistorier till förmån för vad som mer kan liknas vid ett såpoperaliknande harlequinskt melodrama.

Huset de ska bo i är nämligen inte tomt. Där väntar den före detta ägaren, den stilige arkitekten Stephen Lubert (Alexander Skarsgård) och hans truliga dotter Freda (Flora Thiemann), som de ska bo tillsammans med fram till dess att hans eventuella involvering i SS har utretts. Under tiden får den tyska familjen flytta upp på vinden, medan det brittiska paret tar över resten av den herrgårdsliknande byggnaden, tjänstefolket inkluderat. Stephen och dottern blir tillsagda att hålla sig undan.

Rachael har svårt att trivas med tyskarna runt omkring sig eftersom paret har förlorat sin son i en bombattack, men även familjen Lubert har mist en familjemedlem, nämligen Stephens fru och Fredas mamma. Stephen ger dock intrycket att vara mindre sörjande, trots att så mycket tagits ifrån honom. I stället kastar han flirtiga blickar mot Rachael. När Lewis blir ivägbeordrad till annan ort där han ska stanna under flera nätter, och dottern Freda är ute på dåligheter med den snygge men tvivelaktiga nazi-sympatisören Albert (Jannik Schumann), blir de två ensamma kvar i huset...

Melodrama-elementen strösslas ut i en jämn ström filmen igenom. Exempel: Rachael läxar upp Stephen tills han tappar tålamodet och utmanar henne – vill hon ha en riktig anledning att slänga ut dem? Han griper tag om Rachael och kysser henne med manlig passion. Där! Nu har hon en anledning! Rachael flämtar tillbaka och fladdrar med ögonlocken. Han vann! Ett till exempel: Pianot! Huset har en Steinway som tycks fängsla Rachael, men hon spelar inte efter sin sons död. Senare i filmen när hon inte kan stå emot pianots dragning längre, får de sensuella pianotonerna en förlösande effekt på hennes lidande och hjälper henne att öppna upp. Det passionerade pianospelet för tankarna till filmer som den amerikanska versionen av ”Intermezzo” eller den senare australiska ”Pianot”, men inte ens i dessa filmer får pianot samma (här något ogrundade) symbolik. Rachael spelar och spelar och Stephen kommer in och fängslas av hennes pianospel eftersom ingen rört pianot sedan hans fru dött (samma fru som han i övrigt inte tycks ägna särskilt många tankar åt). Jag tror det här illustrerar ganska väl vilken sorts filmupplevelse ”The Aftermath” har att bjuda på...

Tycker man om denna typ av film blir man nog inte besviken för den är både vacker och välgjord. Dessvärre har den inte de genreöverskridande kvalitéer som behövs för att nå resten av publiken. De tre (svaga) poängen kommer från fina skådespelarprestationer och vackert filmfoto, viket ur de aspekterna gör den till en sevärd filmupplevelse. Själva berättelsen och innehållet lämnar dessvärre en hel del att önska, men snygg, det är den.
| 5 juli 2019 22:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Aftermath
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu