Suspiria 2018

Detta är egentligen inte så mycket en remake, utan mer en film med den förra som förlaga. Klart är att Guadagnino (”Call Me By Your Name”) har inspirerats starkt av Dario Argentos kultförklarade film med samma namn från 1977, men han har här ändå gjort något helt eget.

Det känns lite konstigt att redogöra för filmens handling när det inte är intrigen som är det väsentliga. Men ok. ”Suspiria” utspelas i Berlin 1977 och handlar om ung amerikanska, Susie Banion, som blir intagen till ett dansinstitut. Det hon inte vet är att skolan styrs av en häxkult och att flera andra unga kvinnor har försvunnit därifrån på sistone. En gammal psykiatriker, Dr Jozef Klemperer, med eget mörkt förflutet, är ute efter att lösa mysteriet med de försvunna kvinnorna, men inte heller han har en aning av vad han ger sig in på i sitt sökande efter sanningen.

I huvudrollerna ser vi som vanligt en ståtlig Tilda Swinton, men också en riktigt övertygande Dakota Johnson och de där snedstegen med ”Fifty Shades” är härmed förlåtet! Även Jessica Harper som var med i originalfilmen har en roll i detta, överlag kvinnliga, äventyr. Det finns som sagt en lite större manlig karaktär i och med dr Klemperer, fast även han spelas av en kvinna. Det understryker den underbart och åt rätt håll skeva könsfördelningen i denna fenomenala feministiska bragd.

För det här är en film i vilken kvinnorna står för styrkan, för blicken, för dess riktning. De styr filmen liksom de styr världen inom den. Dansen har en är en dyrkan och en hyllning till både liv och död. Rörelserna är närmast spastiska genom alla nummer, men hela tiden rytmiska. Det görs inga piruetter för att behaga någon annan utan stegen tas av helt andra anledningar. Detta är en frammarsch, en film regisserad av förvisso en man, men som låter kvinnorna leda den.

Det enda som jag kanske hade klarat mig utan i detta är den utbroderade sidointrigen om den gamle doktorn och hans bakgrund. Den vävs samman väl med det andra, men tar lite för mycket utrymme ifrån det.

Musiken är skriven av Tom Yorke från Radiohead och även där kan ni som potentiellt varit oroliga, andas ut. Hur superbt originalsoundtracket än var och fortfarande är, så lyckas Yorke göra en egen ny version, som samtidigt är en melodiös hommage till det gamla. Pianot, den väsande synten och de osaliga suckarna är perfekt komponerade för att ledsaga denna fasansfulla skräcksaga.

De androgyna och kantiga omgivningarna, färgskalan som går i beigegrått, gult och blekrosa med stänk av klarrött och svart, är spöklikt autentiska med tidseran som skildras. Liksom sin förlaga är också denna film visuellt ett praktexemplar av god filmkonst. Fotot kryper sig på ur konstiga vinklar och de snabba inzoomningarna varvas med stilla närbilder av kusligaste slag. Dessa fogas sedan samman till en intensiv blodig mardrömsbalett som både roar och oroar under två och en halv timme, nonstop.

”Suspiria” är en obehaglig och extremt våldsam film som är blodig och många gånger väldigt grafisk. Men till skillnad från sämre bloddrypande filmer med syfte att till synes endast provocera och skapa sensationslystnad, fyller våldet i detta en bisarr funktion. Det här är verkligen ingen fin film, men den är vacker, känns i magen, talar till något primitivt i oss. Det är på sätt och vis, som att se eller att genomgå en förlossning och handlar också på ett plan om pånyttfödelse.


Den visuella aggressionen blir således i ”Suspiria” till ett eget språk, en melodi som föds ur en slags frustration som jag starkt kan relatera till. Det språket, den melodin driver filmen framåt i hypnotisk takt och även om jag kanske inte förstår alla stavelser och toner, älskar jag verkligen att höra det jag ser.