Superman Returns (2006)

Åh, vad jag har varit skeptisk. Ända sen trailern och diverse bilder från filmen nådde allmänheten har jag hållit Bryan Singer ansvarig för att köra en serietidningshjälte i botten. Han rollbesatte en okänd fjolla som Supes, han gjorde Kevin Spaceys ärkeskurk Lex Luthor till en camp karaktär från 60-talet, han använde en alldeles för ung Kate Bosworth för rollen som Lois Lane. Med ett brett leende äter jag upp alla mina ord. Bryan Singer vet hur man gör film, och han vet hur man gör serietidningsfilm. ”Superman Returns” är Singers tredje exempel på att han är en av Hollywoods just nu smartaste och mest innovative regissör på banan. Singer har talangen att i första hand tillfredsställa seriefanatikerna, men i samma race göra simpla filmidioter glada.

”Superman Returns” fungerar som en vag uppföljare till den andra filmen om mannen av stål, som kom 1980. När filmen börjar återvänder Superman till jorden efter fem år i yttre rymden i ett sökande efter kvarlevor av hans hemplanet Krypton. Med ett uteblivet resultat kommer han tillbaka till en värld som har gått vidare. Folk har accepterat att Superman inte finns vid deras sida. Supermans alter ego Clark Kent inser även att hans vänner har gått vidare. Inte minst hans kollega och kärleksintresse Lois Lane, som under dessa fem år hunnit med att både förlova sig och skaffa barn. Däremot finns det en som inte gått vidare. Den psykopatiska maktmissbrukaren Lex Luthor. Luthor ser sin chans att en gång för alla ta död på Superman när denne har återvänt. Men i Luthors plan finns det även utrymme för många andra oskyldigas död.

Det som slår mig när jag ser ”Superman Returns” är att det inte är så mycket av en actionfilm. Singer bjuder på tre rätt massiva actiondunkare, men sen är det inte mycket mer. De resterande 90 minuterna går åt till karaktärsutveckling. Därför blir ”Superman Returns” i första hand en kärlekshistoria om triangeldramat Clark Kent/Lois Lane/Superman. Det är också en kärlekshistoria Singer kammar hem, den känns faktiskt äkta, och igenkänningsfaktorn slogs på ett par scener. Bryan Singer slarvar heller inte med att ta vara på andra intressanta sidor hos mannen av stål. Hans känslor av ensamhet, saknaden efter sina riktiga föräldrar, känslan av att vara en utstött i samhället. Samtliga saker förmedlas oerhört bra.

Även skådespelarmässigt fungerar ”Superman Returns” väldigt bra. Hur är Brandon Routh som Superman? Jag kan säga att jag var skeptisk. Jag trodde det fanns ett skäl bakom att vi aldrig fick se Routh prata i trailern. Det fanns ett skäl också - Singer sparade på honom. Routh är så oerhört lik Christopher Reeve att det ibland är skrämmande. Resten av skådespelarna sköter sina roller utan större misstag också.

”Superman Returns” är utan tvekan sommarens stora biounderhållning. Jag har lite problem med den, karaktärer som Parker Poseys Kitty hade jag gärna sett lämnats utanför; och ibland slår Singers hjärta för Richard Donners första film över. Singer snor t.ex. hela ”Superman Returns” dramaturgiska båge från den första filmen. Trots det går det inte att undvika den kraft ”Superman Returns” har på mig. Det här är välgjord actionfilm, det är få som kan göra det såhär bra. Superman har återvänt, och han får gärna stanna i ett par filmer till.