Shutter Island (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Kriminalkommissarie Teddy Daniels får i uppdrag att undersöka en patients försvinnande från det hårdbevakade mentalsjukhuset Ashecliffe på ön Shutter Island. Vid sin sida har han partnern Chuck Aule och det dröjer inte länge förrän det står klart för dem att sjukhuschefen Cawley verkar ha en hel del att dölja. Vem är t.ex den mystiske patient 67 som förekommer i den kod den försvunna kvinnan lämnat bakom sig? Vad är det för fruktansvärda aktiviteter som försigår i fyrtornet? Ju mer information de samlar, desto mer uppenbart blir det att ingen vill att de ska lämna ön - någonsin.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SHUTTER ISLAND

En solklar fullträff
Stilistiskt är "Shutter Island" en solklar fullträff - regi, foto, skådespeleri, ja alla detaljer utförs perfekt. Det är snarare helheten - handlingen och framför allt slutet - som får betyget att nästan vackla neråt.

Efter Scorseses återfall med "The Departed" till de råa gangsterrullarna - den genre han kanske är mest älskad för - tar han nu ut svängarna med thriller-rysar-dramat "Shutter Island". Bara att handling och stil är långt ifrån "Goodfellas" och "Taxidriver", kommer få många att utbrista att han har gjort bättre. Ser man på helhetsupplevelsen så stämmer det.

Men i detalj är "Shutter Island" nästintill perfekt. Det ska erkännas direkt - jag är en riktig "sucker" för stilistiskt starka filmer och här finns mycket för en filmnörd att gräva i. Istället för Scorseses vanligare gaturealistism så har han här inspirerats av mer utsvävande Hitchcock, tyska expressionismens Fritz Lang, samt film noir.

Allt det här blir tydligt redan när man ser förtexternas typsnitt, hör basfiolens besvärande oljud och framför allt när en av filmens viktigaste karaktärer, ön Shutter Island, presenteras.

Teddy (Scorseses nu trogne Leonardo DiCaprio) och Chuck (Mark Ruffalo) är poliser som sänts till ön där mentalsjukhuset för våldsamma, psykiskt sjuka ligger. De ska utreda försvinnandet av patienten Rachel (Emily Mortimer), men ju längre tiden går desto tydligare blir det att allt inte står rätt till. Personalen kan inte förklara vad som har hänt och de är ovilliga att samarbeta. Medan Teddy kämpar mot mardrömmar och en allt mer påtaglig migrän avslöjas bit för bit av hemligheten.

Jag har redan sagt att handlingen är mindre minnesvärd. Filmen följer till stor del boken av Dennis Lehane, som även skrev förlagan till Oscarsvinnaren Mystic River, och det är helt klart att både bok och manus är välskrivna. Men om man räknar slutet som en slags vändning så är det antingen lätt att klura ut eller ett antiklimax när det väl sker. Att Scorsese är smart nog att inte behandla "twisten" som något enormt avslöjande räddar dock mycket. Och trots att han själv har sagt att han endast tolkar det på ett sätt kan jag själv läsa in tillräckligt med ambiguitet för att genast vilja se hela filmen en gång till.

Men om man nu godtar att filmen måste följa boken så är Scorsese ett rent geni i hur han har behandlat materialet. Hans ständige fotograf Robert Richardson gör ett fantastiskt jobb med att få den regngrå ön att se magnifik ut och Teddys drömmar och flashbacks är inget annat än bedårande vackra.

I närbild ömsom slänger kameran fram och tillbaka för att på ett tidigt stadium göra oss förvirrade och obekväma, ömsom fångar den upp detaljer som med ens känns viktiga. Och när Max von Sydow introduceras genom en långsam panorering där man först bara ser hans bakhuvud så känner jag att Scorsese med vördnad ger honom den legendstatus de tycker att han förtjänar.

Hans insats som Dr Naehring, den läkare som genast ger upphov till kalla kårar, är kraftfull, trots att han egentligen bara har en riktigt viktig scen. Det gäller även många av de andra skådisarna som bara får några minuter i bild, men ändå lyckas gestalta sina karaktärer på ett grymt bra sätt.

Mortimer, Haley, Koteas och Clarkson förtjänar alla att nämnas i detalj, men utrymmet gör att jag väljer Ted Levine som i en av filmens mest minnesvärda scener på ett obehagligt sätt får blodet att isa sig.

Mer tid får, alltid imponerande, Ben Kingsley som föreståndaren Dr Cawley och Michelle Williams som verkligen bevisar vad hon går för som Teddys exfru Dolores som dyker upp i hans drömmar. Men självklart är det Leo som drar tyngsta lasset i en av hans bästa prestationer någonsin. Hade filmen släppts i november som planerat hade han gett Clooney och company en riktig match i Oscar-racet. Hela filmen igenom är han orakad och sargad och det finns något vilt bakom hans blick.

När han de första 2 timmarna kämpar mot psykvårdens ondska, naturens våldsamhet, den ibland tvivlande kollegan och sina egna demoner från koncentrationslägret Dachau så sitter i alla fall jag som fastnaglad. Och känslan av att filmen försöker ta sig in och rota runt i min hjärna är bitvis skrämmande.

Alla dessa styrkor sammantaget är nog för att, inte ens ett antiklimax till upplösning, kan ta ifrån "Shutter Island" sin femma.

Senaste kommentarer
MaSa
Leonardos bästa genom tiderna.
Filmrullen
Ingen fråga om att det rör sig om klar kvalité i den här filmen. Både hos skådespelare och berättare. I början av året hade jag inte sett en enda film av Scorsese, nu har jag sett två stycken, och verkligen förstått hans riktigt glödande regi-förmåga. Jag säger som vissa andra att den är lite svår att förstå, men den håller en i spänning och håller sig till en klass att jag har lite svårt att fatta att den inte fick ens någon enstaka Oscars-nominering. Det är en underhållande film, men en sådan man kanske behöver se två gånger för att få in riktigt. Bra gjort, Scorsese!
Visa fler (189)

Veckans populära filmer

Visa fler