Phantom of the Opera 1943

Drama Skräck Thriller
USA
89 MIN
Engelska
Phantom of the Opera poster

Synopsis

Denna spektakulära återberättelse av Gaston Lerouxs skräckhistoria har Claude Rains i rollen som det maskerade spöket som hemsöker Paris operahus - en galen kompositör som smider ränker för att göra en vacker ung sopran (Susanna Foster) till operans stjärna och hämnas på de som stal hans musik. Nelson Eddy, den hjältemodige barytonsångaren, försöker vinna Fosters kärlek samtidigt som han jagar det vanställda 'monstret' som har börjat mörda de som står emot hans galna krav.
Ditt betyg
3.1 av 27 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Phantom of the Opera (Fantomen på stora operan)
Biopremiär
24 april 1944
DVD-premiär
30 oktober 2002
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Henrietta J:son Eskelin

23 juli 2017 | 14:30

Mer buskisopera än skräck i den första färgfilmen med monster

"Fantomen på Operan" är en fantastisk och mäktig berättelse, men i det här fallet är både musikalen och den nyare filmen från 2004 mer värda din tid.
Många är bekanta med "Fantomen på Operan" antingen genom musikalversionen eller genom den film som gjordes 2004. Få har nog sett versionen från 1943 och trots att den räknas som en av Universals monsterfilmer, är den mer buskis än skräck.
 
Handlingen är mer eller mindre densamma som i den senare filmversionen, men ger en djupare förklaring till hur Fantomen blev den ljusskygga varelse alla fruktar. Historien är som bekant centrerad kring Christine - en sopran vid en högt ansedd opera i Paris, som drömmer om en huvudroll. Fantomen gömmer sig i husets djupaste vrår och ställer till med alla möjliga sattyg för att utpressa ledningen att ge henne en karriär, utav obesvarad kärlek till sångerskan. Hon har dock andra män - stiligare män - som försöker vinna hennes gunst och det hela liknar en "Skönheten och odjuret"-situation.
 
Filmen från 1943 öppnar med en föreställning som äger rum på operan, vilket är en bra start för att etablera historiens ramar. Frågan är snarare om de försökte komma upp i långfilmsfomatet genom att dra ut på den här öppningsscenen tills man sitter med huvudet i handen och suckar uttråkat.
 
I filmens första tredjedel fokuserar berättandet framför allt på Fantomen, som trots allt är titelkaraktären. Han spelas av Claude Rains, som är stammis vid det här laget i Universals monsterfilmer. Han spelade först "Den osynlige mannen" och sedan fadern till "Varulven". Här är han en fiolspelare med vänlig manér som dessvärre får sin komposition stulen och får syra kastat i ansiktet när han försöker ta tillbaka manuset. Det här är egentligen den enda otäcka scenen i filmen och ingen spoiler eftersom vi vet att han senare täcker sitt vanskapta ansikte under en mask.
 
Resten av filmen innehåller många och gärna långa sångnummer, men till skillnad från musikalen är dessa nummer fullt logiska då de antingen repeterar eller uppträder. Gentlemannen Anatole och polisen Raoul uppvaktar Christine, men varenda scen de är med i påminner om Bill och Bull som antingen säger exakt samma sak i samma sekund till sopranen, eller fastnar i dörren upprepade gånger när de båda försöker gå ut samtidigt. Dessa två är centrala för handlingen, men känns mer som buskisinslag för att lätta upp allvaret.
 
Musiken, liksom dekoren, är mäktig och storslagen - men inte helt filmens egna. Kulisserna, som är en direkt replika av Opéra Garnier, återanvändes från filmversionen från 1925. Musiken är skapad av Edward Ward, som använde stora delar av Tchaikovskys fjärde symfoni och stycken av Chopin i operasekvenserna. Han skrev dock själv låten "Lullaby of the Bells" som upprepas vid ett par tillfällen. Filmen innehåller inte den musik som blivit känd genom musikalen. Med tanke på hur fruktansvärd mäktig den musiken är, får man mer lust att se nyinspelningen.
 
Det mest iögonfallande med kameraarbetet är att vi plötsligt har rört oss in i färgfilmens era. Bilderna är ganska rakt på sak och inget udda, men var gång Fantomen rör sig i kulisserna efter sina dåd är hans dramatiska profil upplyst med en enorm skugga bakom honom, vilket ger ett simpelt med effektivt intryck av att han är det spöke som teaterfolket tror (trots att han bara är en vanlig man med syra i ansiktet).
 
Den ikoniska scenen där salongens ljuskrona faller ner på publiken är även med i filmen och det märks att de lade krut på att filma den snyggt. Fantomen sågar och sågar medan bilden skiftar mellan närbilder på den allt svagare kedjan och förställningen som pågår inför de intet ont anande teaterbesökarna.
 
Skådespelet är överlag bra och särskilt Susanna Foster får glänsa som operasopranen Christine. Det är lätt att känna för Claude Rains, men han misslyckas med att bli skrämmande eller utstråla någon pondus. De båda männen som suktar efter Christine göra sina roller bra, men jag hade föredragit om regissören Arthur Lubin inte hade bett dem spela buskis.
 
Utan att säga för mycket om slutet, tycker jag ändå att det blir lite av ett antiklimax där centrala frågor lämnas obesvarade och Fantomen knappt hinner ha en stund med Christine. Det kan bero på att det fanns en planerad uppföljare - ironiskt nog med titeln "The Climax" - men den gjordes i slutändan med helt andra skådisar som en fristående film.
 
På det hela taget är "Fantomen på Operan" charmig på sitt sätt, men blek i jämförelse med musikalföreställningen eller den nyare filmen från 2004. Även på sin egen tid, 1943, var responsen blandad, där den framför allt kritiserades för att vara mer en opera än en skräckfilm. Samtidigt var det den enda av Universals monsterfilmer som vann en Oscar.
 
Kort sammanfattat: om du behöver en skräckis till filmmyset med mormor kan "Fantomen på Operan" vara rätt, men annars är den mest bara helt okej.
| 23 juli 2017 14:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Phantom of the Opera
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu