Persona (1966)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter en föreställning av "Elektra" har den stora skådespelerskan Elisabeth Vogler plötsligt upphört att tala. I övrigt helt frisk, har hon valt att gå in i tystnaden. Hon svarar inte på frågor och tilltal, tystnaden är hennes mask. Tillsammans med en sköterska, syster Alma, bosätter hon sig i en isolerad stuga på en ö. De två kvinnorna kommer varandra närmare, och det uppstår ett förtroligt förhållande dem emellan, så pass förtroligt att deras identiteter börjar glida mot och in i varandra.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: PERSONA

Identitetskris och bildskön ångest
Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt. Det är något oerhört fascinerande med förvirringen som presenteras och som också smittar av sig. Bergman gör en Lynch långt innan Lynch gjorde det själv och med skådespelerskor som Bibi Andersson och Liv Ullman kan det inte annat än att resultera i en otroligt gripande och intensiv thriller om identitet på vift.

Det finns ett obehag som kryper under berättelsen. Framförallt är det de första inledande bilderna på bland annat spindlar, fårslakt och en erigerad penis (om man ser den oklippta versionen) som tillsammans med den gnisslande musiken blir på något sätt riktigt otäckt. Detta besvärliga kollage är ändå vackert och jag blir, mot min vilja nästan, berörd. Det är svårt att finna någon som helst mening med det, varför det hela blir om möjligt ännu mer intressant.

Handlingen i sig är relativt enkel. Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet. De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära. Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.

Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som börjar öppna sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar hemligheter och avslöjar intima detaljer ur sitt liv, vilka Elisabeth utnyttjar för egen vinning.

Osämjan de två kvinnorna emellan eskalerar därefter liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Fantasi och verklighet flyter samman och ofta vet vi inte ens vad som är vad, eller vem som är vem, om de ens är två?

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är ren poesi att få följa med hans kamera och begrunda det man ser. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.

De båda skådespelerskorna gör makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst kanske ändå känns så pass att den till och med nästan hörs, även om hon alltså är tyst.

Bergman blandar friskt av det han kan, teater och film.  Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att de liknar målade tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i förening och resultatet är fängslande.

Den här filmen är inte för alla. Men jag skulle ändå önska att många såg den. För den är väldigt sevärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en film. "Persona" är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar men kanske framförallt döljer.

Jag tycker inte att man behöver eller måste fatta varje gång, ibland får man låta filmen göra jobbet, leda. Och för en själv återstår då att bara njuta eller förfäras av färden. Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att känna och stört men förtrollat fundera.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Filip Stolpe
Den bästa svenska filmen jag sett. Bergman när han är som bäst. 5/5
Hasie
En högst orginell pärla i filmhistorien. Grymt foto, grymt skådespel, grym klippning. Innovativt och drömskt så det förslår. 
Om jag skall klaga på något så ligger det nog i manus. En allt för seg start innan de båda slungas ut på ön och själva dramat kommer igång. Kanske även en aning för många planterade symboler i början. vet varken om "penisen" eller "spindeln" fyller någon särskild funtion som kan återkopplas till dramat. Allt som allt, en klockren fyra. Håller fortfarande Vargtimmen som snäppet vassare.
Danne
Jag såg om denna efter att jag såg att SerpicoLeone hade sett filmen och satt en femma. Jag skulle ge den mer ifall det gick. Allt sitter perfekt. Inte en enda scen som inte platsar. Fotot är bland det vackraste någonsin. Detta kan vara den bästa film som någonsin gjorts. Det finns väldigt få filmer som sätter sin ton så här hårt. Vilken scen i den här filmen är inte ikonisk, man skulle kunna stanna filmen vilken sekund som helst och få en tavla värd att sätta upp på väggen. Möjligtvis i undantag för nanosekundspenisen i introt... 

När Bergman bryter fjärde väggen så är det ganska standard, men här bryter han fanimej den femte väggen när han visar hur filmen blev till. Han bryter mot alla normer och blir därmed den modernaste filmskaparen. Det är väl endast Bergman och Jodorowsky som gjort detta? Brutit illusionen inte bara genom att låta karaktärerna prata med oss utan visa att allt är en illusion, precis temat i filmen om olika sorters illusioner så är ju även denna film en illusion. Elizabeth skapar massa olika illusioner och när hon ser världen störta runt henne så bestämmer hon sig för att bilda en slutgiltig, likvärdig, obrytbar illusion. Därifrån kan hon studera omvärlden och även ta hand om sina egna problem och det är där Alma kommer in. Hon är konflikten i Elizabeths tankar och Elizabeth är konflikten i Almas hjärna. De bildar bilder av varandra och dömer varandra utifrån detta och när de kommer in i varandras psyken (då deras ansikten smälter samman) så märker båda att dem blivit varandra. Alma öppnade sig under avslöjandet om orgien och Elizabeth öppnade sig när hon skrev brevet. 

Detta är min tanke, jag tror inte dem är samma person. Utan mer symboliskt är reflektioner utav varandra. Men detta är en trött pojks tankar sent en kväll och när jag tittar imorgon så makear det nog inte så stor sense. Gonatt. 5/5 penisar.
Danne Svar på Danne för
Ähum, vad hände med styckeindelningen? Jag styckade stycket. Aja, det är väl MZ som buggar.
Visa fler (9)

Veckans populära filmer

Visa fler