Paris je t'aime 2006
Romantik Drama Komedi
Frankrike
120 MIN
Engelska
Franska
Paris je t'aime poster
Synopsis
I denna episodfilm målas mångfalden inom filmkonsten upp på en mytisk och romantisk plats: kärleksstaden Paris. Ett kollektivt samarbete mellan arton framstående regissörer, bland annat Olivier Assayas, bröderna Coen, Alfonso Cuáron, Alexander Payne, Tom Tykwer, Gus van Sant, och i rollerna ser vi bland andra Natalie Portman, Gena Rowlands, Juliette Binoche, Maggie Gyllenhaal, Steve Buscemi och Bob Hoskins.
Ditt betyg
3.2 av 145 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Recensent
1 januari 2008 | 00:00

Sevärt experiment från kärlekens stad

Har du hört om den nya av Wes Craven? Bröderna Coens senaste då? Den med Natalie Portman, Elijah Wood och Willem Dafoe? Jodå. Troligen har du det, för ”Paris, je t’aime”, hur anonym den än må verka, har varit på mångas läppar sedan projektet först inleddes år 2002. Idén är lika simpel som genial – samla 16 mer eller mindre kända regissörer, ge dem en miljon och två inspelningsdagar var, och låt var och en sätta en personlig touch på en historia med temat kärlek, i kärlekens stad Paris.

På en gata i Montmartre räddar en man en medvetslös kvinna. I ett galleri i Le Marais möter Gaspard sin själsfrände. I tunnelbanestationen Tuileries hamnar en turist i ett svartsjukedrama. På en restaurang i Bastille väntar en man på att berätta för sin hustru att han vill skiljas, men hon har chockerande nyheter för honom också.

Bestående av sexton kortfilmer är ”Paris, je t’aime” en ojämn film, föga överraskande. Några episoder stannar kvar länge medan andra faller i glömska så fort de är över. Själv föll jag pladask för Tom Tykwers gripande ”Faubourg Saint-Denis” där en blind kille minns året som gått med hans spontana, skådespelande flickvän. Tykwer berättar sin historia med samma tempo och innovativa bildspråk som gjorde ”Spring Lola” till en av mina all-time favoritfilmer, och urduktiga Natalie Portman är alltid en fröjd att se. ”Harry Potter”-regissören Alfonso Cuaróns bidrag är filmat i en enda tagning, något som alltid imponerar på mig. Gus van Sant parar ihop ”Elephant”-skådisen Elias McConnell och Gaspard Ulliel från ”En långvarig förlovning” i filmens enda homorelaterade historia, som slutar på tok för tidigt och lämnar mersmak. Skräckmästaren Wes Craven blandar in både kyrkogårdar och spöken i sin ”Pére-Lachaise”, som trots det lyckas bli en av filmens minst minnesvärda episoder. Craven dyker även upp som en vampyrs offer i otippade och grymt snygga ”Quartier de la Madeleine”, även det en favorit.

”Paris, je t’aime” är en kärleksförklaring till Paris, ljusets stad, och givetvis till kärleken: samt ensamheten, längtan, glädjen, sorgen och alla andra känslor den för med sig. Den undviker också, smart nog, att bli en megagullig romkom á la ”Love Actually” eller ett glassigt vykort med Eiffeltornet i centrum med syftet att locka turister till Frankrikes huvudstad. Filmen väjer inte för negativiteter som droger eller våld, allt för att ge en så nyanserad bild av kärlek – och Paris - som möjligt.

Det blir naturligtvis en film som få kan älska fullt ut, men alla hittar med all säkerhet något att bli kära i. Det slog mig så väl, när jag efteråt talade med en småbarnsmamma som kände igen sig enormt i episoden där Catalina Sandino Moreno återvänder hem efter en arbetsdag till sin lilla bebis - en historia jag själv upplevde som filmens svagaste. Och Alexander Paynes berättelse om den ensamma amerikanskan Carol var den som drog mest skratt i salongen – inte från mig. Slutsats: blir det segt och tråkigt, vänta några minuter så har du snart en ny regissör, en ny stadsdel och en ny romantisk historia att sjunka ner i.

Vad jag saknar i slutändan är en röd tråd som väver samman de olika episoderna bättre (lite som den röda studsbollen i ”Yrrol”), eller åtminstone någon kort sekvens efter varje historia för att inleda nästa på ett mer naturligt sätt. Nu blir det lite som att se ett kortfilmsmaraton, visserligen på samma tema men helhetskänslan saknas. Episoderna blir också lite många i slutändan och efter filmen gör jag mitt bästa för att sortera alla intryck jag bombarderats med under två timmar. Färre avsnitt är kanske något att tänka på när uppföljarna, tänkta att utspelas i Tokyo respektive New York, planeras. Sedan förstår jag inte varför så många engelsktalande skådespelare?

I slutändan är ”Paris, je t’aime” ändå ett originellt och sevärt filmprojekt. Du behöver inte älska kortfilm, fransk film, experimentfilm eller var och en av filmens 16 regissörer och otaliga skådespelare. Det räcker att du gillar något av ovanstående för att uppskatta och charmas av ”Paris, je t’aime”.