Orca 2020

Drama
Sverige
105 MIN
Svenska
Orca poster

Synopsis

Intimitet och isolering i en tid av social distansering är de teman som tas upp i det svenska dramat "Orca".
Ditt betyg
2.8 av 20 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

29 oktober 2020 | 14:00

Karantänångest och igenkänning

Josephine Bornebuschs experimentella ”Orca” skildrar isoleringsångest (och i-landsproblem) i skuggan av corona. Ett vemodigt drama om Zoom-mötenas år 2020 där social distans och ensamhet i bästa fall leder till nya kontakter och insikter.
Det handlar inte om pandemin. Även om den ständigt finns närvarande, ekandes någonstans i bakgrunden, i bruset från tv-nyheterna och i repliker som ”den här konstiga tiden vi lever i”, så är COVID-19 inget man talar om i Josephine Bornebuschs nya långfilm.

Viruset är dock i högsta grad ansvarigt för att den här filmen överhuvudtaget blev till. Av ren frustration över nedlagda inspelningar och inställda jobb övertalade Bornebusch ett gäng hemmasittande skådisar till en experimentfilm, och fick på relativt kort tid ihop en nästan Altman-esk berättelse med flera sammanvävda livsöden.
 
”Orca” - inspelad under coronasäkra förhållanden med ett minimalt team - följer elva personer vars respektive relationer, tankar, drömmar och känslor skildras genom videosamtal och vlogg-inlägg under några karantändagar.

En äldre kvinna ligger på dödsbädden med datorn och katten som enda sällskap. En influencer får ett oväntat meddelande på sin blogg. En ung skådis hoppas att nästa self-tape kan leda till det stora genombrottet. Vi möter en stjärnensemble med flera kända ansikten, där många spelar minst två skilda ”roller” beroende på vem de interagerar med. Peter Anderssons Allan är exempelvis psykolog, trygg och full av kloka råd, men han är också den frånvarande pappan som trevande försöker nå ut till sina vuxna döttrar.

Persongalleriet kan ibland kännas som ett jättepussel, och jag undrar om inte filmen hade mått bättre av att fokusera på något färre rollfigurer, och ge utvalda berättelser mer kärlek. Ändå hittar man mycket att relatera till och tycka om hos de flesta av dem.

”Orca” är ofrånkomligt en produkt av och en tidskapsel över ett uppochnedvänt 2020, men också ett tidlöst relationsdrama som avhandlar universella ämnen. Hopp, oro, familjetjafs, olycklig kärlek. Livets stora och små sorger. Igenkänningen är alltid nära, inte minst när Alba Augusts Hanna gråter över att hon ”tömt allt på Netflix, HBO och Viaplay”. Omedvetet (?) konstaterar filmen hur lyckligt lottade vi kan vara, om det är sådana banala i-landsproblem som svenskarna dras med ”i dessa tider”.

Men det där är ju Josephine Bornebuschs superstyrka som manusförfattare och regissör, det vet alla som sett tv-serien ”Älska mig”. Hon skapar rollfigurer som känns som äkta människor. Vardagliga ögonblick kan te sig lika intressanta och dramatiska som livets stora vändpunkter. Man kan lätt se sig själv i detta potpurri av karaktärer. Ja… även fast samtliga är vit, straight medelklass som hämtad ur samma Östermalmskvarter. Inte menat som kritik, bara en observation. Nästa gång Bornebusch ringer ”vänner, kollegor och folk jag velat jobba med” för ett nytt projekt, får vi hoppas att hon hittar några som inte ser ut exakt som henne själv.

Vad man kan sakna från ”Älska mig” är humorn och värmen. Det här kan upplevas som ett rätt deppigt och uppgivet gäng. Det avskalade fotot och klaustrofobiska miljöer hjälper inte - bildspråket passar visserligen filmens tema, men bäddar inte för en särskilt upplyftande filmupplevelse. Historien utvecklas i ett långsamt tempo, och hade kunnat ruskas om med lite ups-and-downs för att hålla intresset vid liv i 105 minuter.
 
Jag hinner bli uttråkad några gånger gånger, men i slutändan mest berörd. För ”Orca” ger oss mycket att tänka på vad gäller våra egna privilegier, vänner, familjemedlemmar och undantryckta känslor. Likt i Lisa Aschans (snäppet bättre) familjedrama från 2019 uppmanas vi också till att plocka upp luren då och då, och ringa mamma.
 
"Orca" får biopremiär 30 oktober och släpps på Viaplay 13 november.
| 29 oktober 2020 14:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
I en värld som med restriktioner om att man inte får träffas för att det råder en smittorisk av ett virus som heter COVID-19 skjuts förväntningar upp. Det man hade planerat sedan tidigare i form av jobb och nya projekt skjuts inför framtiden. Detta har även hänt Josefine Bornebusch. Men ur det dåliga föddes också kreativitet. Resultatet av den kreativiteten blev filmen “Orca” som handlar om just social distans i en situation då man inte kan träffa nära och kära som man vill. Den filmen har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. Elva personer, isolerade från omvärlden. En son (Johan Rheborg) vill hålla sin lidande mors (Marie Göranzon) hand. En förälskelse mellan två bästa vänner växer fram. En mamma (Josephine Bornebusch) har övergett sin familj. En terapeut (Peter Andersson) befinner sig vid ruinens brant. En dotter knyter an till sina föräldrar. Tiden är svår då man inte kan träffas ansikte mot ansikte. Filmens titel “Orca” är späckhuggare på latin. Späckhuggaren är ett mycket socialt djur som umgås aktivt och jagar i grupp. Att alla deltar i jakten är avgörande för artens överlevnad. Till skillnad från andra arter är honorna de dominanta i deras samhälle och bandet mellan modern och hennes avkomma beskrivs som unik. Men till slut kommer detta band att försvagas när den unga späckhuggaren mognar och ger sig av på egen hand för att söka likasinnade. Det brukar sedan sluta med att modern dör av ensamhet och saknad. Det är en parallell man kan dra till mänskligt beteende. Vi är precis som späckhuggaren flockdjur och när de sociala banden klipps av går vi ofta in i djupa depressioner eller slutar att fungera på annat vis. Gruppen är viktig för oss som individer. Denna metafor är det som ligger till grunden för filmen “Orca” och därav har späckhuggaren fått bli det som sammanflätar hela filmen. En smart inledning tycker jag som länge har fascinerats av dessa intelligenta djur. Det beskriver verkligen hur samhället har sett ut sedan i slutet av mars 2020. Man ser i sociala medier hur uttråkade folk är. De letar kryphål för att träffas och festa tillsammans. Hittar ursäkter för att trängas i varuhus osv som om inget virus existerade. I filmen “Orca” nämns inga ord som corona eller covid-19, men situationen är densamma. Hela filmen är på ett väldigt experimentellt sätt uppbyggd av Facetime konversationer mellan filmens karaktärer. Tråkigt skulle nog många gissa. Men så blir faktiskt inte fallet. Josefin Bornebusch som har visat med sin tokhyllade serie “Älska mig” att hon har ett bra sinne för att skapa intressanta karaktärer har även lyckats med det denna gång. Man blir genuint intresserad av varje karaktär. Det blir lite ibland att man svårt att hänga med vad de har för relation till varandra. Det förklaras i slutänden vilket är det man med spänning väntar på innan alla pusselbitar har fallit på plats. Mest gripande att följa är konversationen mellan mamman på dödsbädden och sonen som inte kan vara där. Marie Göranzon och Johan Rheborg är riktigt bra i de tunga rollerna och det känns i hjärtat när man får följa deras allra sista konversationer. De bästa vännerna som inte har förstått att de borde vara mer än vänner är den historien som därefter berörde mig mest. De rollerna görs av de unga skådisarna Gustav Lindh och Alba August. Jag blev berörd av en scen där Alba August karaktär bryter ihop för att hon har sett precis alla filmer och serier som exempelvis Netflix har att erbjuda och inte vet vad hon ska göra när det inte finns något nytt att se. Jag känner igen det. Det är en av de saker som tar knäcken på mig mest i dessa pandemitider. Josefin Bornebusch själv som spelar mamman som är borta ifrån sin familj och flyr från sitt ansvar för att hon har känslor hon behöver ta itu med är en väldigt central del i berättelsen. Men allt vävs samman på ett väldigt effektivt sätt och man förstår som sagt till slut var personerna har för personliga band. Jag gillade verkligen filmen “Orca” som på ett smart sätt tar till vara den tid vi lever i och skapar en historia som berör och gör att man någonstans kan finna sig själv i något av de levnadsöden som berättas. Att social distans och saker att se fram emot skapar depression är uppenbart och budskapet att man ska ta vara på det man har och inte missa tid med sina nära och kära är fint. Alla de 11 personerna man får följa är dessutom intressanta att följa och man blir aldrig uttråkad. Jag ger en stark fyra av fem möjliga i betyg till filmen “Orca” som på ett varmt och fint sätt bringar hopp i svåra tider som dessa.
Läs mer