Det handlar inte om pandemin. Även om den ständigt finns närvarande, ekandes någonstans i bakgrunden, i bruset från tv-nyheterna och i repliker som ”den här konstiga tiden vi lever i”, så är COVID-19 inget man talar om i Josephine Bornebuschs nya långfilm.
Viruset är dock i högsta grad ansvarigt för att den här filmen överhuvudtaget blev till. Av ren frustration över nedlagda inspelningar och inställda jobb övertalade Bornebusch ett gäng hemmasittande skådisar till en experimentfilm, och fick på relativt kort tid ihop en nästan Altman-esk berättelse med flera sammanvävda livsöden.
”Orca” – inspelad under coronasäkra förhållanden med ett minimalt team – följer elva personer vars respektive relationer, tankar, drömmar och känslor skildras genom videosamtal och vlogg-inlägg under några karantändagar.
En äldre kvinna ligger på dödsbädden med datorn och katten som enda sällskap. En influencer får ett oväntat meddelande på sin blogg. En ung skådis hoppas att nästa self-tape kan leda till det stora genombrottet. Vi möter en stjärnensemble med flera kända ansikten, där många spelar minst två skilda ”roller” beroende på vem de interagerar med. Peter Anderssons Allan är exempelvis psykolog, trygg och full av kloka råd, men han är också den frånvarande pappan som trevande försöker nå ut till sina vuxna döttrar.
Persongalleriet kan ibland kännas som ett jättepussel, och jag undrar om inte filmen hade mått bättre av att fokusera på något färre rollfigurer, och ge utvalda berättelser mer kärlek. Ändå hittar man mycket att relatera till och tycka om hos de flesta av dem.
”Orca” är ofrånkomligt en produkt av och en tidskapsel över ett uppochnedvänt 2020, men också ett tidlöst relationsdrama som avhandlar universella ämnen. Hopp, oro, familjetjafs, olycklig kärlek. Livets stora och små sorger. Igenkänningen är alltid nära, inte minst när Alba Augusts Hanna gråter över att hon ”tömt allt på Netflix, HBO och Viaplay”. Omedvetet (?) konstaterar filmen hur lyckligt lottade vi kan vara, om det är sådana banala i-landsproblem som svenskarna dras med ”i dessa tider”.
Men det där är ju Josephine Bornebuschs superstyrka som manusförfattare och regissör, det vet alla som sett tv-serien ”Älska mig”. Hon skapar rollfigurer som känns som äkta människor. Vardagliga ögonblick kan te sig lika intressanta och dramatiska som livets stora vändpunkter. Man kan lätt se sig själv i detta potpurri av karaktärer. Ja… även fast samtliga är vit, straight medelklass som hämtad ur samma Östermalmskvarter. Inte menat som kritik, bara en observation. Nästa gång Bornebusch ringer ”vänner, kollegor och folk jag velat jobba med” för ett nytt projekt, får vi hoppas att hon hittar några som inte ser ut exakt som henne själv.
Vad man kan sakna från ”Älska mig” är humorn och värmen. Det här kan upplevas som ett rätt deppigt och uppgivet gäng. Det avskalade fotot och klaustrofobiska miljöer hjälper inte – bildspråket passar visserligen filmens tema, men bäddar inte för en särskilt upplyftande filmupplevelse. Historien utvecklas i ett långsamt tempo, och hade kunnat ruskas om med lite ups-and-downs för att hålla intresset vid liv i 105 minuter.
Jag hinner bli uttråkad några gånger gånger, men i slutändan mest berörd. För ”Orca” ger oss mycket att tänka på vad gäller våra egna privilegier, vänner, familjemedlemmar och undantryckta känslor. Likt i Lisa Aschans (snäppet bättre) familjedrama från 2019 uppmanas vi också till att plocka upp luren då och då, och ringa mamma.
”Orca” får biopremiär 30 oktober och släpps på Viaplay 13 november.