Nocturnal Animals (2016)

Regissören och manusförfattaren Tom Ford är en sann bildkonstnär, något han redan i sin tidigare karriär som modeskapare visat prov på och vilket han ännu mera i sin första film ”A Single man” verkligen befäste. I och med ”Nocturnal Animals” slår han alla eventuella tvivlare på näsan och visar att han verkligen är en filmregissör värd namnet. Vi får bara hoppas att det inte dröjer tio år igen till hans nästa film.

”Nocturnal Animals” är egentligen en film uppdelad i tre skildringar. Alla berättar förvisso mer eller mindre samma historia som handlar om kärlek och hämnd, fast på helt olika sätt.

Vår protagonist och huvudperson är Susan, en rik men olycklig galleriägare som en dag får ett paket hem. Det är från hennes exmake Edward. Han har skrivit en bok som Susan börjar läsa. Det som sedan utspelas är dels en sandig kriminalhistoria som är intrigen i boken och dels hennes minnen som den fiktiva historien väcker från förr. Allt sammantaget får såklart konsekvenser i hennes liv idag och hon blir förfärat varse om att boken eventuellt kan vara en metafor för vad som komma skall.

Amy Adams spelar huvudpersonen Susan och även om hon är väldigt olik mig och jag egentligen inte alls känner igen karaktären, så är Adams naturlighet så påtaglig att jag i hennes gestaltning ändå kan finna drag som återfinns också i mig. Jake Gyllenhaal spelar Susans känslige exman Edward i tillbakablickarna, men han övertygar minst lika starkt även i rollen som den desperate familjefadern som råkar ut för fruktansvärda händelser i den uppdiktade delen av filmen. Aaron Taylor-Johnson är också han grym. Bokstavligen. Han spelar ett äckel av sällan skådat slag och jag känner en nästan plågsamt fysisk vämjelse mot hans karaktär. 

Filmen är en uppvisning i vad visuell, men också känslomässig skönhet faktiskt är. Fast inte hela vägen kanske den vi är vana att se. Snarare visar dessa emellanåt subtilt provocerande rörliga bilder upp en skönhet som på samma gång skrämmer och utmanar sina åskådare, samt uppfordrar dem att tänja på sina egna gränser och titta utanför dessa, fast också sig själv för att hitta sin egen sanning.

Det är inte första gången jag ser en historia som utspelas i en historia såhär, men det är nog första gången allt flyter så otroligt behagligt samman. Detta är berättarkonst i sitt esse och jag njuter mig fram i den lätt skruvade dramaturgin som ändå aldrig förlorar sitt grepp om mig eller min fattningsförmåga. En del i filmen känns influerat av David Lynch och vissa scener har tydliga drag av mystiken och den dunkla stämningen vi älskade redan i ”Twin Peaks”, ”Lost Highway” och sedan ”Mullholland Drive”. Den går verkligen innanför skinnet på en istället för att bara kittla ytan och handlar, förutom kärlek och hämnd, om att vara sann mot sig själv, att bli den man är istället för att fortsätta vara den man av omgivningens förväntningar råkat bli.

”Nocturnal Animals” är en film som egentligen inte bör förklaras för ingående i förväg. Den ska ses, kännas och förnimmas med samtliga sinnen öppna av nyfikenhet - detta dessutom på stor duk för bästa upplevelsen, utan avbrott av mobilsurf eller annat. Jag känner att slutet möjligen är något abrupt och hade gärna velat fortsätta ett tag till i biomörkret, samtidigt som det skruvade lätt hade kunnat skruvas till ännu lite till. Men samtidigt är det hela vägen väldigt spännande, stundvis riktigt obehagligt, men till sist ändå optimistiskt. Kanhända just för att det i de sista sekunderna ges utrymme för en egen tolkning och jag väljer att tolka det så. Hur tolkar du?

Jonna Vanhatalo Skribent