München (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I september 1972 fick 900 miljoner tv-tittare världen över bevittna en omskakande terrorattack. De olympiska spelen i München, Västtyskland, var en stor succé. Utan förvarning invaderade den palestinska extremistgruppen Svarta September OS-byn. De dödade två medlemmar ur den israeliska OS-truppen och tog ytterligare nio idrottsmän som gisslan. Den efterföljande striden mellan polis och terrorister utmynnade i en massaker innan det hela var över. Detta är berättelsen om hämndaktionen som följde ...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MüNCHEN

Spielbergs terrordrama ligger rätt i tiden

Under de olympiska spelen i München år 1972 tar en palestinsk terrorgrupp elva israeliska idrottsmän som gisslan. Gisslandramat utvecklas till en blodig massaker där samtliga israeler och palestinier miste livet. Som en motaktion beordrar Israels premiärminister en grupp män med bakgrund inom underrättelsetjänster att hitta, och undanröja, de som ligger bakom massakern. Alla har olika sorters färdigheter: bombexperten Robert (Mathieu Kassovitz), bilföraren Steven (Daniel Craig), dokumentansvarige Hans (den dubbade tysken från ”Beck”-filmerna), och Ciarán Hinds i rollen som Carl, den som röjer undan bevisen. Ávner (Eric Bana) blir handplockad av premiärministern för att leda gruppen, och får lämna sin gravida fru och sitt land för att gå under jorden på grund av detta blodspillande uppdrag.

”München” är en film som känns. Både i magen och i hjärnan. Spielberg är väldigt obarmhärtig och gör ”München” till en mycket rå film när det kommer till våldsskildringarna, och flera gånger blir det faktiskt kolossalt obehagligt. Jag tänker främst på inledningen då vi får bevittna själva gisslansituationen, som är rätt kliniskt visad. Vi får se allt från skräcken i israelernas ögon till knivar i huvuden och kroppar som blir sönderskjutna. Samtidigt som detta våld genomsyrar filmen vill jag gå så långt och kalla ”München” för ett drama. Den kretsar mycket kring vad som sker med oss människor när vi lever med våld, hur vi för alltid blir skadade av det. Spielberg lägger upp en kant om hur vi på båda sidor, god och ond, ond och god, båda egentligen är offer. Han väljer att skildra mänsklighet hos båda parter, israeler som palestinier. Genom detta tvingar Spielberg oss som publik att väga in gott mot ont, och ta någon form av ställning. Låt er inte bli lurade av filmens uppenbara handling för en thriller. ”München” är ingen spännande film, det är en intressant film. ”Münchens” skelett är utan tvekan även ett debattinlägg i den pågående konflikten mellan Israel och Palestina, vilket gör den enormt aktuell, och därmed stärks helhetsintrycket. Filmen lämnar dig inte på ett bra tag.

Rent dramaturgiskt och filmiskt sett är detta lysande. Spielberg har lagt dataanimationer åt sidan och valt att sätta krutet på skådespeleri, vilket han gör helt rätt i. I Eric Roths och Tony Krushners manus finns både intressanta och välskrivna karaktärer. Med den rollista filmen besitter ges vi fint och intelligent spel från samtliga parter. Man kan först ana att regissören har ett gäng stereotypa karaktärer i fickan, som t.ex. att bombexperten ska vara en blyg, barnslig nörd med glasögon på nästippen; men just när man tror att Spielberg är på väg ner i de hålen vänder han på omeletten och låter karaktärerna visa eller göra saker som får det hela att ta en annan riktning. Hans huvudpersoner bjuder på breda känslomässiga tillstånd. Allt från sorg, vrede, kyla, förvirring, paranoia, till hat mot andra, som sig själva.

Tekniskt sett har Spielberg lyckats igen, vilket kanske inte kommer som någon överraskning. Fotot är briljant, och Janusz Kaminski använder sig av mycket handkamera som bidrar till att ge en jordnära och dokumentär känsla. Det är ett gammalt knep, men ack vad det fungerar bra. John Williams musik är något helt nytt i förhållande till det vi hört honom komponera tidigare. Speciellt under attentatscenerna får jag direkt känslan av en 50-tals spionthriller à la John le Carré. Musiken ligger som en kliande smet och får oss direkt att sitta som på nålar. Som bortblåst är Williams tidigare trademarks som storslagna orkestrar. Både Williams och Kaminski förtjänar banne mig varsin Oscar, och för min del gäller detsamma för Steven Spielberg själv. Han har inte gjort en sådan här bra film sedan ”Schindler’s List”, men aldrig har han heller gjort något som känns så viktigt och angeläget i nuet. ”München” är tveklöst en av årets bästa filmer - den är lysande.

Ville Gideon Sörman Skribent
Senaste kommentarer
bonk
rent skräp. så förutsägbart att man  vet inte om man ska skratta eller gråta. en film av en idiot för idioter.
H A N N E S
En av Spielbergs bästa och en av 2000-talets bästa thrillers. Fullkomligt fantastisk!
N10
Haha, ja jag vet att det var det (jag tror). ;)
Visa fler (17)

Veckans populära filmer

Visa fler