Mars Attacks! (1996)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Marsmänniskor bestämmer sig för att anfalla vår planet. Varför? För att de tycker det är kul! De gillar att skjuta sönder byggnader, människor och exprimentera med saker som vi här på Jorden aldrig tidigare sett. Över hela världen spekuleras det i vilka de är och varför de har kommit hit. Nu är frågan om någon över huvud taget kommer att överleva och lyckas hitta ett sätt att ta död på de små, gröna varelserna.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MARS ATTACKS!

Underhållande 50-talshyllning
Mellan kreddiga Oscarsrullar kan det vara skönt att låta hjärnan vila till opretentiös popcornunderhållning, gärna där högt aktade filmstjärnor has ihjäl av illvilliga utomjordingar. Say no more – ”Mars Attacks”!
Sommaren 1996 tog den högljudda ”Independence Day” över biograferna och den bombastiska katastroffilmen var pånyttfödd. Ungefär ett halvår senare dök Tim Burtons ”Mars Attacks” upp, som många ansåg var en parodi på nämnd actionrulle.

Inget kunde vara mer fel. Dels för att Burtons film planerades långt innan, och dels för att den snarare är en hyllning till 1950-talets era av science fiction-filmer med utomjordiska invasioner. Något av en medveten högbudgetversion av ”Plan 9 from Outer Space” (som skildrades i Burtons ”Ed Wood”) men även med referenser till filmer som ”Besök från yttre rymden”, ”Anfall från Mars” och andra klassiker inom genren.

Det är fånigt nonsens fullt medveten om att det är fånigt nonsens – den bygger trots allt på gamla samlarkort från tuggummiförpackningar! De invaderande utomjordingarna är varken skrämmande monster eller hyperintelligenta varelser med högteknologisk utrustning utan gubbar med jättehjärnor som kunde designats av en finnig tonåring och som flyger i tefat.

Mitt bland all svart humor, en ansats till politisk satir och glada effekter finns en tacksam avsikt att underhålla. Det är ljusår från sansad, subtil humor – istället är det popcornfilm med alla möjliga knasiga infall. Som att utomjordingarna enbart kan elimineras med countrymusik eller att Tom Jones dyker upp som sig själv och rundar av filmen med ”It’s Not Unusual”. Eller bara åsynen av Pierce Brosnans huvud på en chihuahuas kropp.

Det roligaste med filmen är ändå att man – i stil med 1970-talets katastroffilmer – samlat ihop en ensemble med ett 20-tal filmstjärnor och sedan avrättar dem på de mest hejdlösa sätten. Och ingen håller direkt tillbaka. Det är väl anpassat överspel som gäller för hela slanten, från Glenn Closes hysteriska presidentfru till Annette Benings överdrivet harmoniska new age-hippie. Till tonerna av Danny Elfmans galna musik är det omöjligt att ta på allvar – vilket är meningen.

Visst, det är knappast filmkonst som tål någon djupare analys. Även om Burton tappat stinget på senare år så tillhör det här knappast hans starkare verk och han fångade klart 50-talskänslan bättre i ”Ed Wood”. Men samtidigt är det en film som man får ta för vad den är. Fånig humor som inte lär passa alla men är man på rätt humör så är det roligare än någon katastroffilm Michael Bay någonsin skulle kläcka ur sig.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Ragnvald
Jag har aldrig gillat Burtons filmer. Undantaget är "Kalle och chokladfabriken". Det blir aldrig ens roligt.
Therminator890
Jag tror att det här är en komedi och inte ett försök till skräck!
Visa fler (18)

Veckans populära filmer

Visa fler