Lincoln 2012

Lincoln poster

Synopsis

Steven Spielberg regisserar Oscarbelönade Daniel Day-Lewis i "Lincoln", ett spännande drama om den amerikanske presidentens sista omskakande tid i Vita Huset.

I en nation som är svårt splittrad av krig gör Lincoln allt för att stoppa inbördeskriget, förena landet och avskaffa slaveriet. Med stort mod och redo att göra allt som krävs, även bryta mot lagen, vet Lincoln att hans beslut under denna kritiska tid kommer att vara avgörande för kommande generationers liv.
Ditt betyg
3.0 av 433 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Lotta Zachrisson

17 januari 2013 | 03:01

Mannen bakom den älskade presidenten

Daniel Day-Lewis axlar rollen som en av tidernas mest populära presidenter med bravur. Och även om huvuddelen av filmen består av prat i olika brunnyanserade rum finns här tillräckligt med skön humor och underfundiga karaktärer för att det ska hålla.

Abraham Lincoln nämns som en av USA:s viktigaste presidenter. Både för att han var älskad av folket och för att han ledde landet under en av dess viktigaste och svåraste tider - inbördeskriget som varade 1861-1865 vilket sammanföll med avskaffandet av slaveriet. En fråga som Lincoln personligen slogs hårt för.

I Steven Spielbergs "Lincoln" får vi följa presidenten under hans sista månader i livet, framför allt utspelar sig handlingen under januari då frågan om slaveriet skulle avgöras i Representanthuset. Genom denna ändring i konstitutionen får vi ta del av officiella debatter där de båda sidorna käbblar med varandra, hemliga möten mellan Lincoln och hans närmsta män där kohandel för att få de nödvändiga Yay-rösterna avhandlas, samt diskussioner mellan presidenten och hans hustru Mary (Sally Field) där framför allt fokus ligger på om slaveriets avskaffande kan stoppa kriget, så att deras äldsta son Rob (Joseph Gordon-Levitt) som tagit värvning inte ska behöva riskera livet i onödan.

Abraham Lincoln i händerna på Daniel Day-Lewis får så mycket mer karaktär och mänsklig värme än vad som någonsin skildrats förut. Att vi ändå har svårt att lära känna honom på djupet under de två och en halv timmarna film beror helt på att det är en finurlig filur vi har att göra med, som inte låter någon komma honom inpå livet. Han hade för starka principer och för viktiga mål att uppnå för att tillåta sig själv att vara så öppen och, i och med det, svag. Något som blir tydligt när han påpekar för frun att han inte kan sörja deras döda son Willie på samma sätt som hon.

Men kylig är han inte. Det finns upprepade scener där hans kärlek till framför allt yngsta sonen är tydlig. Dessutom är han en älskare av berättelser och anekdoter, något som båda roar och frustrerar personerna i hans omgivning. För oss i publiken utgör det underbara små stunder av humor i en ibland tung massa av byråkratiskt snack samt rum efter rum i brungula nyanser fulla av pratande gubbar som uppfyller de två nödvändiga kraven för att tas på allvar under denna era, nämligen att de har ett visst gäng år på nacken och självklart är vita till hudfärgen.

Det är lika bra att man vet om det i förväg - det blir knastertorrt emellanåt, och det finns inga svulstiga actionscener (förutom den allra första minutens gyttriga slag) att hjälpa oss igenom alla diskussioner och tysta stunder av reflektion.

Jag respekterar Spielberg för att han i princip helt avstått från de för honom så vanliga storslagna dramaturgiska greppen (förutom ett par ofrånkomliga fioler). Det är befriande att inte bli tvingad att känna en massa saker, men det råder inga tvivel om att en sådan här film kräver mer av sin publik. Det gäller att hålla sig skärpt och att följa med i dialogen, och det gäller att njuta av det finstilta som skrivs mellan raderna.

Förutom Abraham Lincoln finns andra skickligt gestaltade karaktärer att underhållas av. Framför allt är det Tommy Lee Jones rappa och sarkastiska radikala republikan Thaddeus Stevens som breder ut sig i varenda scen han är med i. Stevens var en av dem som vildare än presidenten själv förespråkade inte bara slaveriets avskaffande, utan även att svarta skulle betraktas som jämställda med vita, ja kanske till och med få rösta - hemska tanke! När gubbmassan i Representanthuset inser att detta kanske även skulle få kvinnor att ge sig efter rösträtten blir det ett sådant uppror att dess like aldrig skådats. Ett exempel på filmens underbara ironiska humor som är ständigt närvarande.

Bland resten av männen är det ingen som får särskilt mycket scentid, men i havet av karaktärer gestaltade av finfina skådespelare finns det tillräckligt med vass dialog, subtila men menande blickar samt uppgivna gester för att det ska kännas som en tillräckligt intressant skara att följa.

Titeln "Lincoln" hintar om att det här är en karaktärsstudie, men även om vi får en inblick i hur det var att befinna sig i presidentens närhet är det inte det biografiska epos man skulle kunna tänka sig. Det är ett viktigt historiskt ögonblick vi får ta del av och med det som bakgrund får vi bekanta oss en smula med mannen i dess center. Men det till trots vilar den här filmen till största delen på Day-Lewis axlar och det hade inte gått att genomföra den här produktionen utan en skådespelare av hans kaliber i titelrollen.

Behöver det sägas? Hans Oscars-chanser är goda.

| 17 januari 2013 03:01 |