Liftarens guide till galaxen (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Jordmannen Arthur Dent (Martin Freeman) har en riktigt dålig dag. Hans hus ska rivas, han upptäcker att hans bäste vän är en utomjording och till råga på allt håller hela planeten Jorden på att bli demolerad för att göra plats för en intergalaktisk motorväg. Arthurs enda chans att överleva är att lifta med ett förbipasserande rymdskepp. Det blir snart uppenbart att ingenting är som det verkar: en handduk är universums mest användbara sak, han finner livets mening och upptäcker att allt man överhuvudtaget behöver veta kan hittas i en och samma bok: Liftarens guide till galaxen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN

Så har du aldrig sett rymden förut

En charmig bagatell med fantastiska vogoner, finurliga effekter och välspelade biroller men utan övertygande personkemi mellan huvudrollerna.

I sin himmel ler Douglas Adams säkert ner på oss nu när hans dröm slutligen blivit uppfylld. Det har varit många år av bollande mellan regissörer, manus och realiseringsidéer, vilket gjort den brittiske författaren frustrerad under sin livstid (han gick tråkigt nog bort i en hjärtattack år 2001) men nu har den efterlängtade filmatiseringen av hans kultförklarade bok äntligen kommit – "Liftarens Guide till Galaxen" landar snart på en bio nära dig. I Storbritannien har filmen vid det laget varit ute i några månaders tid – det här är en riktigt brittisk historia från topp till tå, en nationell storsatsning och stolthet. Går det bra för filmen utomlands så kan britterna burra upp sina fjädrar ytterligare på den internationella filmscenen – och inför konkurrensen med den intergalaktiskt hårdlanserade Lucasfranchisen "Star Wars 3 – Revenge of the Sith” vore det verkligen en bedrift. Samtidigt så är det inte givet att de två filmerna egentligen skulle behöva ta ut varandra då Adamspubliken först och främst ser fram emot att se en lyckad adaptation av böckernas fyndiga humor medan Star Wars-imperiet – om än komiskt storvulet i kritikers ögon – koncentrerar sig främst på strid, epik och effekter (Jar Jar Binks var ett utmarkt exempel på vad man inte ska göra i "Star Wars”. Don’t mess with the force of Disney, it’s an universal law).

Vad har då Londonpubliken och pressen tyckt om Liftarens Guide? Well, det verkar som man är enig om att filmen är charmig och passande brittisk med huvudkaraktären Arthur Dent (spelad med förtjänst av "The Office”-skådisen Martin Freeman), den stackars jordmannen som får sitt hem förstört och blir planetlös jordling i galaktisk exil när de hjärtlösa och byråkratiska Vogonerna beslutar att utplåna jorden for att ge väg åt en intergalaktisk motorväg. Freeman har en slags pojkaktig charm och utstrålar mer brittiskhet än Unionjack och Buckingham Palace tillsammans. Här blir han uppbackad av Mos Def som den funkige kompisen Ford Prefect, tillika författaren till Liftarens Guide (en elektronisk uppslagsbok som varje rymdresenär bör medhava), och amerikanen Sam Rockwell som galaxens tvehövdade vildhjärna till president Zaphod Beeblebrox. Filmens kvinnliga fägring gestaltas av Zooey Deschanel som den märkliga jordflickan Trillian. Det är en casting som känns att filmen står på fyra omaka ben. Sam Rockwell är till exempel klockren som rymdhippien Zaphod och tillför filmen uppskruvat tempo och godhjärtad fånighet. Deschanel gör sin Trillian irriterande avstängd och blank vilket distanserar publiken från hennes karaktär. Å andra sidan är Trillian en märklig karaktär i boken, en ung forskare som har ett onaturligt avslappnat förhållande till det här med att ta en sväng runtom främmande galaxer och hångla med utomjordingar. Den spirande kärleken mellan henne och Freemans Dent är garanterat inte anledningen till att du vill se den här filmen. Inte heller är det Mos Defs (ganska så obefintliga) komiska talang. Som tur är finns det här mycket duktiga skådisar i birollerna – John Malkovich som (den för filmen påhittade) Humma Kavula och Bill Nighy som planetdesignern som vunnit pris för de vackra kustlinjerna i Norge. Mer brittiskt blir det med författaren, dramatikern och skådespelaren Stephen Fry som agerar narrator närhelst någon term ur Liftarens Guide ska förklaras. Det hela blir lite väl brittiskt vågar jag påstå – Fry är skicklig på det han gör men jag anser inte att hans skolade internatengelska gör sig bra i kombination med Guidens utpräglat överdesignade grafiska effekter. Och när vi ändå kommit in på ämnet – de många rösterna om att effekterna i filmen skulle vara otillräckliga stämmer inte.

Visserligen finns här inga imponerande CGI-genererade galaxer och rymdflottor, och lasersvärd och häftiga stunts lyser med sin frånvaro. Men de behövs inte heller. Vogonerna är fantastiskt välgjorda, motbjudande överdimensionerat köttiga, vanskapta men med personliga och dystra ansiktsdrag. Universums superdator har gjorts till en magisk blandform mellan pyramid och val som skimrar gyllene toner, och rymdskeppet gänget färdas i är passande stilrent vitt, slickt och mjukt. Filmen aktar sig med all rätta för att ge sig in på alltför avancerade tekniska lösningar eller mörka toner. Hotfulla situationer hålls pa en kommersiellt familjevänlig nivå och det är inget att invända mot. Adams bok handlar trots allt helt och hållet om humor, det absurda i händelserna som Dent och hans nyfunna rymdvänner går igenom. Det finns i inledningen där jordens näst mest intelligenta livsform, delfinerna sjunger "Goodbye and thanks for all the fish", det finns i vogonernas poesiuppläsning, och bokens klassiska avsnitt där Universums superdator Djupa Tanken ska ge svar på livets gåta. Ett bevis på genomslaget Adams har haft med sin kosmiska komediserie är att svaret "42" är vida känt utanför kretsen av hängivna läsare. En absurd portalfigur att räkna med är annars bokens deprimerade robot Marvin, i filmen charmigt gestaltad av en skådespelare i silvrig robotdräkt med ett groteskt överdimensionerat huvud. Att låta hans repliker bli lästa av Alan Rickman var kanske inget överraskande val från regissörernas sida men jag utmanar någon att komma på en skådis som skulle gjort det bättre än allas vår favorit professor Snape. Sarkasmen och livsledan dryper ur varje suck Marvin upplåter och hans släpande gång och nedböjda huvud är mänskliga nog för att inge seriösa moderskänslor. Håll ögonen öppna för scenen där Marvin lyckas få en armé av vogoner att se saker ur sitt perspektiv med ett emogevar – det är lätt filmens komiska höjdpunkt.

Allt som allt skulle jag vilja påstå att Adams-fans säkert kommer att klaga på allt från effekterna, till rollsättningen och storleken på Marvins huvud och urvalet av episoder. Det är också alldeles uppenbart att filmen är gjord med en uppföljare i åtanke, men who can blame ´em? Med kassasuccéer som nämnda "Star wars” och "Sagan om ringen” är det svårt att motstå impulsen att mjölka så mycket som möjligt ur publiken. Tråkigt nog känns det inte som om jag för min del kommer att sitta som på nålar for att invänta nästa del i serien, men det betyder inte att jag inte kommer att se den nar den väl kommer. Fast då vill jag gärna se mer galenskap och vildare idéer i stil med Tim Burtons "Mars Attacks”, en djärvare och mindre återhållen filmatisering helt enkelt.

Oskar Smulski Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Ragnvald
Rätt bra film. Jag har inte läst boken(funderar på att göra det) och kan därför inte jämföra. Dock så känns det som att det inte finns så mycket story och budskap i filmen, vilket gör att filmen inte blir så intressant. Det stora fokuset ligger i att beskriva vilken galen galax som vi lever i.
Emeric Carlsson
Pluspoäng för kreativ absurditet. Annars är det inte mycket att lägga i hyllan.
johnny_silvers
1/5
Läs böckerna igen. Se om TV-serien. Lyssna på radioversionen. Spela textäventyret. Gör vad som helst, men se inte denna film.
Visa fler (7)

Veckans populära filmer

Visa fler