LFO (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En man upptäcker att han kan hypnotisera med hjälp av ljud. Det hela börjar som en kul grej – han testar sina krafter på grannar och annat (relativt) oskyldigt – men efter ett tag tar kraften över, vilket leder till svåra konsekvenser som kan skeppa hela mänskligheten åt skogen.
Visa hela synopsis

VISA 1 ALTERNATIV

DÖLJ ALTERNATIV

Betyg
Läs recension
3.2 av 5 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LFO

Skön idé, mediokert utförande
De blandade förväntningarna inför något så sällsynt som en svensk science fiction-film matchas väl av den ojämna berättelse som regissören Antonio Tublén levererar. Många intressanta pusselbitar läggs ambitiöst ihop till en helhet som aldrig riktigt lever upp till de enskilda bitarnas potential.
Filmen handlar om den till synes obetydliga Robert (Patrik Karlsson) och tar sin början i hans dunkla källare i Skåne. Omringad av diverse högteknologiska verktyg spenderar han de största delarna av sin tid där och försöker – tillsammans med ett gäng andra hobby-forskare – hitta kopplingen mellan ljudfrekvenser och hypnos. I samband med att han når ett lovande genombrott i sin ”forskning” flyttar lägligt nog nya grannar – paret Linn (Izabella Jo Tschig) och Simon (Per Löfberg) – in i huset mitt emot. Robert ser snabbt sin chans och börjar utföra relativt harmlösa experiment på dem, samtidigt som han sakta men säkert börjar korrumperas av sin nyfunna makt och inleder ett händelseförlopp som kan påverka hela mänskligheten.



Den här premissen är det inget fel på, snarare tvärtom. Att slänga in en liten dos science fiction i annars väldigt bleka och vardagliga situationer öppnar upp för intressanta infallsvinklar och teman som breddar och fördjupar. Roberts karaktärsutveckling ställer viktiga frågor kring etik och moral samt utmanar tittaren att fundera över hur man själv hade hanterat samma makt. Likt efter alla bra ”makt korrumperar”-berättelser är man nämligen härligt ambivalent även när ”LFO” tonar till svart; hade det sunda förnuftet klarat av att besegra de innersta och mest mörka av begär?



Dessvärre hade detta gjort sig bättre i någon sorts kortare format, då filmen stundtals känns onödigt repetitiv. Hela filmens andra akt är i princip en upprepning av samma scen, om och om igen tills man helt tröttnat på upplägget. Det finns givetvis skillnader, men progressionen är alldeles för liten för att rättfärdiga 90 minuters speltid. Känslan av detta förstärks ytterligare när progressionen i den tredje akten istället felar åt andra hållet, genom att packa in alldeles för mycket på så kort tid att man inte hinner känna vikten av utvecklingen. 



De restriktioner som en väldigt sparsam budget för med sig blir också extra tydliga i samma sekvenser, då – utan att avslöja för mycket – väldigt betydande händelser avhandlas löjligt fort off camera. Man märker det också en del på scenografin och fotot, som lämnar mycket att önska. Det finns dock en del positivt där också, då allt som utspelar sig i den mörka källaren ser fantastiskt bra ut. Tyvärr hjälper det inte så mycket när filmen ser ut som valfri dassig amatörproduktion när karaktärerna befinner sig i själva huset, där de största delarna av speltiden förlagts. Interiörerna har ingen identitet över huvud taget, utan man hade lätt kunnat välja vilket annat hus i Skåne som helst utan att tappa något. Fotot verkar ha körts genom något av Instagrams filter, och definitivt inte ett av de snyggare.



Som tur är har ”LFO” en stark bärande pelare i Patrik Karlsson, som gör en härlig tolkning av den klassiska ”mad scientist”-karaktären. Särskilt i scenerna där han skådespelar helt själv imponerar han, och är utöver den tankeväckande tematiken filmens starkaste kort. Även Izabella Jo Tschig gör en stabil insats och lyckas skildra de omvälvande vändningarna i hennes karaktär på verkningsfullt sätt. Resten som vi hittar i rollistan är mer ojämna, med både bra och riktigt svaga scener. Manuset är välskrivet, men rytmen och harmonin går förlorade hos de svaga länkarna i ensemblen. Det är svårt att få väldigt teknisk dialog – proppad med engelska begrepp och dess haltande översättningar – att låta bra på svenska, och det är en fälla som Tublén trampar i många gånger.

Vi får helt enkelt fortsätta vänta på ett lyckat bidrag till den svenska science fiction-genren, då ”LFO” bara – med nöd och näppe – får godkänt. Den är väldigt ambitiös och fylld till bredden med idéer som skulle kunna resultera i något storartat, men det mediokra utförandet sätter käppar i hjulet för ambitionerna. Tänk om Antonio haft mer pengar till förfogande och samtidigt dödat hälften av de älsklingar som tog sig förbi slutklippningen, då hade det här kunnat bli riktigt bra. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
Rock
Ett svenskt mästerverk!

Veckans populära filmer

Visa fler