Labyrint 1986

Om du liksom jag hade ett spöke i garderoben, en älva på balkongen, tomtar boende i blodboken och en magisk leksaksgarderob på vinden att gömma dig i när den store onde trollkarlen kom för att trolla bort dig, är chansen stor att du liksom jag har en förkärlek för fantasy. 

Liksom Sarah i filmen brukade jag under gråtrista dagar i jordgubbsförsäljarståndet drömma mig bort till fjärran länder där män istället för att köra cabbe och bära piké flög på drakar och klädde sig i glittertights. Trots att ”Labyrint” från första rutan snarare påminner om killen med korttricken på en fattig stadsfestival än Cyril Takayama faller allt på plats i samma stund som trolldockorna visar sina fula nunor. Jim Henson var inte bara Mupp-kung, varje docka i ”Labyrint” berättar sin egen unika historia och bakom dem ligger ett fantastiskt hantverk av sällan skådat slag. Ett hantverk som dessutom visar sig bjuda på ett riktigt djup bortom illusionen. 

De flesta storasyskon har nog någon gång, om så bara för ett ögonblick, velat sätta ut sitt småsyskon i skogen. Tonårstjejen Sarah är inget undantag. En stormig afton bjuder hon in trollkungen Jareth till sitt hem i hopp om att få tyst på sin hysteriskt gråtande lillebror Toby. Trollkungen, spelad av David Bowie, är inte sen med att tacka ja till inbjudan, men i samma stund som gråten upphör ångrar Sarah sitt beslut att låta Jareth kidnappa hennes lillebror. Hon får då 13 timmar på sig att ta sig igenom labyrinten som leder till trollkungens slott för att hämta hem honom igen. 

Berättelsen påminner om ”Alice i Underlandet” och ”Trollkarlen från OZ”. En tjej ger sig ut på en omöjlig quest i en absurd underjordisk värld där alla de karaktärer hon möter tycks redo för hospis. En fantasifull barnfilm om än, med tanke på målgruppen, med vissa tveksamma inslag som ”The Cleaners”, ”The Fierys” som jonglerar med sina huvuden och Jareths BDSM-outfit. 

Men det är inte bara en 80-talsklassiker, för den filmintresserade som dessutom älskar att grotta ner sig i ockult symbolism och litterära paralleller bjuder ”Labyrinth” på mycket mer än svängiga Bowie-beats. Filmen kan både ses som en äntra vuxenvärlden-saga där Jareth är både sagans prins och varg, men också som en tragisk historia om hur Sarah faller offer för Jareths hjärntvättningsmetoder. Den bjuder både på klassisk sago-struktur och dramaturgiskt kaos på en och samma gång. Sarah stöter slumpmässigt på varelser i labyrinten och det finns inga lagar att förhålla sig till. De få regler som finns ändras dessutom hela tiden, vilket förvisso enligt mer konspiratoriskt lagda filmanalytiker, ska visa på hur Sarah blir hjärntvättad av Jareth och låter sig styras av honom. 

Denna teori ter sig otippat nog hyfsat trovärdig, och om inte annat väldigt underhållande. Exempelvis antog jag först att upprepningen av meningen ”It's not fair” främst berodde på dåligt manus, men det är alltså förankrat i idén att det inte kan finnas någon rättvisa i en värld utan regler. Och att stiga in i en värld utan regler är ett led i att bryta ner offrets psyke.

Jag har sett om ”Labyrinth” fler gånger än jag minns, men först nu har jag granskat den ordentligt. Vid första anblick tänkte jag att den skulle göra sig väl som en Studio Ghibli-film, just p.g.a. referenserna till det undermedvetna, men i julkalender-format då varje karaktär Sarah möter har sin egen historia. Jag hade dock fortfarande undrat vem den egentliga målgruppen är. Det går inte att missa illusionsymboliken i alla speglar, såpbubblor, labyrinter och Escher Relativity-affischer. Tyvärr har tiden satt sina spår och jag tror den har större chans att överleva som studie i symbolik än som konkurrent till nästa Pixar-film.