Labyrint (1986)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett fantasyäventyr om en flicka som finner att hennes bror har hamnat i en elak trollkarls våld. För att rädda honom måste hon korsa trollkarlens labyrint, där hon träffar många underliga varelser och upplever flera äventyr.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LABYRINT

Ockulta undertoner i fantasyklassiker
Jim Henson bjuder in till ett drömlikt kaos med fluffiga monster, sångglada troll och David Bowie i kasslertighta tights. Denna fantasyklassiker är fullspäckad med ockult symbolik och jag lockas villigt allt djupare in i labyrinten.
Om du liksom jag hade ett spöke i garderoben, en älva på balkongen, tomtar boende i blodboken och en magisk leksaksgarderob på vinden att gömma dig i när den store onde trollkarlen kom för att trolla bort dig, är chansen stor att du liksom jag har en förkärlek för fantasy. 

Liksom Sarah i filmen brukade jag under gråtrista dagar i jordgubbsförsäljarståndet drömma mig bort till fjärran länder där män istället för att köra cabbe och bära piké flög på drakar och klädde sig i glittertights. Trots att ”Labyrint” från första rutan snarare påminner om killen med korttricken på en fattig stadsfestival än Cyril Takayama faller allt på plats i samma stund som trolldockorna visar sina fula nunor. Jim Henson var inte bara Mupp-kung, varje docka i ”Labyrint” berättar sin egen unika historia och bakom dem ligger ett fantastiskt hantverk av sällan skådat slag. Ett hantverk som dessutom visar sig bjuda på ett riktigt djup bortom illusionen. 

De flesta storasyskon har nog någon gång, om så bara för ett ögonblick, velat sätta ut sitt småsyskon i skogen. Tonårstjejen Sarah är inget undantag. En stormig afton bjuder hon in trollkungen Jareth till sitt hem i hopp om att få tyst på sin hysteriskt gråtande lillebror Toby. Trollkungen, spelad av David Bowie, är inte sen med att tacka ja till inbjudan, men i samma stund som gråten upphör ångrar Sarah sitt beslut att låta Jareth kidnappa hennes lillebror. Hon får då 13 timmar på sig att ta sig igenom labyrinten som leder till trollkungens slott för att hämta hem honom igen. 

Berättelsen påminner om ”Alice i Underlandet” och ”Trollkarlen från OZ”. En tjej ger sig ut på en omöjlig quest i en absurd underjordisk värld där alla de karaktärer hon möter tycks redo för hospis. En fantasifull barnfilm om än, med tanke på målgruppen, med vissa tveksamma inslag som ”The Cleaners”, ”The Fierys” som jonglerar med sina huvuden och Jareths BDSM-outfit. 

Men det är inte bara en 80-talsklassiker, för den filmintresserade som dessutom älskar att grotta ner sig i ockult symbolism och litterära paralleller bjuder ”Labyrinth” på mycket mer än svängiga Bowie-beats. Filmen kan både ses som en äntra vuxenvärlden-saga där Jareth är både sagans prins och varg, men också som en tragisk historia om hur Sarah faller offer för Jareths hjärntvättningsmetoder. Den bjuder både på klassisk sago-struktur och dramaturgiskt kaos på en och samma gång. Sarah stöter slumpmässigt på varelser i labyrinten och det finns inga lagar att förhålla sig till. De få regler som finns ändras dessutom hela tiden, vilket förvisso enligt mer konspiratoriskt lagda filmanalytiker, ska visa på hur Sarah blir hjärntvättad av Jareth och låter sig styras av honom. 

Denna teori ter sig otippat nog hyfsat trovärdig, och om inte annat väldigt underhållande. Exempelvis antog jag först att upprepningen av meningen ”It's not fair” främst berodde på dåligt manus, men det är alltså förankrat i idén att det inte kan finnas någon rättvisa i en värld utan regler. Och att stiga in i en värld utan regler är ett led i att bryta ner offrets psyke.

Jag har sett om ”Labyrinth” fler gånger än jag minns, men först nu har jag granskat den ordentligt. Vid första anblick tänkte jag att den skulle göra sig väl som en Studio Ghibli-film, just p.g.a. referenserna till det undermedvetna, men i julkalender-format då varje karaktär Sarah möter har sin egen historia. Jag hade dock fortfarande undrat vem den egentliga målgruppen är. Det går inte att missa illusionsymboliken i alla speglar, såpbubblor, labyrinter och Escher Relativity-affischer. Tyvärr har tiden satt sina spår och jag tror den har större chans att överleva som studie i symbolik än som konkurrent till nästa Pixar-film. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Sky Keith
Jag minns biopremiären 1986, jag var där :-)
Minns hur mycket jag älskade filmen, den var allting jag hade drömt om. Elaka Älvor, en gigantisk ogenomskådlig labyrint, ett stinkande träsk och en ond trollkarl. Min favorit filmlista när jag var 11 år bestod av Star Wars, Ghostbusters, The Dark Crystal, TheNeverending Story, Young Sherlock Holmes (Tempelmysteriet), The Goonies, The Last Starfighter, Krull och Labyrinth. Jag köpte Labyrinth på Dvd en massa år senare och insåg besviket att den åldrats mycket dåligt. Filmen har egentligen mer yta (muppar, puppets, dockor och än mer muppar överallt) än innehåll. Bowie är fortfarande magisk att beskåda men det är mest för att jag älskar hans 80-tals look.
Katarina Emgård Svar på Sky Keith för
Låter som att din och min lista var väldigt lika varandra :D Skulle även lägga till "Den sista enhörningen" och "Beetlejuice". Minns fortfarande att jag grät när "The Goonies" tog slut och såg den därför om och om igen... och om igen
Sky Keith Svar på Sky Keith för
Ja, The Goonies var en upplevelse. Miljön, storyn och musiken fullkomligt trollband mig och jag önskade att jag var en av kidsen :-) Den Sista Enhörningen såg jag först som vuxen och den är väldigt väldigt fin, tack för påminnelsen, jag måste se om den.
Anders Falun
Mupparna tramsar ur ... Bowie i peruk ist för Kermit ( som är en bra mycket bättre skådis )

Veckans populära filmer

Visa fler