Jakt 2024

Det är en solig dag när sommaren lider mot sitt slut och hösten nalkas. Kollegorna Alex (Ardalan Esmaili) och Greger (Magnus Krepper) åker ut på landet för att jaga tillsammans med Gregers vän Henrik (Jens Hultén).

 

För Alex blir det första gången han jagar på riktigt, efter att ha tagit sin jägarexamen. Greger, däremot, har jagat med Henrik under många år och har en stark vänskapsanknytning till honom. Alex är både nykomling i gemenskapen och en ovan jägare, och dessutom 20 år yngre än de båda jägarvännerna. Han upplever ett utanförskap på flera nivåer, och har svårt att hitta sin plats både i hierarkin och i jaktens värld.

 

Alex är till en början osäker och nervös, och finner sig oväntat ovillig att döda. Men när han lyckats fälla sitt första byte förändras något inom honom. Hans självkänsla ökar, liksom hans behov av att uppleva jakten, igen och igen.

 

Samtidigt är stämningen i stugan stundtals familjär och stundtals närmast overklig, med Henrik som den styrande parten. Alex kan inte riktigt slappna av när han inte riktigt vet var han har Henrik, och testar försiktigt gränserna samtidigt som han försöker bevisa sin duglighet och tillhörighet i gemenskapen.

 

Till en början går jakten bra, men sedan händer det något. Skogen blir alldeles tyst och inte ett djur syns till. De tre männen kan inte släppa den känsla de får när de tålmodigt söker upp och väntar in sitt byte, och slutligen fäller det. Men när skogen inte vill ge dem fler byten, vad ska de då jaga? Obehaget stegras tills ett ödesmättat och desperat beslut tas.

 

Redan från första bildrutan sätter Ola Fløttums musik bokstavligen tonen, den låter oss veta att det här må se trevligt och kamratligt ut, men låt er inte luras. Under ytan vilar något förvridet och ondskefullt, som bara väntar på att släppas lös. Och det är just den känslan som håller en i handen genomgående, som skapar en tät och tryckande atmosfär i både skog och stuga.

 

Att något inte riktigt är som det ska med varken Greger eller Henrik blir tidigt tydligt, men att sätta fingret på vad det är som är skevt är betydligt svårare. Det är också en del av det genialiska i Sarah Gyllenstiernas manus. Att inte riktigt veta men att starkt känna det obekväma, det udda, det stundtals verklighetsförvrängda.

 

Sarah Gyllenstierna har inte bara skrivit manus utan även regisserat, och det gör hon genom att låta en väl avvägd blandning av styrka och svaghet komma fram på särpräglade sätt, anpassade till var och en av karaktärerna. Hela persongalleriet består endast av de tre männen, vilket ställer stora krav på starka prestationer av trion.

 

Lyckligtvis förvaltas både samspelet dem emellan såväl som de enskilda rolltolkningarna föredömligt väl, i synnerhet hos Ardalan Esmaili. Många scener saknar dialog och bygger enbart på känslospel och stämning, och det är här som Esmailis ytterst kapabla prestation verkligen kommer fram genom små, men uttrycksfulla medel. Alex förändring känns påtaglig och trovärdig, när han sakta går från stadskillen som vill vara till lags och passa in, till att bli ett med jakten och dödandet.

 

Genom Alex ögon får publiken uppleva ett stort spektrum av känslor, och en isande jakt på något flyktigt och farligt. Vad händer när du låter dina djuriska behov gå före det civiliserade sätt du levt hela ditt liv i, tills nu?