Jag kommer hem igen till jul 2019

Drama
Sverige
115 MIN
Svenska
Jag kommer hem igen till jul poster

Synopsis

Världsstjärnan Simon kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter.
Ditt betyg
3.5 av 11 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Dunerfors Kardelo

31 oktober 2019 | 10:00

Jobbig stämning när Jöback kommer hem till jul

Inget sabbar julkänslan som familjehemligheter och trauman ur det förflutna. Ella Lemhagen gör plats för både julmusik och jobbiga teman i ett riktigt fint familjedrama, inspirerat av Peter Jöbacks egen historia.
Det svenska julfirandet på film sker sällan smärtfritt. Nubbe och sill, gröt och Kalle Anka varvas traditionellt sett med bråk och osämja, som eskalerar i takt med att folk blir allt mer fulla och allt mer brutalt ärliga. Men jämfört med klassiska julfavoriten "Tomten är far till alla barnen" (1999), eller den något nyare "En underbar jävla jul" (2015), är tonen mindre skojsam och mer seriös i Ella Lemhagens "Jag kommer hem igen till jul". Den påminner ibland snarare om "Festen" av Thomas Vinterberg.

Världsstjärnan Simon (Peter Jöback) flyger hem från Los Angeles till den lilla snötäckta orten någonstans i Sverige. Tjocka släkten är samlad med mamma (Suzanne Reuter) i spetsen, hon som omsorgsfullt klipper ut och sparar varje tidningsartikel om honom, och brorsan Anders (Johannes Bah Kuhnke), ortens kapellmästare som sedan barnsben fått stå i skuggan av Simon och hans sångtalang.

Det vankas jul i stugan med allt vad det innebär. Matchande rentröjor, julklappsrim, matlagning och så "allt det där vi inte pratar om". Simon har lovat att delta i Anders julkonsert i kyrkan, vilket eldar på lite konflikter bröderna emellan. Men mer drama ska blossa upp runt denna dramaqueen, och under några decemberdagar kommer Simon och familjen få riva upp en hel del gamla sår.

Trots pinsamma situationer som kräver sin skämskudde finns det också plats för julmys, och förstås, julmusik. Jöback (karln lär ju sälja ca 3 miljoner julskivor efter den här) har stjärnutstrålning som räcker och blir över, han fyller bioduken med sin energi och blommar ut som mest i filmens flera sångnummer. Några teatraliska repliker får man dock räkna med, när musikalstjärnan gör sin första stora roll på bio.

Johannes Bah Kuhnke är mycket trovärdig och matchar Jöback fint som hans storebror, en sammanbiten tvåbarnsfarsa som styr upp traktens traditionella julkonsert.

Reuter och övriga ensemblen gör ett bra jobb i stöttande biroller, ibland med kloka ord och ibland som comic reliefs. Värd att nämna är också barnskådespelaren Erik Källsäter som lyser i en liten roll som Noel. I den lilla artisten ser Simon något som påminner honom om sig själv när han var ung.

Regissör Ella Lemhagen lyckas sätta fingret på en något tabubelagd del av det svenska firandet, nämligen hur vi klistrar på ett leende och låtsas att allting är så lyckligt. Den Instagramvänliga familjehögtiden - existerar den? Att hålla god min runt släktingen man hatar - är det verkligen rätt?

Kanske kommer Lemhagens film att sabba julen för en del familjer där ute, men vem vet. Att rensa luften kan vara precis vad vi behöver ibland, enligt Lemhagens film.

Det kan tyckas förutsägbart hur hon väljer att avslöja familjens hemligheter för tittarna. De kommer inte som en plötslig twist, utan låter sig antydas och gissas långt i förväg. Det är å andra sidan inget som stör. Att veta vad karaktärerna döljer för varann, att känna vad en person känner men inte vågar säga, bidrar till spänningen - man bara väntar på att sanningen ska explodera.

Känslosamma konfrontationer finns det gott om, liksom scener så obekväma att jag bara skruvar på mig i biosalongen. Feelgoodkänslan smyger sig på först mot slutet, men såg du fram emot skrattfylld och lättsam underhållning för hela familjen är detta nog fel film.

Men jag skulle vilja säga att "Jag kommer hem igen till jul" är något bättre - mer tänkvärt och mer äkta än en klassisk julkomedi. Ett välgjort och fint familjedrama om att älska, glömma och förlåta. Det är väl ett bra julbudskap om något? 
| 31 oktober 2019 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Julfilmen "Jag kommer hem igen till jul" med Peter Jöback i huvudrollen har jag varit och sett på bio. Det skedde för över en vecka sedan. Men eftersom min dator krashade då jag kom hem efter biobesöket så kommer en recension där jag berättar vad jag tyckte om filmen först nu när jag sitter framför min nyinköpta dator. Men först lite om filmens handling. Världsstjärnan Simon (Peter Jöback ) kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders (Johannes Kuhnke ) den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter. Vid första anblicken när man tittar på filmaffischen till filmen "Jag kommer hem till jul" så förväntar man sig en glad julkomedi med mycket humor och musik. Eller något i stil med "Tomten är far till alla barnen". Istället blir det lite Kay Pollaks "Så som i himmelen" möter Lars von Triers "Festen". Alltså musik och återvändande stjärna ifrån utlandet till hembygden där han växte upp som får göra upp med sitt förflutna och de familjehemligheter som inte är uppklarade. Jag blev väldigt positivt överraskad av detta upplägg. Inget ont om Jöback och musikaler. Två saker som jag verkligen älskar. Men så nyskapande är det kanske inte att låta dessa två element figurera i julsammanhang. Men fördomarna raseras genast då det istället är en film om vad som döljer sig bakom den vackra familjefasaden och den påtvingat ångestladdade julstämning man tvingas att handskas med varje år. Det avhandlas jultraditioner på löpande band i filmen som utspelar sig några dagar innan jul och räknar ner till julafton. Peter Jöbacks karaktär Simon får återuppleva sin bardom och att inget har förändrats. Allt som är mörkt och jobbigt att prata om ska tystas ner tills julen är över och helst tills Simon har åkt hem igen. Men som man kanske kan vänta så kommer familjehemligheterna upp till ytan och julen blir inte så sockersöt och pepparkaksdoftande som alla hade väntat sig. Att Peter Jöback är en naturbegåvning som får all kroppsbehåring att resa sig har man sett bevis på i åtskilliga i klipp ifrån musikaler som han har medverkat i. Men i en huvudroll i en film har jag aldrig sett honom agera förrut. Och han visar sig vara en mycket bra skådis. Att barndomsupplevlserna sägs vara självupplevda ger bara mer styrka och svärta åt hans skådespeleri och det känns väldigt fint och hjärtskärande att se honom öppna sig och visa sin skörhet. Filmen är hans show, men för den sakens skull är det inte hans enmansshow. Alla filmens skådisar får ta plats på sitt vis. Johannes Kuhnke som brodern Anders som fått leva i Simons skugga och försöker att hålla ihop fasaden både med kyrkokören och familjelivet gör det trovärdigt. Loa Falkman sticker ut som skämtaren vid familjejulbordet. Anja Lundqvist och Rennie Mirro är övertygande som det selfie-fotande paret som inte vill inse att de kanske inte borde vara ett par. Jennie Silfverhjelm är riktigt bra som Anders fru som inte trivs med det dubbelliv hon tvingas leva pga familjehemligheterna. Och Suzanne Reuter som den cancersjuka mamman till bröderna får briljera i sin gestaltning av en karaktär som växer mer och mer under resans gång. Filmen "Jag kommer hem till jul" är en fin film som har justämning, men den ger även en bitter smak av ångest vilket ger en bra balans. Ibland kan man ana vad som komma skall. Så för den vane filmtittaren så kan kanske storyn bli något förutsägbar om man bortser ifrån den stora tvisten med familjehemligheten som ska uppdagas i filmens slut. Jag fick vad jag förväntade mig och lite till när jag såg filmen. Så mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.
Läs mer