I'm a Cyborg, but that's OK (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Young-Goon har tagits in på mentalsjukhus, övertygad om att hon är en cyborg. I hennes eget universum kan hon prata med varuautomater och laddar sina batterier med elchocker. Hon inleder en romans med nye patienten Il-soon, som tror sig kunna stjäla personlighetsdrag. En vacker och originell kärlekshistoria humoristiskt berättad med det visuella överdåd som blivit något av Parks signum.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: I'M A CYBORG, BUT THAT'S OK

Ingen Oldboy, but that's ok
Chan Wook-Park byter blad och lämnar hämndens mekanismer för att berätta om en annorlunda kärlek innanför dårhusets kala väggar. Våra bortskämda ögon känner igen det extravaganta omslaget som bara kan komma från Mr. Vengeance, men innehållet bjuder tvärr inte på mer än lättsam förströelse.

I den fulla övertygelsen att hon är en cyborg, till hälften människa, till hälften maskin, bränner sig unga Young-Goon (Su-jeong Lim, ”A Tale of Two Sisters”) ordentligt under ett försök att ladda sina batterier. Hon skickas till ett dårhus där hon småpratar med läskautomaten, hungerstrejkar och istället för att äta instutitionsmaten slickar på batterier för att återfå sin styrka. Personalen försöker med alltifrån elchocker till tvångsmatning genom näsan, utan någon större framgång.

Men så träffar hon Park Il-Sun (Sydkoreanske megastjärnan Rain, ”Speed Racer”), en manlig patient som efter att ha gruppvåldtagits i armén sytt ihop sitt anus och nu hoppar runt som en kanin. Young-Goon hoppas kunna dra nytta av Il-Suns kleptomani och övertalar honom att stjäla hennes förmåga att känna sympati, så att hon kan förgöra de onda läkarna som omger henne, något som Il-Sun går med på och han lär sig spelreglerna i hennes underliga värld i hopp om att kunna ge henne aptiten tillbaka.

Efter att ha avslutat sin ljuva hämndtriologi, som innefattade mästerstycket ”Hämnarens Resa”, den rakt igenom blytunga ”Oldboy” och den visuella karamellen ”Lady Vengeance” lämnar den koreanske regissören Chan-Wook Park sin dissektion av hämndens mekanismer för att ta steget in i fantasins värld, där precis vad som helst kan hända. Det är lätt att med hämndtrilogiboxen på bordet, vid första anblick kalla komedin ”I’m a Cyborg...” för ett karriärskliv in på en helt ny bana för regissören som vanligtvis drar så mörka penseldrag, då allt är pastellfärgat och humorn till stor del är farsartad. Men om det är något som kännetecknar Chan-Wook Parks filmer så är det just hans sätt att ogenerat kryssa över genregränser och sen givetvis den visuella lekfullheten, och vi får bådadera här.

För givetvis skulle han aldrig nöja sig med en film som inte såg oförskämt bra ut, vi bländas ända från de sedvanligt apsnygga förtexterna som kamoflerats bland all elektronisk utrustning och rekvisita i filmens ”Metropolis”-flirtande inledningssekvens i fabriksmiljö, till de stunder av visuell effektmagi som uppstår när vi får följa med in i huvudet på en Cyborg bland kulsprutor, alptoppar och jättenyckelpigor. I drömmarnas värld får man känslan av att Chan-Wook Park upptäckt Michael Gondry. Men trots detta så skulle historien som ramats in i en så exklusiv och dyr guldram göra sig lika bra som en avskalad teaterpjäs på en kal scen i närmaste gymnasieaula. Att även galna människor i en galen värld behöver kärlek förstår vi ganska snabbt, så tyvärr blir 107 minuter av omvägar kring ämnet en aning påfrestande.

Även om filmen behåller fokus rakt igenom så fann jag mig själv sitta oengagerad i väntan på att någon skulle få tänderna utryckta, för om vi ska vara ärliga så är det just mina understimulerade ögon och min förtryckta blodtörst som längtat efter mer Chan-Wook Park-avtryck på bioduken, inte mina förhoppningar om att se en ny ”Gökboet” eller att flickfavoriten Rain skulle visa sig vara någon ny McMurphy. Jag har sett tillräckligt med koreanska komedier för att inse att det inte är min kopp te, den humorn kan för den oinvigde upplevas som mycket underlig och infantil, så även här. Glappen mellan de små glimtarna av briljans blir för stora i denna vitsiga och småputtriga kärlekshistoria som knappast bryter mot den extravaganta visuella stil som blivit Parks signum, men tyvärr glömmer bort att vi ska orka hålla ögonen öppna för att kunna uppleva den.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Scott
Chan-wook Park visar än en gång att han kan göra film på olika genrer och med olika stilar! Den här filmen innehåller en grupp udda och oförglömliga karaktärer och en annorlunda och kreativ handling! Sevärd absolut, den är däremot Chan-wook Parks svagaste film. Stabil 3/5!
5174-1
Menar du att den är värd mer eller mindre? Har svårt att tolka din kommentar :)
raukar
Det är skandal att den här filmen ligger på en tvåa...Vilket fullständigt skräp!

Veckans populära filmer

Visa fler