Hopplös och hatad av alla 2008

Den skrupelfria och till synes desillusionerade brittiska journalisten Sidney Young (Simon Pegg) gillar att vara kontroversiell och törstar efter uppmärksamhet. På sidorna av den egendrivna alternativa tidskriften Post Modern Review ägnar han spaltmeter efter spaltmeter åt att skriva ner kändisar och deras förehavanden. Men man är sällan fascinerad av något som man inte på något vis vill vara en del av själv. När uppmärksamheten väl dimper ner är det i form av Clayton Harding (Jeff Bridges), chefsredaktör för über-framgångsrika New York-baserade tidskriften Sharp. Och när han erbjuder Sidney ett jobb i sin glossiga magasinvärld, som frodas genom att flirta med kändisar, är Sidney med på noterna på två röda.

Simon Pegg har som brukligt blivit castad för att spela den brittiska komiska losertypen. Sedan zombiekomedin ”Shaun of the Dead”, som var en komisk fullträff, har det funkat lite si och så med de större filmerna han medverkat i. Pegg är aldrig mindre än godkänd i det han gör, han har koll på loserkaraktären in i minsta detalj. Men det går inte att bära upp en film alldeles själv, vilket blev plågsamt tydligt i ”Run Fatboy Run”. Den här gången får han bland andra hjälp av Kirsten Dunst som spelar den ganska bleka Sharp-medarbetaren Alison Olsen, som hellre skulle se sig själv som kulturskribent på The New Yorker. Och det funkar väl sådär.

Kemin mellan de två känns ganska vissen från början till slut. Om det inte vore så uppenbart vad som komma skall, så skulle man nog bli överraskad över hur saker och ting faktiskt utvecklas och undra vilka fyrverkerier man egentligen missat. Vissa karaktärsdrag hos Dunsts karaktär hade gärna fått förstärkas, för att bättre matcha Simon Peggs dito som har fler lager (Sidneys bakgrund är till exempel ganska överraskande och lyfter helt plötsligt fram en mer seriös Simon Pegg). Hon hade mått bra av att få vara lite mörkare och bittrare, för bitter är ju vad hon egentligen är till en början. Då hade hon kanske blivit intressant och framför allt roligare. Nu känns hon intetsägande och blasé, på ett självömkande och tråkigt sätt.

De tokigheter som Sidney hittar på och hans bekymmersfria hållning är garanterat underhållande att betrakta och ibland funkar det galant. Andra gånger har man lust att slå honom tvärs över huvudet och be honom sluta bete sig som ett barn som inte greppat konceptet konsekvens. Speciellt under alla femtielva dräggelscener där han suktar efter den heta unga filmstjärnan Sophie Maes (Megan Fox), så att ögonen går i kors och hjärnverksamheten blir väldigt enkelspårig. Megan Fox karaktär ger väl inget utrymme för att uträtta några underverk direkt, men Gilian Anderson som hennes manipulativa och beräknande manager är som väntat briljant.

Nåväl. Det här är ju faktiskt Sidney Youngs film med tanke på att den baserar sig på den riktiga Sidney Youngs upplevelser som finns att läsa i bokform. Kanske är filmen enbart trogen sin förlaga. Visst lär sig Sidney en eller tre saker om livet, men när crescendot väl kommer känner jag ingen tillfredsställelse alls och då ska påpekas att jag normalt sett är en riktig sucker för romkom-genren. Med andra ord inte alltför svårflirtad. Den romantiska delen av filmen, som ju enligt termen romkoms logik borde utgöra, tja, cirka hälften, blir så hastigt genomgången att upplevelsen blir en flopp. Jag kan bara hoppas att det var mycket bättre i verkligheten.