Harry Potter och Fenixorden (2007)

Mörkrets krafter växer sig allt starkare i och med Lord Voldemorts återuppståndelse, men Trolldomsministeriet vägrar att ta tills sig Harrys och Dumbledores varningar. Istället skickar de Dolores Umbridge till Hogwarts, en fnittrig järnlady i rosa (Imelda Staunton i högform) som kommer att hålla skolan i ett stenhårt auktoritärt grepp. Studenter straffas, lärare sparkas och lektioner stöps om till meningslöst hjärntvätt. ”I will have order!” basunerar hon ut medan skolans väggar fylls av allt fler regler och förordningar. Tills eleverna får nog. I största hemlighet samlar Harry ihop de få vänner som fortfarande står på hans sida, för att tillsammans förbereda sig mot den oundvikliga sammandrabbningen med Han som inte får nämnas vid namn… En sammandrabbning som även denna gång får en dödlig utgång.

Döden har alltid varit en viktig del av Harry Potters värld. Från den närliggande skogen som Dumbledore varnar för i den första filmen (”Förbjudet område för de som inte önskar dö en ytterst plågsam död”) till skolkamraten Cedric Diggorys starka sorti i film nummer fyra. Så har vi det faktum att huvudpersonen själv är föräldralös efter att hans föräldrar brutalt mördats. Joanne Rowling väver in dödens tema i sina berättelser på ett mycket modigt sätt. Jag har bara svårt att bestämma mig för om det är något positivt eller helt och hållet opassande (fast jag misstänker att hon har ett syfte med det hela, som inte kommer kunna förstås till fullo förrän hennes sjudelade historia är avslutad).

Grått är ordet när film fem av sju tågar in på biograferna. Färgskalan är livfull som en dementorkyss, och Harrys humör är lika dystert som hans gudfars efternamn. Ska det bli något mörkare i fortsättningen får man nog filma ”Halvblodsprinsen” i en nedsläckt städskrubb. I enighet med det försvinner mycket av det vi kommit att gilla i Potters värld – ettans magi, tvåans charm och humor, treans mystik och fyrans äventyr skymtar bara förbi i förbifarten. Visst lämnas det utrymme för blomstrande kärlek (Potters efterlängtade första kyss gör ingen besviken) och avlastande humor (som nästan angränsar till svart sådan). Och slutstriden, lika välkoreograferad som cool är bland det snyggaste hittills. Men fram till dess är filmen bara en lång transportsträcka, som för de som inte är överdrivet insatta säkert kommer att kännas som den segaste Potter-historien hittills.

Även David Yates lyckas med att sätta en personlig touch på denna förtrollade värld, men helt nöjd med hans insats är jag inte. Alfonso Cuaróns och Mike Newells goda försök att förvandla de små trollkarlarna till riktiga tonåringar att sympatisera med känns något bortglömt – nu är de aspirerande barnsoldater på väg att se döden i vitögat. Behöver jag tillägga att barn under tretton bör hålla sig hemma?

Mitt i den femte boken gav jag upp min Potterläsning, vilket med facit i hand verkar vara ett misstag. Långt ifrån alla händelser förklaras på ett tilfredsställande sätt i denna hoppiga berättelse, och flera nya karaktärer introduceras utan något egentligt syfte – detta ger intrycket att ”Fenixorden” och nästa film i serien ska ses som en helhet. Yates, som även fått äran att regissera sexan, har en hel del lösa trådar som han gör bäst i att knyta ihop.