Harry Potter och Fenixorden 2007

Äventyr Familj Fantasy
Storbritannien
142 MIN
Engelska
Harry Potter och Fenixorden poster

Synopsis

Harry återvänder för sitt femte skolår på Hogwarts och upptäcker att trollkarlssamhället inte vill kännas vid att han faktiskt mött den ondskefulle Lord Voldemort. Ministern Cornelius Fudge har dessutom anställt den suspekta professor Dolores Umbridge som lärare i försvar mot svartkonster och hennes lektioner lämnar eleverna helt försvarslösa. Harry övertalar sina vänner Ron och Hermione att ta saken i egna händer. Han kallar till hemliga möten med en liten grupp elever som kallar sig "Dumbledores armé" och lär dem att försvara sig mot svartkonster inför den svåra sammandrabbning som närmar sig.
Ditt betyg
3.5 av 2,605 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Harry Potter and the Order of the Phoenix
Biopremiär
13 juli 2007
DVD-premiär
28 november 2007
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Sandrew Metronome
Ålder
11 år
Längd

Recensent

Alexander Kardelo

1 januari 2008 | 00:00

Strama tyglar och lösa trådar

Grått är ordet när film fem av sju tågar in på biograferna. Färgskalan är livfull som en dementorkyss, och Harrys humör är lika dystert som hans gudfars efternamn.

Mörkrets krafter växer sig allt starkare i och med Lord Voldemorts återuppståndelse, men Trolldomsministeriet vägrar att ta tills sig Harrys och Dumbledores varningar. Istället skickar de Dolores Umbridge till Hogwarts, en fnittrig järnlady i rosa (Imelda Staunton i högform) som kommer att hålla skolan i ett stenhårt auktoritärt grepp. Studenter straffas, lärare sparkas och lektioner stöps om till meningslöst hjärntvätt. ”I will have order!” basunerar hon ut medan skolans väggar fylls av allt fler regler och förordningar. Tills eleverna får nog. I största hemlighet samlar Harry ihop de få vänner som fortfarande står på hans sida, för att tillsammans förbereda sig mot den oundvikliga sammandrabbningen med Han som inte får nämnas vid namn… En sammandrabbning som även denna gång får en dödlig utgång.

Döden har alltid varit en viktig del av Harry Potters värld. Från den närliggande skogen som Dumbledore varnar för i den första filmen (”Förbjudet område för de som inte önskar dö en ytterst plågsam död”) till skolkamraten Cedric Diggorys starka sorti i film nummer fyra. Så har vi det faktum att huvudpersonen själv är föräldralös efter att hans föräldrar brutalt mördats. Joanne Rowling väver in dödens tema i sina berättelser på ett mycket modigt sätt. Jag har bara svårt att bestämma mig för om det är något positivt eller helt och hållet opassande (fast jag misstänker att hon har ett syfte med det hela, som inte kommer kunna förstås till fullo förrän hennes sjudelade historia är avslutad).

Grått är ordet när film fem av sju tågar in på biograferna. Färgskalan är livfull som en dementorkyss, och Harrys humör är lika dystert som hans gudfars efternamn. Ska det bli något mörkare i fortsättningen får man nog filma ”Halvblodsprinsen” i en nedsläckt städskrubb. I enighet med det försvinner mycket av det vi kommit att gilla i Potters värld – ettans magi, tvåans charm och humor, treans mystik och fyrans äventyr skymtar bara förbi i förbifarten. Visst lämnas det utrymme för blomstrande kärlek (Potters efterlängtade första kyss gör ingen besviken) och avlastande humor (som nästan angränsar till svart sådan). Och slutstriden, lika välkoreograferad som cool är bland det snyggaste hittills. Men fram till dess är filmen bara en lång transportsträcka, som för de som inte är överdrivet insatta säkert kommer att kännas som den segaste Potter-historien hittills.

Även David Yates lyckas med att sätta en personlig touch på denna förtrollade värld, men helt nöjd med hans insats är jag inte. Alfonso Cuaróns och Mike Newells goda försök att förvandla de små trollkarlarna till riktiga tonåringar att sympatisera med känns något bortglömt – nu är de aspirerande barnsoldater på väg att se döden i vitögat. Behöver jag tillägga att barn under tretton bör hålla sig hemma?

Mitt i den femte boken gav jag upp min Potterläsning, vilket med facit i hand verkar vara ett misstag. Långt ifrån alla händelser förklaras på ett tilfredsställande sätt i denna hoppiga berättelse, och flera nya karaktärer introduceras utan något egentligt syfte – detta ger intrycket att ”Fenixorden” och nästa film i serien ska ses som en helhet. Yates, som även fått äran att regissera sexan, har en hel del lösa trådar som han gör bäst i att knyta ihop.

| 1 januari 2008 00:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
5
* * * * * ''Order of the Phoenix'' - Ett underskattat ''nästan mästerverk.'' * * * * * - - - - Lång utförlig recension 2022-02-04 - - - - En ihoplappning av delar från flera omdömen, recensions-sidor/ film-databaser, denna recension återger och belyser precis just vad jag tycker och tänker om HP 5 - bygger på dessa inlägg: ... EN SAK SOM JAG ABSOLUT HATAR MED HARRY POTTER : Hur UNDERskattad Fenixorden är! När ”Harry Potter och Fenixorden” anlände i svensk översättning var den över tusen sidor lång. … med betoning på vägde. Att lyfta boken upp och ner var för en grabb som inte ännu nått sin tonår lite grann som styrketräning. Jag såg filmen, dock, den oansenliga sommaren 2007, och jag tyckte om den. Jag minns tydligt hur jag kände att den inte var den bästa filmen i serien på långa vägar och jag trodde mig förstå precis varför. Harry Potter And the Order of The Phoenix (2003/ 2007) Fenixorden är den längsta delen i hela berättelsen om Harry Potter, detta är min personliga favorit HP-bok (ett något kan man tycka lite udda val - JA jag vet!) Det är någonting som jag antagligen även ur ett framtida perspektiv kommer själv att få försvara dess ställning och ståndpunkt med näbbar och klor. Bästa boken? Jo det tycker jag faktiskt att den här är. Boken är ett Mästerverk! Jämfört med utgångspunkt i böckernas och filmernas ordning inbördesvis med varandra. Harry Potter & Fenixorden är kanske den mest omdebatterade delen av alla filmerna/böckerna tillsammans med 4:an ”Den Flammande Bägaren” - Harry Potter febern var väl möjligtvis samtidigt som allra mest hetlevrad då under den här tiden av mitten och senare delen av 00-talet. Man hade hoppats på en riktigt bra Harry Potter film - särskilt efter att The Goblet of Fire hade varit så bra/omtyckt och populär som den var redan då —> även som bokformat. Idag är jag en av få som helt ändrat och gått ifrån den uppfattning som man tidigare hade vad gällde 4:an - Flammande Bägaren versus i kontrast mot 5:an - Fenixorden (jag hade givetvis ägt boken ett bra tag innan jag för första gången såg filmen anno 2007) —> då tyckte jag att ”Flammande Bägaren” att den var DEN ABSOLUT BÄSTA HP-filmen - jag insåg när jag såg om ”Order of the Phoenix” på biograferna vid nypremiären vintern 2020 - alltså först långt senare HUR FEL jag hade då för 14 år sedan när jag såg Flammande Bägaren på biograferna. När Fenixorden kom 2007 var jag påverkad av allt negativt som hade riktats emot den: ”Slutviftat för Harry Potter” tyckte GT/expressen och gav filmen bara 2 getingar (2/5) och inte blev det bättre av att både min syster och min dåvarande bästis/flickvän sågade filmen ordentligt som vad säg som ”den var såååå dåålig” ”den klart sämsta hittills” ”jag tycker inte heller om den” osv … … det känns och är skönt idag att konstatera det att… ”Dom hade Fel!” Det brukar alltså antingen vara för eller emot när det gäller denna film, sällan något däremellan. För eller emot, antingen så älskar man den/ uppskattar den eller mer ogillar den alternativt knappt inte alls. Hade man beslutat att istället ta beslutet att dela upp filmen i två delar vilket har hänt med själva trilogin fast flera år senare i serien så hade ”Order Of The Phoenix” varit-blivit: klart den bästa filmen i hela trilogin anser jag. För dom som inte visste så existerar det eller (det har existerat) en 3-timmars version utav denna film, den då helt nye regissören David Yates hade gjort Fenixorden som då innan ursprungligen tänkt som en film på 3-timmar tills produktionsbolagen krävd/ befallde honom att klippa ner filmen till regissören David Yates besvikelse. Den här 3-timmar versionen utav filmen har aldrig fått se någon officiell release i någon form av utgåva varken Digitalt eller på fysiskt format vilket man kan ha anledning att beklaga. Det är uppemot 45-minuter av filmen som aldrig har visats trots att det var vid filmens ursprungspremiär folk som hade hört av sig när dom sett filmen igen och klagat/ haft synpunkter på att vissa delar och sekvenser saknades som var borta ur filmen som inte var med så det är inte helt otroligt att den oklippta 3-timmars versionen av Order of the Phoenix - den oklippta varianten faktiskt hade läckt ut vid filmens premiär på biograferna sommaren 2007. Femman och efterföljande film sexan är enligt mig seriens topp >> höjdpunkt / ”gyllene era” Om man frågar mig vilken HP-film som är mest underbar och samtidigt den allra vackraste så faller valet på Order of the Phoenix. Precis som betyget från Moviezine’s egna recension för Half-Blood Prince kammar OOTP hem full pott från min sida: (en svag) 5/5 Betyg: [9/10] Harry Potter och Fenixorden är en film gjord för folk som vill se en film. Den är rentav gjord för de som hellre ser en film än läser en bok. Redan första gången jag såg den insåg jag att man här tagit Rowlings kloss och skulpterat fram en slank och elegant film av den. Varje scen drevs av obönhörlig framåtrörelse. Vi stannar aldrig – aldrig! – i några rastplatser från böckerna. I början av filmen har Harry det svårt. Pang! Han attackeras av dementorer! Svisch! Han följer med Fenixorden upp i luften! Rugg-ugg. Han kommer till det hemliga gömstället. Klang, klang, klang! Han måste försvara sig i rätten mot korrupta makthavare. Hum-de-hum, Hogwarts tas sakta men säkert över av den sadistiska monstret Dolores Umbridge. Skraaak! Voldemort hemsöker Harrys skalle! Hmmmm... osv ... osv. Harry Potter-filmerna, särskilt den fjärde vilket är den mest överskattade episoden sett till filmerna och då senaste, hade alltid lidit av ett lite tungfotat och rastlöst velande. De behövde naturligtvis hedra Rowlings värld, men de hölls samtidigt gisslan av alla de böcker som ännu inte skrivits. Men att filmatisera en bok kan inte vara ett självändamål – det måste bli en film av det också. De tidigare filmerna kunde aldrig ta det klivet de behövde ta, det autonoma klivet; de fick liksom aldrig bli filmer i egen rätt. Men Fenixorden var som att andas frisk luft för första gången. Berättandet kan liknas till en fånge som äntligen släpps fri – ystert kastar sig filmen fram, glad över att få finnas till. Etableringsbilder är nedtrimmade, varje onödig dialog slängd, allt som inte måste förklaras behöver inte förklaras, så länge vi kan ta oss från A till B. Detta är en film som hoppar som Super Mario från den ena scenen till den andra. Det är den första Harry Potter-filmen som tar ett djupt andetag, dödar darlingsen och ger sig sjutton på att vara en Harry Potter-film. Utan att be om ursäkt. ”Kätteri!” utbrister säkerligen somliga fans, ty litteraturen representerar det renblodiga. Filmerna är ”mudbloods”. Själv hade jag inga problem med att betrakta Harry Potter som en filmserie först och främst. På den tiden hade jag sett o ägde de tidigare filmerna innan och Den flammande bägaren, inför den filmens biopremiär, och jag kände mig ambivalent. Tyckte det var kul att om man kunde också samtidigt tagit del av en Potterbok, men att ha läst boken skapade också en konstig press på filmen. Jag tyckte inte om det. Jag föredrog att låta böckerna vara förr på 00-talet på den tiden och det lönade sig verkligen vad gäller Fenixorden, den ”kortaste” filmen i serien (på 139 minuter, ska tilläggas) men absolut den mest fartfyllda och komplexa. Men jag tycker niu istället att Fenixorden är en av de allra bästa filmerna i serien (näst bäst, säger jag idag, efter den uppföljande sjätte filmen, (vilken jag betraktar som den bästa utav dessa två). Anledningen har mycket att göra med hur distinkt den är, inte minst som adaption. Jag menar, säga vad man vill och take it or leave it, men här har man faktiskt gjort ett val. Den fjärde filmen övervägde man att dela upp i två, men man körde på samma strategi som Columbus & Cuarón hade gjort; adaptera så gott det går, så får det bli så bra film som möjligt av det. Det ledde, naturligtvis, till en film med mycket svåra tonmässiga problem. Dels var det förståeligt, för den fjärde boken var särskilt svår att jobba med rent formellt. Men dels var det också så att man förlitade sig för mycket på böckerna. Vid det laget Harry blir tonåring, och Voldemort återuppstår, och saker blir allvarliga på riktigt, då uppstår ett vägskäl. Det finns ett sätt att berätta detta på i bokform, uppenbarligen. Men filmerna behövde nu hitta vad de inte haft förut: En solid, förutsägbar cinematisk strategi. Svaret blev David Yates, som här, när tonen (om än inte alla händelser) i Rowlings saga började glida in mer i fokus, blev seriens stående regissör. Steve Kloves, den ständige manusförfattaren, passade dock på den femte filmen (”jag kommer aldrig riktigt förstå varför” har han senare sagt… en oväntat uppriktig ickeförklaring.) Kanske det var för att de båda var nykomlingar som Yates och Michael Goldenberg, den nye manusförfattaren, kom så bra överens. De brainstormade hursomhelst ihop filmens drivande princip – att bara fokusera på Harrys emotionella resa och helt enkelt förbise allt annat. Inget Quidditch. Ingen Rita Skeeter. I princip inga högskoleprov (de så kallade OWL-testen). I princip inga husalver; den sure Kreacher är bara med för att Rowling insisterade. Hela bokens tyngd är borta; istället för att vara en skatt på havets botten glider filmen upp till ytan som en surfbräda, dragen av filmskaparnas motorbåt. Det må uppfattas som arrogant av vissa, och det är onekligen en djärv brutalisering. En karaktär som jag vet har ett namn i boken krediteras bara som ”Somewhat Doubtful Boy” i eftertexterna; det här är inte fantasyfilmen Harry Potter, det här är inte världsbygget eller ens atmosfären alla gånger. Det här är Harry Potter på pragmatisk kött och potatis-nivå. Det är också en mycket mer seriös film, på sitt rättframma ritsch ratsch-filibom-sätt. En film som greppar tag i huvudpersonen, för när mörkrets furste står i farstun kan vi inte bara titta på sevärdheterna. Yates menade att han betraktade Fenixorden som en ”krigsfilm”, där mörka moln hopar sig och den första striden närmar sig. Och det är också den första Harry Potter-filmen som hittar den rätta balansen; ett rimligt filmflyt, känslan av en popcornfilm som inte kräver förklaringar eller facit. Detta är i grunden en film om en tonåring som efter flera jobbiga händelser nu bankats in i ett chocktillstånd. Det avtrubbade töcknet av ett trauma omringar Harry från början till slut. Yates, som tidigare hade gjort socialrealistiska TV-draman, inleder det skickligt genom att filma Harry på en moloken gunga; vaken med huvudet på huvudkudden mitt i natten; apatisk när hans onda fosterfamilj skäller på honom. Något pockar på honom hela tiden, och bortsett från att vi vet vad det är – Voldemort hemsöker honom i drömmar och visioner, ingen tror honom, Dumbledore ignorerar honom, det är tuffa tider – så finns det också en universell, gediget organisk känsla av tonårigt svårmod; en kall, opretentiös och saklig känsla av att life is hell. Som kontrast mot detta mörker finns fantastiska sekvenser. Jag älskar scenen när Harry och medlemmarna i Fenixorden flyger på kvastar över den flimrande Thamesfloden, förbi det gnistrande parlamentshuset som lyser i det becksvarta kvällsmörkret. Sekvensen är inte betydelsefull i sig, men just för att denna film är så mörk och saklig får den en extra fin kvalitet (där den i en mer ”trogen” filmatisering hade drunknat bland alla andra effektfulla scener). Nicholas Hoopers jovialiska musik har en lekfull iver, när den inte är annalkande mörk, eller när den inte är båda, som i det hum-deli-hum-trippande temat för Dolores Umbridge, utan större tvekan en av de mest förargelseväckande antagonisterna i filmhistorien. Den här råa stämningen, någonstans mellan Huckleberry Finn och en Kentskiva, skapar också de naturalistiska effekter som boken inte kan ge. I Rowlings böcker är liv och död, liksom gott och ont, mestadels en fråga om magiska omständigheter och exposition. Den här filmen överger det mesta av alla förklaringar och låter istället mycket hänga på Daniel Radcliffes axlar; han får ge sig på mer skådespeleri än alla tidigare filmer sammanlagt när Harry måste bli den centrala kärnan för allt som händer i den här filmen. Det spelar ingen roll om han är den utvalde, eller att han ens är en trollkarl; i den här filmen är han bara en sårad, uppsliten tonåring och vi förstår hans smärta i raka känslor, i sömnlöshet, huvudvärk, blåmärken och stress. Det finns en fysisk kvalitet i den här filmen, som Yates signalerar tidigt, med en hel del handhållen kamera och ticksiga jump cuts. Vi är liksom på marknivå nu, nära huden på de här människorna, och Yates tvingar konflikten att bli nykter och realistisk, snarare än eskapistisk och ”magisk”. Vardagen skildras också på ett särskilt fint sätt, då Rowling påminner oss om små dramer eller följetonger som pågår någonstans i bakgrunden av karaktärernas bestyr. Principen här hela tiden att vi som läsare får följa med in och låta Hogwarts vardag bli vår. Det hör till sakens natur att ingen film kan skildra det här, eftersom det inte går att gestalta en så generell, övergripande upplevelse i en film. En film upplever vi inte inifrån. Vi betraktar den utifrån. Därför blir frågan om gestaltning mycket mer akut i en film. Det befriande med Fenixorden är att den gestaltar på egna villkor, utan Rowlings bråte. Är jag nu riktigt så lyrisk över filmen som jag får det att låta? Nä, det finns såklart en baksida på myntet också. Det sömlösa berättandet ger oss inte mycket tid att reflektera över allt vi ser. De elliptiska lösningarna gör oss passiva inför vad filmen tvingar på oss – jag älskar beslutet att låta karaktärerna ta sig från Hogwarts till Magiministeriet på en minuts speltid, även om jag såklart inser att det också avslöjar hela det cinematiska maskineriet; Fenixorden är en film som vi ofta inser är en film. Allt eftersom så ser jag också oavvisligt hur man lappat ihop vissa saker, missat ett par saker man hade kunnat överväga eller bara totat ihop en massa saker och skyfflat in dem i en och samma scen. Jag hade kanske inte velat att alla Harry Potter-filmer vore just så här slickade. Men jag älskar att man kostat på sig den attityden här, inför den (då) längsta och matigaste boken, även om det också ger filmen en lite ihålig och lättviktig känsla, som inte funkar jättebra i förhållande till faktumet att det vi ser egentligen är väldigt seriösa saker; inte nog med att Voldemort återuppstår, en relevant sidointrig handlar om hur ministieriet vägrar erkänna det hela, och istället smugglar in Umbridge (även känd som Margaret Thatchers psykotiska lillasyster) för att assimilera Hogwarts elever genom en Bradburysk korsning av diktatur och tebjudning. Rowling säger faktiskt en hel del spännande, smått subversiva saker här om hur makt fungerar, och om hur förtryck kan existera inom demokratins ramar; genom klass, dekorum och girighet. En längre film hade säkert kunnat göra mer av det än vad Fenixorden hinner med. Men man har gjort ett ordentligt kreativt val, och det medför sina konsekvenser. Man kan inte få allt. Flera dialoger är så repetitiva att det känns som att en modigare redaktör borde sagt ifrån. Jo, det kan vara så, i slutet, att Voldemort lockar iväg Harry genom att ge honom en vision som kan vara falsk. I boken blir han jättearg när Hermione försöker förklara det här på irriterande ofullständiga sätt. Jag älskar hur filmen bara löser det i ett enda replikskifte – ”Tänk om Voldemort bara vill att du ska se det här” säger hon. ”Än sen?” säger Harry och förklarar att han tänker ge sig av ändå. Alright! Det känns som när vi går tillbaka till vintertid; vi får en hel timme tillbaka! Tack! Den här attityden av effektivitet och energi genomsyrar hela filmen. Hellre nu än senare. Antingen angår det Harry eller så är det inte med. Antingen rör vi på oss, med bultande hjärta, eller så står allt still. Men inget står still, för den här filmen kör på. Man kan riktigt se hur en röd penna susat igenom Rowlings bok som en magisk fjäder. Och för min del känner jag som Hermione; it’s kind of fun, isn’t it? Breaking the rules! - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Jag anser att alla 8 filmer är bra minst sagt men med varierande kvalitet, men jag tror faktiskt HBP är bättre än OOTP. OOTP har nästan varit väldigt underskattad, men Half-Blood Prince är den bättre filmen. OOTP: Hela känslan var annorlunda, mer verklig, mer realistisk och föreställningarna var mycket bättre än i Goblet of Fire För mig är det här mer ''äkta Harry Potter'' än vad Den Flammande Bägaren kunde leverera. Sedan håller Jag håller med om att HBP:s cinematografi var ännu bättre än Phoenixs. Fenixorden: Den mest underskattade Harry Potter-filmen. 15 år senare och Order of the Phoenix är definitivt en underskattad pärla... Fenixorden hatas eller ogillas av en hel del många människor. Jag vet inte varför, jag såg personligen från allra första början inga problem med det. Men av någon anledning började det bli så mycket hat, att i stort sett alla Harry Potter-filmrankningar jag ser online har Order of the Phoenix åtminstone i de tre nedersta filmerna. Jag vet inte varför. 25 December 2020 och jag har precis sett klart filmen, och jag måste säga att det har utvecklats... ..så mycket sedan mina första visningar. Det var en väldigt RÅ och mest av allt, RIKTIG film. Jag gillar faktiskt BLUEISH COLOR PALETTEN ganska mycket. Mycket distinktivt! Det är Harry Potter seriens BÄSTA FILM hittills tillsammans med HP6 - HBP. Jag kan inte fatta att det blir SÅ MYCKET HAT! David Yates skapade en helt ny/mogen atmosfär som definierade till seriens klimax. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Men David Yates använde montage för att täcka kapitel värda innehåll. Det är faktiskt lysande. Alla DADA-möten och Umbridge-dominansen över skolan illustreras vackert i ett snabbt och intensivt montage av händelser, som snabbt framskrider handlingen på ett sätt som tittaren inte känner sig överväldigad. Filmen gör också ett fantastiskt jobb med att ta itu med det mörka temat Fenixorden. David Yates använde en utmärkt formel för att i stort sett etablera ett mörkt tema i Order of the Phoenix och behålla den exakta formeln genom hela filmen, helt och hållet lojal mot källmaterialets tema. Genom hela filmen etableras det mörka temat genom att vi tittar djupare in i Harrys interna konflikter, musik och tekniska element. Även om jag har en känsla av att Alfonso Cuaron gjorde ett bättre jobb med att skapa ett mörkt tema på den tekniska sidan, tror jag definitivt att David Yates kunde se djupare in i Harrys inre konflikt och vi fick verkligen se Harrys kamp. Order of the Phoenix var den längsta boken i serien, och David Yates tog på sig ett svårt jobb för att smälta in receptet av allt innehåll på 800-1000 sidor till en 2+30-3 timmarsfilm (Director's Cut inräknat) Och han gjorde det, perfekt. I Fenixorden, å andra sidan, fokuserar det inte på det avslappnade "comic relief"-grejen, som S.P.E.W. och Quidditch. Istället fokuserar den djupt på själva handlingen, drömmarna, Fenixorden och Dumbledores armé. Den var väldigt lojal mot originalkällan, och det är bra. Sammantaget skulle jag dock inte säga att Order of the Phoenix är min favoritfilm i franchisen: Den platsen hålls endast för Half-Blood Prince. Men jag förstår inte det hat eller ogillande i den mening + utsträckning som riktas mot den här filmen. Det var en utmärkt anpassning som täckte Harrys karaktärsutveckling och satte ett mörkt vidareutvecklat tema. Detta kommer att vara nära toppen eller botten av din Potter-lista verkar det som. Kort på bordet, det här är min favoritbok om Potter. Personligen diggar jag stämningen eftersom det är den mest "vuxna" historien hittills för Harry och hans vänner. Som ett resultat mognar vår berättelse när en frustrerad Harry kämpar med både inre kaos och den politiska reaktionen på Voldemorts återkomst i slutet av Goblet of Fire. Vissa i det magiska samfundet tror inte på Harry om Voldemorts uppgång till makten medan andra aktivt försöker misskreditera hans namn. Detta leder till att Harrys rykte försvinner och det utanförskap han känner. För att bekämpa dessa hot återaktiveras en hemlig organisation (Fenixorden). Harry kommer att behöva kliva upp som ordensledare och träna sina medstudenter för att vara redo för faran som ligger framför honom. Harrys linje-mening till Voldemort här är faktiskt min favoritlinje i hela serien. Han säger till Voldemort och antyder att hans känslomässiga bindningar gör honom sårbar, "Du är den svaga. Och du kommer aldrig att känna kärlek eller vänskap och jag tycker synd om dig." Det som gör Harry till en hjälte är att han uppriktigt önskar att hans fiende kunde förstå varför kärlek är det bättre valet framför hat. Detta välbehövliga ögonblick av katarsis är precis varför Harry Potter resonerar med mig. Det finns kraft i siffror och att navigera i denna mörka värld är mycket mer hanterbart med dina nära och kära vid din sida. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Jag minns att jag läste och såg Fenixorden som barn. Jag har alltid trott att det var ännu en Chamber of the Secrets men när jag blev äldre för varje repris av serien började det bli mer vettigt och jag började förstå hur komplex men ändå helt enkelt vacker den är. En bro som länkar de tidigare hogwarts-åren till striden som följde. Filmen var en stark skildring av kärlek och vänskap och hur voldemort inte hade någon och därav mörkret inom sig. Den predikade också om att ta sig själv på mindre allvar. Det finns människor i ditt liv som alltid kommer att ha din rygg och det kan vara ganska suddigt just nu, men med tiden kommer allt. Dessutom fick vi se mer av Gary Oldman som Sirius Black. Han kan bara inte bli bättre. Varje scen med Harry och Sirius återspeglar enbart glädjen i varje tittares hjärta och fångar berättelsens rytm elegant. Men tyvärr var detta också den sista med Sirius och det är inte bara Harry som grät över sin förlust... OOtP är min favoritbok – Boken är enligt mig seriens absoluta topp. Från det att vi kommer till Hogwarts till slutet är det den mest uppslukande upplevelse jag tror att jk ger och har oss. Att visa upp känslor i en film är verkligen svårt, till skillnad från i en bok där man bara kan beskriva hur en viss karaktär känner sig. Och det finns många filmer som kämpar med känslor och hur man hanterar dem. Det är verkligen svårt att visa upp hur en karaktär känns, för man kan inte bara beskriva det, man måste visa det. Men Order Of The Phoenix lyckas, och det är en av de bästa sakerna med den här filmen. Som karaktär är Harry den bästa i den här filmen - Både bra och bättre än aldrig förr. Han har en riktigt komplex och fantastisk kurva/ båge genom filmen. Jag gillar också hur Harry blir ledare för Dumbledores armé, något som gör honom glad och får honom att glömma sin ensamhet och även visa upp hur mycket han lärde sig i de tidigare fyra filmerna. Ett annat bra sätt att visa hur kraftfull han blev är att han använder Expecto Patronum med självförtroende och lätt i början. I Prisoner Of Azkaban var det en stor prestation för Harry att kasta den beskyddande charmen, men i den här filmen kan han bara kasta den när han behöver den, vilket visar upp sin utveckling. Och berättandet i den här filmen är helt enkelt felfritt. Som i början när filmen berättar Harrys känslor utan ett enda ord. Att bara stirra på lekplatsen på andra familjer och önska att han också hade en ordentlig familj är bara en av de mest hjärtskärande men ändå vackra ögonblicken i hela serien. Eller scenen där Harry skriver sitt brev till Sirius om att känna sig mer ensam än någonsin, och att Sirius är den enda personen som förstår honom, verkligen en vacker scen och den beskriver Harrys känslor perfekt. Och det här är bara två av de många exemplen på det bra berättandet och skrivandet i den här filmen. Harrys inre konflikt med Voldemort är också en avgörande del av den här filmen. Att Harry inser hur lik han blir Lord Voldemort och det faktum att han måste hantera detta ensam, oavsett hur många som försökte hjälpa honom är en av mina favorithistorier i serien. Hela filmen handlar om att Harry är ensam och isolerad från alla, något som Voldemort använder som ett vapen mot honom. Harry blir gradvis mer aggressiv genom filmen, även med sina vänner eller Dumbledore. Jag bara helgillar scenen där Harry ropar "titta på mig!" på Dumbledore visar det verkligen vad Harry går igenom. Och jag berömmer verkligen Daniel Radcliffes skådespeleri i den här filmen, jag tycker att detta var hans bästa prestation i serien. Alla hans känslor och uttryck är så naturliga och övertygande att hans skådespeleri verkligen sticker ut i den här filmen. Alla scener där Harry och Voldemorts sinne hänger ihop är bara rent briljanta. Redigeringen är så välgjord att vi känner oss överväldigade precis som Harry, eftersom bilderna ändras så snabbt att vi ibland inte har tid att förstå vad vi precis såg, precis som Harry. Harry går verkligen igenom svåra saker i den här filmen. Men ingenting är värre än Sirius död. Hela filmen byggde upp deras förhållande, visade oss hur mycket Sirius betydde för Harry. Han var den enda familjen kvar för honom. Och på grund av hur nära de växte varandra, är därför hans död så smärtsam och tragisk. Harry bevittnade så mycket död vid tiden för den här filmen men det här var förmodligen det värsta. Jag tycker att Harry i den här filmen var perfekt ur ett skrivarperspektiv. Han gick igenom så mycket, och blev fortfarande bättre som karaktär. Han lärde sig vad hans sanna vapen var mot Voldemort, kärlek och vänskap, ett tema som ständigt dyker upp i den här filmen. Han lärde sig att han alltid kan lita på att hans vänner hjälper honom, något han vanligtvis glömmer eftersom han alltid vill göra allt ensam. Av dessa skäl, och för hur väl hans känslor och känslor skildrades i den här filmen, sticker hans karaktär verkligen ut för mig. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Nu när jag pratade om Harry är det dags att prata om en karaktär som nästan alla hatar, Dolores Umbridge... ...Umbridge är den perfekta skurken, i den här filmen såklart, och låt mig förklara varför... ...Umbridge är hatad för att det är därför hennes karaktär finns, för att bli hatad. Och eftersom alla hatar Umbridge, uppnådde hennes karaktär sitt mål. Redan från första sekunden hon introducerades, hur hon pratar, hon agerar, du vet att du kommer att ogilla den här karaktären. Och ju mer du ser och eller märker av henne, desto mer ogillar/avskyr du henne. Ett mycket bra exempel på hur välskriven hon är, är scenen där Dumbledore presenterar henne på Hogwarts. Vanligtvis när Dumbledore introducerar en ny DADA-lärare säger de egentligen ingenting, eleverna applåderar dem och det är allt i princip (Lupin till exempel), men Umbridge avbröt Dumbledore, och inte bara det utan hon började i princip sitt eget tal. Detta var en subtil förebådning av hennes makthunger, att hon till och med avbryter någon som Dumbledore. En speciell rad från hennes tal är lysande. "Jag är säker på att vi alla kommer att bli väldigt goda vänner" En sak som jag dock saknar från boken är att det inte i filmen omnämns/ nämns att det var Umbridge som beställde/ låg bakom som iscensatte frigörandet av Dementorerna/ själva Dementor angreppet/ attacken. Det är en riktigt stor kontrast till vad som faktiskt kommer att hända. Umbridge vill inte vara vän med någon alls, hon är bara här för makten. Hon ville bara manipulera eleverna att tro att hon är en söt härlig person vilket uppenbarligen inte är sant. Och sådant här är tecken/ känne-tecknet på en välskriven skurk. Jag älskar också montaget av Umbridge som i princip förstör Hogwarts med sina regler, ett så genialt sätt att visa hur hemskt Umbridge är på bara några minuter, återigen bra berättande. Dessa montagescener fungerar också så bra eftersom de ger så mycket information på så kort tid, istället för att ha flera scener kan de bara passa in det hela i några minuters montage och ändå få oss att förstå allt. Och jag gillar också hur hon faktiskt lyckas vända några elever till sin sida och hjälpa henne att jaga Dumbledores armé. Jag är faktiskt riktigt imponerad av det faktum att den här filmen har 2 stora skurkar, och båda känns balanserade. Umbridge är skurken under större delen av filmen men i slutändan blir Voldemort huvudskurken igen. Och eftersom han hela tiden framträdde genom filmen är hans framträdande på ministeriet en perfekt klimax. Och det finns många filmer som kämpar med att ha mer än 1 skurk samtidigt eftersom de inte kan hitta den perfekta balansen mellan skurkarna som den här filmen hanterar så bra. Och jag måste säga att jag älskar det ironiska slutet på hennes karaktär i den här filmen. Hon straffade Harry för att ha berättat lögner som uppenbarligen inte var sanna eftersom Harry inte ljög, och till slut när hon ber om Harrys hjälp använde han sin egen linje mot henne "Jag är ledsen professor, jag får inte ljuga" en riktigt bra och tillfredsställande sätt att skicka iväg denna karaktär. Umbridge är en hemsk person, alla hatar henne och det är därför hon är den perfekta skurken för den här filmen. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Regin - jag uppskattar verkligen när det är bra gjort. Och Harry Potter-serien har flera riktigt bra regi och cinematografi, men det finns minst två filmer som verkligen sticker ut - Prisoner Of Azkaban och Order Of The Phoenix samt Half Blood Prince. Dessa två till tre filmer är bara helt enkelt nästa nivå. Jag personligen tycker inte Order Of The Phoenix överträffar Prisoner Of Azkaban i redigering/ cinematografi eftersom Alfonso Cuaron är ett geni med sitt fotografi, men jag tycker Order Of The Phoenix kommer ganska nära och även Halvblodsprinsen. Det här var den första filmen som regisserades av David Yates och jag är verkligen imponerad av hans arbete. Jag bara älskar regin av den här filmen så mycket, till exempel hur hela öppningssekvensen spelades in och hur den beskriver Harrys känslor utan ett enda ord utan med bara fantastisk fotografering. Jag älskar hur vi ser Harry vara helt ensam på lekplatsen och titta på andra familjer, och sedan för att göra det värre dyker Dudley upp och hånar honom. Och det finns ett riktigt bra montage där kameran går fram och tillbaka mellan Dudley och Harry, och visar hur Harry är helt själv och Dudley är med sina vänner och återigen reflekterar över Harrys isolering. Men jag skulle också kunna prata om Harrys visioner och mardrömmar, redigeringen är bara perfekt i de scenerna. Och även en av mina personliga favoritscener från filmen Harrys brev till Sirius. Hur kameran sakta panorerar från Hogwarts till Hagrids koja och sedan ser vi landskapet och Harry som står där ensam och speglar hur ensam han är, verkligen en underbar scen. Och David Yates spikade också den skakiga kamerariktningen (skakig kamera är i princip när kameran skakar under en jaktscen till exempel) Jag brukar verkligen inte gilla skakig kamera men sättet som den användes i den här filmen är fantastiskt. Jag älskar hur han bara använde den två gånger, och bara för ett par ögonblick, det är precis så du ska använda skakig cam, till exempel i Deathly Hallows Part I shaky cam är överanvänd under jakten i skogen och det är verkligen förstör den scenen eftersom man knappt ser vad som faktiskt händer, det skapar ingen spänning och förstör hela scenen. Men när jag återvänder till Order Of The Phoenix, så är jag särskilt imponerad av den skakiga kameran under scenen där Harry jagar Bellatrix efter att hon dödade Sirius, det tillför så mycket spänning till en redan intensiv scen, verkligen fantastisk. Och detsamma kan sägas om början, den använde den skakiga kammen till sin fördel och gav lite spänning innan dementorerna dyker upp. Och besittningsscenen från ministeriet är bara en av de mest välgjorda och redigerade scenerna jag någonsin sett. Flashback-scenerna och hur de redigerades är i princip felfria, men senare om den scenen. På det hela taget är från och med December 2020 - Order Of The Phoenix en av mina favoriter i HP-trilogin genom tiderna. Det finns bara så många vackra bilder i den här filmen, och jag är väldigt imponerad över hur vissa scener beskriver Harrys känslor utan att säga ett enda ord. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Order Of The Phoenix fokuserar på två riktigt viktiga teman: kärlek och ensamhet Visst finns det fler teman också som ljus och mörker och att välja rätt riktning, vänskap och hur viktigt det är men jag känner att kärlek och ensamhet är de två viktigaste och mest välutvecklade teman. Jag älskar också hur den här filmen inte fokuserar på trollkarlsvärlden längre utan på karaktärerna. Alla fyra filmerna tidigare var starkt fokuserade på trollkarlsvärlden, och även om det fanns en del karaktärsutveckling var det aldrig huvudfokus i berättelsen. Och jag fullkomligt älskar världsbyggande, men jag värdesätter verkligen karaktärsutveckling också. Och grejen är att den här filmen faktiskt klarar båda. Å ena sidan fick du karaktärsutvecklingen som är huvudfokus i den här berättelsen, men du fick också en del världsbyggande, som maginministeriet, kriget som är på väg att börja och lite politik också. Det är verkligen svårt att fokusera på så många saker i bara en film, men David Yates lyckades få en perfekt balans mellan alla olika handlingslinjer och teman. Det finns så många karaktärer i den här filmen och ingen av dem känns påtvingad eller värdelös. Luna Lovegood till exempel var en riktigt bra följeslagare för Harry eftersom hon på något sätt liknar honom. Och hon är bara en så härlig och trevlig person som alltid vill muntra upp Harry. Sedan fick du Bellatrix å andra sidan som är raka motsatsen till Luna, hon är ond och mentalt instabil, har ingen ånger för att ha dödat eller torterat. Och du har redan fått två nya karaktärer som är raka motsatsen till varandra, och de båda tillför så mycket till historien. Och visst fick man alla andra karaktärer också som Neville som får mycket utveckling. Ironiskt nog var de enda två karaktärerna som jag tycker var underutvecklade Hermione och Ron. Jag säger inte att de inte var bra i filmen, jag känner bara för jämfört med de andra karaktärerna de tillförde inte så mycket till historien, men deras närvaro var fortfarande väldigt viktig. Och så har du Sirius. Sirius i den här filmen är allt Harry behövde. När Harry känner att han håller på att bli en dålig person, är den enda personen han säger till detta Sirius, och han är den enda som verkligen kan hjälpa honom med detta. Han berättade inte ens detta för Ron och Hermione, bara för Sirius som visade hur viktig han verkligen var för Harry. Det jag verkligen älskar med den här filmen är att det är en film i långsamt tempo som är starkt fokuserad på karaktärsutveckling snarare än action. Jag uppskattar verkligen långsammare filmer med karaktärer i fokus, bla därför gillar jag Deathly Hallows Part I mer än Part-II. Jag älskar också alla konspirationer och politiska element i filmen, de gjordes riktigt bra. Och hur kunde jag inte prata om Dumbledores armé. Armén var något som betydde så mycket för Harry, eftersom han till slut inte kände sig ensam. Han var äntligen glad efter alla dåliga saker han gick igenom. Och även om armén till slut stängdes ner tack vare Umbridge, utan den skulle han inte ha hjälp av sina vänner på ministeriet i den sista tredjedelen av filmen. Och slutet på filmen är bara så vackert. Efter att alla dåliga saker hände, som att Sirius blev dödad eller att Voldemort blev mer kraftfull lyckades Harry fortfarande vara positiv. Den sista raden är bara så kraftfull. "Att även om vi har en kamp framför oss, har vi en sak som Voldemort inte har. Något värt att kämpa för." Den här raden är bara det perfekta sättet att avsluta den här filmen, det är en vacker avslutning på allt som byggdes upp i filmen och detta fullbordar Harrys båge i filmen, han inser hur kraftfull kärlek är. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Den sista striden i den här filmen är bara galen. Det är så mycket saker på gång, men det känns aldrig överväldigande och det är verkligen imponerande. Först fick du profetiornas hall, sedan klär Lucius upp med dödsätarna och du fick den här stora jakten. Då fick du Harry att välja mellan att rädda sina vänner och att ge upp profetian. Sedan dyker Fenixorden upp för att rädda Harry och hans vänner och du har denna enorma strid. Sedan döden av Sirius, och Harry vill ha hämnd på Bellatrix. Sedan verkar Voldemort håna Harry och Dumbledore kommer för att rädda dagen. Och även efter allt detta är det inte över, du har fortfarande besittningsscenen som i princip är filmens klimax. Att bara lista upp alla dessa låter överväldigande men på något sätt lyckades David Yates hitta en perfekt balans mellan allt detta och göra slaget om ministeriet engagerande. Och även om jag verkligen älskar hela sekvensen finns det två delar som jag vill dyka ner i: Dumbledore mot Voldemort och Possession. Kampen mellan Dumbledore och Voldemort lär nog vara till att förbli min favoritfight i hela serien. Det korta samtalet mellan dem innan slagsmålet är bara så Bad-ass: "Det var dumt av dig att återvända hit ikväll Tom. Aurorerna är på väg." "Vid vilken tid jag kommer att vara borta och du skall vara död" Verkligen bara en så Bad-ass dialog dem emellan. Och sedan själva kampen, mellan de mäktigaste wizarderna vid denna tid. Effekterna, riktningen och ljuddesignen är bara lysande. Jag älskar hur det inte finns någon musik bara de vansinnigt bra ljudeffekterna, lägger verkligen till så mycket spänning till kampen. Och att se alla nya trollformler, och hur Voldemort använder destruktiva trollformler medan Dumbledore bara använder defensiva trollformler för att köpa lite tid tills Aurorerna anländer är en stor kontrast mellan dem. En och en annan brukar bara se om scenen för den är verkligen så bra. Och du kanske tror att kampen är klimax, den viktigaste delen av filmen är det men det är den faktiskt inte. Klimaxen i den här filmen är Possession-scenen, där Voldemort besatte Harry. Hela filmen byggdes upp till den punkten, till att Harry insåg att han fick något som Voldemort inte har: vänner. Och det ögonblicket, när Harry säger "Du kommer aldrig att känna kärlek eller vänskap" är ögonblicket när Harry övervinner Voldemort och fullbordar sin båge i den här filmen. I slutet av filmen insåg Harry att "det är inte hur ni är lika, det är hur ni inte är" ett riktigt kraftfullt citat av Dumbledore, som återspeglar att oavsett om Harry och Voldemort är lika i ett par saker, vad frågan är hur Harry beter sig annorlunda än Voldemort, som definierar dem. Och jag älskar hur så fort Hermione och de andra dyker upp när Harrys smärtsamma och tragiska tillbakablickar förvandlas till glada stunder och glada ögonblick av hans liv, och inser att oavsett hur mäktig Voldemort är kommer Harry alltid att ha sina vänner. Och jag måste säga att denna klimax är en perfekt avslutning på den här historien. Harry övervinner Voldemort och inser sitt hemliga vapen mot mörkers herre, något han aldrig kunde förstå: kärlek. Det är verkligen imponerande hur mycket som händer under den här striden, men det känns aldrig överväldigande eller utdraget, David Yates lyckades verkligen på alla sätt. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Innan jag var klar tänkte jag prata lite om soundtracket. Detta var det första soundtracket som komponerats av Nicholas Hooper och jag måste säga att han verkligen imponerade på mig. Jag var inte ett större fan av det till en början 07-framåt, men när jag började lyssna på fler låtar blev jag bara mero ch mer förälskad i den. Det är inte mitt favoritsoundtrack från serien, men jag fullkomligt älskar den. Another Story till exempel är bara ett absolut perfekt sätt att börja filmen, du har Hedwigs tema först och sedan översätts det långsamt till en annan, kylig och lugnande låt och jag fullkomligt älskar den, det är förmodligen min favorit HP-score någonsin. Men du fick Possession som återigen perfekt beskriver scenens känslor. Eller Flight Of The Order Of The Phoenix som är bara så episk, eller Loved Ones and Leaving som är ett så vackert konstverk enligt mig. Eller så har du professor Umbridge score, men det är bara så bra att jag lyssnar på det ändå. Eller så är det Dumbledores Army som bara är så upplyftande och glad. Och det här är bara några av de fantastiska låtarna från detta mästerliga soundtrack! Naturligtvis är soundtracket subjektivt men jag är helt förälskad i detta partitur, och personligen tycker jag att det här soundtracket har flest känslor av alla partitur i serien. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Jag tror att Order Of The Phoenix är en av de mest underskattade och förbisedda filmerna i serien. Det finns så mycket att älska med den här filmen. Till och med jag brukade underskatta den här filmen, för några år sedan placerade jag den här filmen bland dom längst ner i min ranking, men eftersom jag såg den igen nyligen (December 2020) är den utan tvekan bland min topp 3. Topp 2/8. Karaktärerna och deras utveckling, berättelserna, teman gör den här filmen till ett ''nära mästerverk'' enligt min mening. Jag förstår varför vissa människor kanske inte håller med mig, men jag hoppas att jag kunde få dig eller någon annan att uppskatta den här filmen på ett annat sätt, som det hände mig också. Jag tror att vissa människor bara tittar på den här filmen för action-handlingen och ignorerar den fantastiska karaktärsutvecklingen och berättelserna. Naturligtvis säger jag inte att den här filmen är perfekt, den har fortfarande några brister men jag tror att den här filmen är mycket bättre än vad de flesta tror om den. Tack för att du läste! • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Läs mer
2
Seriens sämsta. Det finns ingen riktigt spännande handling, och allt med Dolores Umbridge är mer irriterande än intressant. Det bästa med filmen är Harrys egen mognad, hur han inser att i slutändan är det upp till honom att stoppa Voldemort. Scenerna med "Dumbledoores army" är fina, när eleverna tar saken i egna händer. Slutscenerna i Mysteridepartementet är också bra, men det räcker inte på långa vägar till en hel film. 2/5.
Läs mer