Gudfadern del II (1974)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I "Gudfadern del II" skildrar regissören Francis Ford Coppola dels hur en ung Don Vito, otroligt välspelad av Robert De Niro, kommer till makten, dels hur Michael (Al Pacino) blir ny maffiaboss.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GUDFADERN DEL II

En oöverträffad uppföljare
Man kan bara föreställa sig pressen som Francis Ford Coppola och Mario Puzo måste ha känt när de fick i uppdrag att leverera en uppföljare till "Gudfadern". Många kallar den för tidernas största mästerverk, och det är smått ofattbart att de lyckades ge oss en uppföljare som är minst lika fläckfri, odödlig och klassisk.

I slutet på första "Gudfadern" fick vi se hur makten i den mytomspunna Corleone-familjen överfördes från den åldrande patriarken Vito (Marlon Brando) till sonen Michael (Al Pacino) i takt med att ett krig mellan de stora maffiafamiljerna började nalkas. Han visade sig vara den mest lämpade av de fyra bröderna att styra familjen och dess komplexa affärer, trots att Vito alltid hoppats på ett annat liv - ett hederligt liv - för just Michael.

När "Gudfadern del II" rullar igång befinner han sig i kölvattnet av de brutala handlingar som togs till för att eliminera hoten som fanns kring hans närmsta. Vitos generositet, barmhärtighet och diplomati tog sina sista andetag när mannen själv gjorde det, och har bytts ut mot Michaels hänsynslöshet och kyla. Hatet mot honom är enormt, familjen är splittrad och löftet till frun Kay (Diane Keaton) om att tvätta rent Corleone-namnet och legalisera verksamheten har han fått lägga på hyllan. Istället försöker han utvidga verksamheten tillsammans med affärsmannen och gangstern Hyman Roth (Lee Strasberg), som med hjälp av den korrupta Batista-regeringen på Kuba skapat ett skyddat kriminellt nätverk. Michael inser dock snart att hans fiender växer allt starkare, och att hans familj återigen hotas från flera håll, till och med inifrån.

Filmen är samtidigt en prequel, eftersom vi i flashbacks får se en ung och föräldralös - till följd av en maffiauppgörelse - Vito Corleone (Oreste Baldini/Robert De Niro) fly från Sicilien till 1920-talets New York där han lägger grunden för sitt imperium, med importföretaget Genco Olive Oil som laglig front. Han lär känna karaktärer som Clemenza (Bruno Kirby) och Sal Tessio (John Aprea) - vars äldre versioner vi kommer ihåg från den första filmen - och hamnar i trubbel när han motsätter sig den lokala bossen Don Fanucci (Gastone Moschin). Den sansade, familjekära och arbetsamma Vito hittar sin plats i frihetens land och växer in i den legendariska karaktär som Brando axlade i föregångaren.

Dessa två narrativ vävs ihop på helt sömlöst vis och strukturen tillför väldigt mycket. Dels får man en mer utförlig grund kring hela klanen som förstärker eftertrycket även från första filmen, men också insikt kring det Michael går igenom i nutid i del II. Filmen tonar ut först efter hela 200 minuter och trots den episka speltiden är det omöjligt att få nog av den maffiavärld som Puzo och Coppola skapat. Den är så oerhört rik, intressant och detaljerad att infallsvinklarna är oändliga, vilket de bevisar här. Vi bekantade oss med den och blev kära i den när vi såg första filmen, men här tas vi djupare ner i den, särskilt i dess allra mörkaste vrår.

Precis som i föregångaren är de teman som hanteras heltäckande och universella, i sann Shakespeare-anda. Familjen står i centrum, och både de för- och nackdelar som kommer med det begreppet. Vikten av tidigare generationer och det som förs vidare nedåt i leden görs tydligt med prequel-elementen, vilket också leder till att man känner sig ännu mer investerad i karaktärerna och deras öden. Alla val blir tyngre, alla framgångar mer betydelsefulla och motgångarna hårdare. Vi i publiken känner oss lika förrådda och förkrossade som Michael när han spårar ett misslyckat mordförsök till sin familjs innersta krets. Under filmens speltid befinner man sig själv där, i det innersta, och sympatiserar med mördare och förbrytare. Livet, döden och det faktum att allt är i konstant förändring - att inget är ändlöst - hanteras också på ytterst vackert vis, och jag blir nästan gråtfärdig bara genom att tänka tillbaka på det.

Allt detta kretsar kring Michael, som av Pacino, Coppola och Puzo görs till en helt annan person än den vi lärde känna i första delen. Då var han - i alla fall till en början - krigsveteranen och "collegepojken" som inte riktigt passade in i sin familj, medan han nu står i dess absoluta centrum. Hans position har gjort att cynism, tvivel och paranoia letat sig in under skinnet på honom, till den grad att han inte ens litar på de som älskar honom mest. Det är hjärtskärande men samtidigt fantastiskt att se den utvecklingen, och Pacino har aldrig någonsin varit bättre. Främst i scenerna med äldre brodern Fredo (John Cazale, också magisk) - som får en mer central roll i den här filmen - imponerar han allra mest och visar att han tillhör tidernas bästa.

Brandos rolltolkning är omöjlig att överträffa, men De Niro gör också en fenomenal insats och verkar till viss del bygga sin prestation på skildringen av den äldre Vito. Den släpiga italienskan, den rispiga rösten och det sparsamma kroppsspråket känner man igen, och man tänker tillbaka på Brandos monumentala prestation. Även om han inte är med själv så känner man hans närvaro så fort den unga Vito dyker upp eller någon nämner "pop" i det senare narrativet.

Rent estetiskt överträffar både Gordon Willis och Nino Rota sig själva när det gäller foto respektive musik, något man inte trodde var möjligt. Willis utnyttjar den utökade skalan och ger oss utsökta bilder från Italien precis i början på 1900-talet, 60-talets Kuba och Miami samt 20-talets New York. En hel gata byggdes upp för att skildra den sistnämnda miljön, ett bygge som aldrig kommer sluta att förbluffa. Det känns som att man är där, bland gatuförsäljare och tiggare som jagar ett drägligt liv sida vid sida med Vito Corleone. Rota fokuserar på Michaels utveckling och späder på med sorg och lidande i sina väl valda spår, något som höjer filmen ytterligare ett steg.

Allt som allt är "Gudfadern del II" en film som håller precis lika bra än idag, om inte bättre. Det finns så mycket detaljer att gräva sig ner i, så mycket smutsigt politiskt spel och så mycket djup att den tycks bli bättre och bättre för varje gång man ser den, även fast det känns som att taket är nått. Vare sig den är bättre eller sämre än den första är omöjligt att svara på, då jag likt Coppola själv ser dem som en obrytbar helhet, ett sammanhängande tidlöst mästerverk. Varje bildruta lyser av filmisk briljans och inte en sekund känns överflödig. Världens filmskapare har haft 40 år på sig, men ännu har de inte lyckats göra en bättre uppföljare.

Senaste kommentarer
Fredici
Dessa filmer är inte ens med på min måste se igen lista. Överskattade helt klart.
David Brent
Har "Lonesome Dove" men den är en miniserie, så det är därför. Men räknar de båda lika högt.
Film
Varför har du den inte som favoritfilm isf? :)
Visa fler (32)

Relaterade filmer