Gitarrmongot (2004)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I det avvikande hittar man det typiskt mänskliga. I Ruben Östlunds långfilmsdebut leder tolvårige Erik oss genom fragmentariska upplevelser i "Jöteborg". En film om människor som avviker. Ruben Östlund skapar i den här filmen ett helt nytt bildspråk för den rörliga bilden och ger oss nya och okända inblickar i en svensk vardag som aldrig tidigare synts på film och framförallt inte skildrat på det här sättet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: GITARRMONGOT

Ett filmiskt experiment

Antagligen är den här höstens ovanligaste svenska film. Det är svårt att veta eller förklara hur det börjar eller slutar. Filmen består av flera olika situationer där olika människor agerar. Där finns bl a den 13-årige energiske gitarrspelaren som antagligen syns klarast i filmen, hans äldre kompis (bror?) och dennes flickvän, den ensamma kvinnan med tvångstankar, de unga killarna som spelar innebandy på fritidsgården och övar på Hitler-hälsningar, de fyra tonåringarna med passion för att slänga folks cyklar i vattnet, de tuffa MC-knuttarna och de två knäppa hårdrockardiggarna (inspirerade av Beavis och Butthead?) som gillar att slå sig själva. Alla bor i Göteborg. Man får följa dem på deras vardagliga turer. Kvinnan med tvångstankar måste låsa dörren 30 gånger innan hon kan åka iväg. Sedan ska hon testa lika många gånger för att kolla att dörren verkligen är låst.

De fyra tonåringarna njuter av att förstöra för andra. Roligast verkar de ha av att slänga folks cyklar i vattnet, antingen vid en sjö eller för att göra det mer spännande från en bro. Idiotiskt. De tuffa stora MC-knuttarna sköter om sina motorcyklar som om de vore deras barn. Gud vare med den som orsakar en repa på motorcykeln, spelar ingen roll hur liten eller osynlig. De fem grabbarna i gymnastiksalen, varav en mörkhårig gillar bäst innebandy fast när det blir för tråkigt kan man testa annat, som att göra Hitler-hälsningar. Farligt som också visar hur lättpåverkade vissa är, speciellt under grupptryck.

Den som lyser starkast i filmen är 13-årige Erik Rutström som spelar gitarrtokig grabb. Han är full av energi och det är en fröjd att se honom! Han är kul och det är något speciellt med honom. Han agerar inte någon annan framför kameran utan är nog mest sig själv. Sådant märks och man får sympatier för honom. Det är kul när det går bra för honom, t ex då han sjunger för att dra in lite pengar. Man blir också engagerad när chefen i systembolagsbutiken tar hans gitarr och man hoppas att han snart återfår den. Lika roligt att se när han på kvällen åker spårvagn hem tillsammans med sin äldre vän (bror?). De åker i varsin vagn men har kul ändå!

Inga av karaktärerna framstår heller med några namn. Inte heller i slutet kommer några namn förutom korta förklaringar om dem, t ex cykelvandalerna.

Det här är snarare ett experiment än en film. Den berättar ingen historia. Den visar bara de olika karaktärerna i olika situationer. Det är oklart var den börjar och slutar. Just därför känns det som att filmen är ett halvfärdigt projekt som väntar på att slutföras. Kanske kommer det en fortsättning? Kul att se om man har tid och pengar över, annars finns många andra intressanta filmer att välja bland.

Per Ganbar Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Relaterade filmer