Freedomland 2006

Ironin i filmens titel är tvåfaldig – dels den som manusförfattaren och regissören avsåg, men också den som blev filmens slaggprodukt – det här är nämligen en film som hålls tillbaka av sin egen bristfälliga regi. Att kombinera dramatiken i att förlora ett barn med mer övergripande etniska och politiska konflikter är knappast världens lättaste uppgift, att filma romaner är alltid lurigt, men ingen tvingade regissören till ”nördarnas revansch” att ta sig vatten över huvudet. ”Freedomland” är en filmatisering av Richard Prices bok om hur en raskonflikt mellan svarta invånare och vita poliser uppstår i en förort  när Brenda Martin (Julianne Moore) anmäler kidnappningen av sin fyraåriga son och beskriver förövaren som en svart ung man. Den lokalt förankrade snuten Lorenzo Council (Samuel L Jackson) tar emot hennes anmälan men anar snart att hennes berättelse inte är helt sanningsenlig. Saker förvärras när kvinnans bror tar sina kollegor till hjälp för att spärra av och gå loss på förortens invånare utan egentliga bevis på att förövaren finns där.

”Freedomland” är tänkt att vara en thriller med både hjärta och hjärna. Man slår redan från inledningen på den stora trumman. Spänning! Politik! Drama! Filmen hade mått bra av att fokusera mer på endera moment och inte försöka förmedla bokens innehåll rakt av.

Julianne Moore har aldrig skyggat för att spela neurotisk, men i rollen som rehabiliterade knarkaren Brenda tar hon i så lampposterna dallrar. När hon lever ut sin roll kan man inte se det som annat än en sammanfattning av tio Oscarsvärdiga framträdanden kondenserade till ett enda. Det är skådespeleri på steroider – till slut blir man som publik lika utmattad som Brenda själv efter sina konstanta vansinnesutbrott.  Som förbryllande kontrast har vi annars hetsige Samuel L Jackson som här gör en av sin karriärs mest underspelade roller, utan tillstymmelse till machobullshit.

Resultatet blev en film som pendlar våldsamt i utförandet mellan en crime investigation-serie i stil med ”CSI”, moraliskt engagerade samhällskritik och emotionellt laddat drama utan att egentligen lyckas med någondera. En förhörsscen i filmens inledning blir direkt pinsam när Samuel L Jackson går in i sitt klassiska vansinnesläge och fullkomligt trakasserar skiten ur en skärrad småbarnsmorsa inne på ett dystert upplyst sjukhusrum (samt får astmaanfall på kuppen!). Det är fullkomligt bisarrt och obegripligt. Filmen har intressanta inslag också, som till exempel frivilligorganisationen som letar efter försvunna barn – med en fint återhållen Edie Falco som ledare, men vet inte riktigt vad den ska göra av dem.

I slutändan väljer regissören den enklaste utvägen och fokuserar på en förenklad raskonflikt med framtvingade kravaller som övertydlig poäng mot slutet. I kölvattnet av ”Crash” framstår den platta, ofokuserade skildringen som det misslyckande det är – att vita tar tillfället i akt att ge sig på svarta när tillfälle ges är den enda förklaringsmodell som bjuds på varför raskravaller och etniska konflikter är ständigt återkommande problem i det amerikanska samhället.  ”Freedomland” är alltså typexemplet på en film som man kanske vill – men inte kan tycka om. Här finns bra skådisar och vissa spänningsmoment men all potential till djup förloras på vägen och den bristfälliga regin gör att man snabbt tappar intresset – även om filmen, likt ett bokstavsbarn gör allt för att hålla det vid liv.