Flugparken (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Kristian (Sverrir Gudnason) bor i en mellanstor svensk stad. Han har inga speciella drömmar eller mål med sitt liv. Men efter en ölkväll, när bästa vännen Alex försvinner, förändras han och blir både omtänksam och målinriktad. När Alex senare hittas död och Kristian visar sig ha vittnat falskt, tar spekulationerna fart. Vem är han och vad hände egentligen den där kvällen?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FLUGPARKEN

Flugornas herrskap
Våldsbenägen och ambivalent man på kollisionskurs med den absoluta katastrofen. ”Flugparken” är ett vinterfruset feel bad-drama som lämnar en hel del upp till tittaren.
Varje långfilmsregissör som skildrar hur en ung, förvirrad man tappar greppet om verkligheten och sjunker ned i en våldspiral behöver ju på något sätt förhålla sig till ”Taxi Driver”, om det så bara gäller att inte upprepa bilder från Martin Scorseses sjuttiotalsklassiker.

I regidebuterande koreografen Jens Östbergs ”Flugparken” finns en scen där huvudkaraktären Kristian står hemma i sin lägenhet och övar på att så snabbt som möjligt kunna rycka fram ett järnrör ur ett racketfodral som han har spänt över ryggen. Det är klart att Travis Bickle och hans automatiserade pistolhölster spökar i den sekvensen.  

Kristian vill ha järnröret nära till hands eftersom han har låtit sig dras in i en hopplös konflikt över en stulen cykel med ett gäng kaxiga tonåringar. Men den händelsen är egentligen bara ett symptom på en genomgående urspårning som utlöstes när Kristians svårt alkoholiserade vän Alex försvann spårlöst efter en spritindränkt natt. Efter detta börjar han fatta alltmer tvivelaktiga beslut, i hans gängliga kropp strider våldstendenser med en vilja att bli en fadersgestalt i den familj som Alex lämnade kvar. Ingen har bett honom att axla det ansvaret.

Vi får veta att Kristian arbetar på en förskola och att han tidigare har spelat i den lokala hockeyklubben. Festivalkatalogens synopsis talar om att ”hockeyomklädningsrummens destruktiva härskartekniker” har format Kristian till denna motsägelsefulla individ, som ena sekunden är ömsint och omtänksam för att i nästa stund bli konfliktsökande och självdestruktiv. Men ”Flugparken” är en film som jobbar med subtila signaler och gråskalor, och Östberg antyder många gånger hellre än han gestaltar.

Naturligtvis går det inte att redogöra för Kristians inre mörker med en simpel förklaringsmodell där den kollektiva grabbigheten i ett idrottslag har varit ensamt utslagsgivande. Han framstår i Sverrir Gudnasons tolkning som en diffus och substanslös figur med en svårartad störning – en instabil grund som säkert inte blev bättre av att fostras i en hierarkisk machokultur. 

Arv och miljö, arv eller miljö? Östberg och Gudnason bjuder på många tolkningsmöjligheter med en stilsäker film som har både sina styrkor och svagheter i den ambivalenta tonen. Oavbrutet intressant är det, särskilt som jämförelsen med ”Taxi Driver” efterhand blir mindre och mindre självklar. Säga vad man vill om Travis, han var ändå tydlig med sina ambitioner.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
retard_messiah
Jag är fotograf och har alltid velat få den perfekta naturbilden med en räv i ett snötäckt landskap. Tankar om att söka efter ett rävgryt har många gånger dykt upp vid nyktert tillstånd. Efter att ha sett den här filmen så har man lärt sig en sak. Man ska inte göra verklighet av sådana där projekt på fyllan. Djur och alkohol är ingen bra kombination.
0810
Tänk att få en guldbagge för bästa huvudroll i en film ingen verkar ha sett.

Veckans populära filmer

Visa fler