Flicka med pärlörhänge 2003

Jag minns knappt när jag senast såg en dramafilm på bio. Jag gillar dramafilmer, de få gånger de lyckas gripa tag i mig och skaka om mig. När de har en intressant historia att berätta. ”Flicka med pärlörhänge” hör tyvärr inte till den kategorin.

”Flicka med pärlörhänge” är historien om hur tavlan med samma namn kom till. Vi befinner oss i 1600-talets Holland. Unga Griet börjar jobba som tjänsteflicka hos en familj. Hennes nya arbetsgivare är nonchalanta och ser ner på flickan, I köket däremot skvallras det för fullt över grytorna. Men inte ens där talar man högt om bråken mellan husets herre, konstnären Johannes Vermeer och hans gravida fru, eller familjens pengaproblem som sakta börjar ge sig tillkänna.

Familjen Vermeers viktigaste inkomstkälla är en förmögen herre vid namn Van Ruijven, som med jämna mellanrum beställer tavlor av Vermeer. Griet är en blyg och tillbakadragen tös men finns det något hon älskar över allt annat så är det konst i alla dess former, och hon har svårt att dölja sin fascination över Vermeers skapelser. Och Vermeer själv, han fascineras av tjänsteflickans vackra och oskuldsfulla ansikte och beställer sig för att måla av henne.

Den stele, uttryckslöse och grinige britten Colin Firth får ofta spela stela, uttryckslösa och griniga britter på film. Men även här, i rollen som stel, uttryckslös och grinig holländare passar han bra. Husets två surtanter däremot, hustrun Catharina och hennes mor, spelar över värre än Johanna Sällström i ”Paragraf 9” (ni som nån gång sett den serien förstår…), och det plus den sparsamma scenografin får stundtals filmen att andas filmad teater, tänk alla historiska miniserier på SVT så vet du vad jag menar.

Min nya darling Scarlett Johansson (”Lost in translation”) gör trots ett taskigt manus det bästa av sin roll.

Det märkliga med den här filmen är att det känns som om det är tavlan som har huvudrollen. Alla karaktärer hamnar i skymundan. Och när tavlan väl är färdig har filmen inget mer att berätta för oss. De påbörjade sidohistorierna, såsom Griets kärleksintresse (sluskige slaktarpojken spelad av Cillian Murphy från ”28 dagar senare”) eller familjen Vermeers antydda pengaproblem, avslutas bara mitt i. Det enda vi får är en påhittad historia bakom en för övrigt rätt trist tavla. Och allt den här filmen får av mig är en axelryckning och en etta i betyg.