Familjen Bélier (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I familjen Bélier är alla döva förutom 16-åriga Paula, som tar hand om alla utom sig själv. Vad hennes föräldrar inte vet är att deras dotter har en fantastisk röst och en talang utöver det vanliga, något Paulas musiklärare upptäcker. Paula ställs nu inför sitt livs svåraste val - att stanna kvar hos sin familj eller uppfylla sina drömmar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FAMILJEN BéLIER

Varmt och dysfunktionellt
”Familjen Bélier” är fransk feelgood av samma snitt som ”Amelie från Montmartre” eller ”En oväntad vänskap”: bred och lyxig familjeunderhållning med siktet inställt på publikrekord snarare än framtida omnämnanden i filmvetenskaplig kurslitteratur. Den har en okontstlad charm som är svår att ignorera hur hårt man än försöker.
”Familjen Bélier” är fransk feelgood av samma snitt som ”Amelie från Montmartre” eller ”En oväntad vänskap”, bred och lyxig familjeunderhållning med siktet inställt på publikrekord snarare än framtida omnämnanden i filmvetenskaplig kurslitteratur. Den har en okontstlad charm som är svår att ignorera hur hårt man än försöker.

Det handlar om oblyg eskapism med en svindlande fånig premiss. Sextonåriga Paula är ensam i den mycket kärvänliga bondfamiljen Bélier om att inte vara döv. Hennes föräldrar och lillebror är därför i hög grad beroende av henne när det gäller att kommunicera med omvärlden, när det ska säljas egenproducerad brieost på marknaden i byn, eller när pappan får för sig att han ska kandidera till borgmästare i kamp mot hotande kapitalistiska krafter. 

Därför uppstår en krissituation när Paula, ivrigt uppmuntrad av sin musiklärare, väljer att söka till en prestigefull sångskola i Paris. Familjen brakar samman, föräldrarna regredierar till småbarnstadiet och klandrar Paula för att hon lämnar dem i sticket. Det faktum att det precis har uppdagats att deras dotter har en gudabenådad sångröst hjälper dem inte alls att kapa navelsträngen. Den allmänna uppfattningen är att hon ska mjölka kor till döddagar. 

Detta är huvudkonflikten i ”Familjen Bélier”. Paulas bästa vän påpekar vid ett tillfälle att det ju gick alldeles utmärkt för föräldrarna att sköta gården innan Paula var född, så varför blir det nu så avgrundsdjupt förtvivlade vid tanken på att hon ska flytta till storstan? Och det är ju helt befogat att undra det, också som publik. Men man ska inte bruka för mycket logik mot ”Familjen Bélier” och heller inte stirra sig blind på att slutet, naturligtvis, är väldigt förutsägbart. 

För det här är en film som anstränger sig hårt för att vara gemytlig och stillsamt komisk, varm och gullig och lagom sorglig – och som på det hela taget faktiskt går i land med det. 

Det har en hel del att göra med att artonåriga Louane Emera i rollen som Paula är ett sällsynt fynd. Hon är en blivande popstjärna i Frankrike och sjunger därför på riktigt i filmen, med den äran, men som skådespelerska har hon också en förmåga att framstå som helt och hållet ogarderad, nästan som en barnskådespelare. ”Familjen Bélier” lyfts också av Éric Elmosnino – rättvist hyllad i rollen som Serge Gainsbourg i ”Gainsbourg: A Heroic Life” 2010 – och hans porträtt av den koleriske men svårt passionerade musiklärare som manar på Paula att förverkliga sina drömmar. I den händelse producenterna skulle få för sig att göra en spinoff på ”Familjen Bélier” (med över fyra miljoner biobesök i Frankrike bara någon vecka efter premiären är det inte ett otänkbart prospekt) så önskar man att detta stingsliga och genidyrkande nervknippe till karaktär skulle få en egen film. 

Det är annars lätt att vara skeptisk mot en film som så tydligt annonserar vad den vill att tittaren ska känna, och rent allmänt är jag själv inte ordförande i fanklubben för filmgenren ifråga. Men ”Familjen Bélier” gör något rätt. Den är välspelad, lite stökig och på sina ställen ordentligt rörande. Det sista måste jag sluta mig till eftersom jag faktiskt blev fuktig i ögonen under en avgörande scen, ja, det ska erkännas. Inte så att det rörde sig om kaskader av Lille Skutt-tårar, men visst grumlades blicken under några skälvande sekunder. 

Det är meningslöst att försöka bortförklara det. Och det blir då också meningslöst att helt och hållet försöka avfärda all den värme och sentimentalitet som strålar ut från bioduken med avsikten att krama varje känslodroppe ur kroppen, man får i någon mån foga sig i sitt öde, säga: ”Jag hälsade en gång på hos familjen Bélier och det var ganska mysigt.”
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Mackandal
En bra och trevlig film.

Men försöken till att vara rolig och charmig är oftast tafatta eller dåligt utförda.  

Det gör till exempel en film som "Nathalie" med Audrey Tautou mycket bättre. 

Det gör att filmen tappar fokus,  vilket även påverkar de mer seriösa inslagen i storyn.

Vidare förstår jag inte heller varför pappans försök till att bli stadens nya borgmästare har inkluderats? Det tillför ingenting, och får inte heller något avslut.

Det som räddar filmen, och det med stor bravur, är underbart vackra Louane Emera,  i rollen som Paula. Hade därför varit mer intressant ifall mer av fokus lagts på henne.  Men förstår att filmen vill vara "feelgood" rakt igenom. 

Så filmen bärs upp och görs bra av Louane.

Veckans populära filmer

Visa fler