Ken Jeong har gjort sig ett namn som komiker i bland annat “Baksmällan”-filmerna och komediserien “Community”. Men i ett nytt avsnitt av det amerikanska kriminaldramat “Accused” tar han ett stort kliv bort från humorn – och in i sin första tunga, dramatiska huvudroll.
Serien är skapad av Howard Gordon (“Homeland”, “24”) och bygger på ett brittiskt original, där varje fristående avsnitt berättar en ny historia om vanliga människor som plötsligt hamnar i rättssalen.
I avsnittet “Eugene’s Story” spelar Jeong huvudrollen som Eugene, en tillbakadragen man med ett stillsamt familjeliv – tills hans frus förflutna kommer tillbaka med full kraft och tvingar honom att fatta omöjliga beslut. Under ledning av regissören Michael Chiklis (“The Shield”) får Jeong visa nya sidor av sig själv i en berättelse som både är djupt personlig och smärtsamt allmänmänsklig.
När MovieZine besökte inspelningen utanför Toronto förra året fick Jeong berätta om utmaningen, nervositeten och varför det här blev en av hans mest meningsfulla upplevelser i karriären.
Det här är din första stora dramatiska huvudroll. Hur kändes det att ta det steget?
– Jag sa ja direkt. Jag blev så otroligt hedrad att Fox, Sony och Howard Gordon ens tänkte på mig för något så här stort – att dessutom få bära avsnittet som huvudrollsinnehavare. Det är min första dramatiska huvudroll någonsin. Tidigare har jag bara haft mindre biroller i dramatiska sammanhang, men aldrig trodde jag att jag skulle få chansen att leda ett så här allvarligt och starkt avsnitt i en serie jag själv tycker så mycket om.
Vad handlar avsnittet om – och vem är Eugene?
– Avsnittet heter “Eugene’s Story”, och jag spelar Eugene, en snäll och varm man som lever ett stillsamt liv tillsammans med sin fru. Men hennes förflutna kommer tillbaka och ruckar hela deras tillvaro. Det är egentligen allt jag kan säga utan att spoila. Men det är fullt av vändningar, moraliska dilemman och ett känslomässigt crescendo som fortfarande ger mig gåshud. Strukturen med domstolsscener och tillbakablickar gör det så fängslande.
Var det självklart att tacka ja, trots att det var en helt ny genre för dig?
– Absolut. Det var aldrig ett “ska jag våga?” utan snarare ett “när börjar vi?”. När jag fick höra att det var Michael Chiklis som skulle regissera blev jag ännu mer peppad. Och sedan fick jag läsa manuset av Albert Chen, som var skräddarsytt med mig i åtanke. De hade till och med haft samtal med mig om mitt liv innan de skrev färdigt karaktären. Det kändes väldigt personligt. Det var en perfekt passform från början.
Michael nämnde att det är en koreansk familj i Massachusetts. Hur påverkar det berättelsen?
– Det spelar en enorm roll. Den kulturella identiteten är en central del av berättelsen. Albert Chen har själv gjort film om koreansk kultur och vet exakt hur man fångar nyanserna – familjens dynamik, tystnaden, skammen, ansvaret. När jag läste första utkastet kände jag direkt att det här var något speciellt. Det finns en ärlighet i skildringen som jag sällan ser i amerikansk tv.
Hur förbereder du dig för en så här dramatisk roll?
– På många sätt gör jag det inte annorlunda än en komisk roll. Jag försöker alltid hitta något jag kan relatera till, något gemensamt med karaktären. Det kan vara något så enkelt som ett intresse eller en egenskap. Sen bygger jag vidare därifrån. Med Eugene fanns det flera drag jag kände igen, särskilt i början av berättelsen. Men sen gör han val som är helt motsatta mina – och det är där skådespelet börjar på riktigt.
Var det svårt att lägga undan din komiska sida?
– Lite, men inte så mycket som folk kanske tror. Även inom komedi är det viktigt att förstå tonen – skillnaden mellan en sitcom, en Apatow-komedi eller något mer subtilt. Här handlar allt om verklighet, så jag ser det inte ens som drama – jag ser det som att spela en verklig person. Då försvinner de komiska impulserna naturligt. Det viktiga är att hålla sig sann mot karaktären.
Hur var det att jobba med Michael Chiklis som regissör?
– Fantastiskt. Han är lika passionerad som regissör som han är som skådespelare. Han tar stora kreativa risker och får det att fungera. Han vet exakt vad han vill ha, men samtidigt skapar han en trygg och kreativ miljö. Jag kände direkt att jag kunde lita på honom. Och det är avgörande när man gör något så emotionellt utmanande.
Kände du behov av att koppla bort efter intensiva scener?
– Ja, verkligen. Det var viktigt för mig att kunna släppa taget efter inspelningsdagarna. Vi hade mycket tunga scener, men utanför jobbet var det lättsamt. Vi åt middag ihop, skämtade, pratade om allt utom jobbet. Den balansen räddade mig. Jag har alltid behandlat inspelningsplatsen som ett heligt rum – men utanför det behöver man kunna andas.
Vad känner man igen dig mest från när folk stannar dig på gatan?
– “Baksmällan”, såklart, och “The Masked Singer”. De två är nog mina största igenkänningsfaktorer. Och det är helt okej! Utan dem hade jag inte haft möjligheten att göra något som “Accused”. Det har varit en märklig men vacker cirkel – från läkare till komiker, till dramatisk huvudrollsinnehavare. Jag är bara tacksam att få vara med om det.
Var det en adrenalinkick att spela in hela avsnittet på bara nio dagar?
– Ja, herregud. Det var press, adrenalin och passion i en enda röra. Men också otroligt kul. Vi hade ett par dagar på location där vi visste att vi hade en hård deadline och alla jobbade som ett sammansvetsat lag. Det var en galen men underbar energi. Jag älskar den typen av press när alla strävar mot samma mål.
Två säsonger av ”Accused” streamar nu på Viaplay. Läs också vår intervju med Michael Chiklis!
