Exorcisten: Begynnelsen (2004)

I originalet intar Djävulen en liten flicka. Försöket att rädda henne utgör hela filmens handling. Men det är nog. Det gör ingenting att allt utspelar sig i ett och samma hus och nästan helt och hållet i flickans sängkammare. Tvärtom ökar det filmens intensitet för dess pulserande kärna är just effekten av att se det renaste och mest oskyldiga av allt befläckas av de lägsta och skamligaste av drifter.

”Exorcisten” var inte bara den västerländska film som var tidigast med att göra den sedermera klassiska kopplingen mellan små flickor och stor ondska, den var dessutom helt och hållet stilbildande ifråga om skräckeffekter. Vissa av dem sågs som såpass obehagliga att de klipptes bort – t.ex ”spindelscenen” där Regan kröp i brygga på alla fyra nedför en trappa, som om hon vore helt ryggradslös. (många kan dock fråga sig med rätta om inte korsonaniscenen inte är vassare ifråga om äckelfaktor).

Är en prequel på en sådan film rimlig – och är Renny Harlin rätt man för jobbet? Blir resultatet action eller skräck? Känns intrigen överhuvudtaget relevant på den här sidan av Millenniet?

Svaret är att det är svårt att klå en stilbildande klassiker trettio år senare. Men jämförelsen blir också orättvis eftersom kraven på den här filmen växer med namnet. Många grepp som var fräscha då (läs små onda flickor) är utjatade idag och inte heller går klassiska repliker som ”Let Jesus fuck you!” att återanvända hursomhelst. Storyn är väl egentligen som i många andra skräckisar inget att hurra för, en före detta präst som av någon anledning blivit arkeolog (Stellan Skarsgård) ombeds av en vagt suspekt man att hitta en artefakt i en afrikansk by. Väl på plats visar det sig att byn är hemsökt av djävulen och roten till allt ont verkar vara en i sanden nergrävd kyrka där demonstatyer samsas med korpar och uppochnervända kors. Kyrkans katakomber är genuint obehagliga och Stellan är klädsamt sammanbiten i rollen som den tillknäppte prästen som - surprise! - ruvar på en massa hemska minnen från det förflutna. Något som ondskan är snar att utnyttja. Allt hemskare saker händer under tiden i byn, folk dör eller försvinner och slutligen inser prästen att det enda hoppet om överlevnad står i att återfå sin gudstro... eller möta en smärtsam död.

I släptåg har han en vacker kvinnlig läkare med vilken han formar en outtalad kärlek på avstånd (Isabella Scorupco) och en ung afrikansk pojke.

Filmen har onekligen lyckats med framkallningen av en obehagskänsla som i stort sett sitter från första gången prästen anländer till byn. Den spelar inte direkt på några distinkta känslosträngar, men klarar sig ändå undan det alladagliga skräckmusik-monster-hoppar-fram-bakom-farstun-scenariot som får mången luttrad skräckfantast att gäspa högljutt.

Varning för starka scener med sönderslitna och lemlästade kroppar utfärdas. Det här är en mycket blodig historia. Lyckligtvis finns det även mer subtil underliggande skräck som konstant lurar under ytan. Därför satt jag på helspänn genom hela filmen, med hjärtat i halsgropen. Den afrikanska sandiga bymiljön fungerar riktigt bra i sammanhanget eftersom den förstärker känslan av isolation och allmän tröstlöshet.

Eftersom en skräckfilms främsta funktion är att skrämma skiten ur folk kan jag ha överseende med ett rätt så oinspirerat manus som innehåller standardklyschor om tyskarnas tortyr och slakt av judar som förklaring till prästens trauma (ja, vi vet redan att nazister är ondast av alla), en rejält manipulativ dramaturgisk framställning som vilseleder en från att förstå vem källan till ondskan är samt det faktum att slutet blir snudd på parodiskt i sin upprepning av originalets effekter. Hoppade till gjorde jag likförbannat, gång på gång.

Dessutom är det fränt att se två blonda svenskar spela huvudrollerna mot varandra i en såhär stor internationell produktion. Om än onekligen konstigt att höra dem konversera på engelska.