Drillbit Taylor 2008

Kompisarna Wade och Ryan ska precis till att börja high school och väl medvetna om vilken skoningslös miljö det är, försöker de komma på olika planer på hur man bäst klarar av den första dagen. Naturligtvis blir det pannkaka av alltihopa, då det morgonen därpå visar sig att vännerna råkat ta på sig exakt likadana tröjor. Hånandet kan börja.

Värre blir det när Ryan tar det mindre begåvade beslutet att försvara Emmit, nörden som även alla nördar skyr. Det tar inte många high school-sekunder innan paret blir krönta till ”siamese queer bitches” av skolans största tyrann Filkins. Filkins med sidekick lovar dyrt och heligt att göra livet besvärligt för denna ihoptvingade nördtrio och nu är goda råd dyra. Till slut kommer trion på den briljanta idén att hyra en livvakt för veckopengen och annonserar efter en på Internet.

Trion anställer Drillbit Taylor (Owen Wilson), som utger sig för att vara en före detta soldat med otaliga färdigheter från olika black-ops-uppdrag inom militären. Han ger killarna dråpliga lektioner i kampsport och sinneskontroll, men egentligen är han en hemlös snubbe som planerar att göra inbrott i Ryans hus med sina hemlösa polare för att stjäla rubb och stubb.

På pappret låter det inte alls så dumt. ”Drillbit Taylor” är sprungen ur en av John Hughes idéer, manusförfattaren till fantastiska high school-komedier som ”Breakfast Club” och ”Sixteen Candles”. Han förverkligade aldrig denna idé själv och när Seth Rogen och Kristofer Brown visade sitt intresse för att förvandla den till ett manus, fick de hans välsignelse att göra vad de ville. Som stora Hughes-fans ville de ändå försöka att göra en film i äkta Hughes-anda. Det är ytterst tveksamt om de lyckas.

Frågan är om inte Seth Rogen i själva verket har skrivit en till ”Supersugen”, fast ”Supersugen - the beginning”. Med en stor skillnad; ”Drillbit Taylor” saknar dess självsäkerhet. Filmen vandrar nästan planlöst från en scen till en annan och har svårt att ta plats. Apatow har sagt att han gillar när en produktion är organisk och långsamt formas av skådespelarna och filmteamet under improvisationer. I den färdiga ”Drillbit Taylor” improviserar man fortfarande. Man undrar vad vissa partier egentligen tjänar för syfte och komiken blir vag och svävande. Det är som om man orienterar sig efter en halvfärdig karta.

Naturligtvis går det inte särskilt bra för killarna och de får utstå en hel del spö och förödmjukelse. Min törst efter hämnd bara växer och växer och när det hela är över har den inte blivit släckt alls. Trots att Drillbit till syvende och sist gör det hjältemodiga och hjälper killarna, hamnar jag i ett anti-klimax där jag fortfarande är jätteförbannad på Filkins och vill puckla på honom själv. Owen Wilsons mjäkiga Drillbit hade gott kunnat få vara lite mer av en bad ass.