Domino 2005

Tempot är rasande högt, klippen är snabba, så fort det blir blodigt och våldsamt river man igång Tom Jones ”Mama told me not to come” eller nåt annat svängigt och förvandlar blodbadet till ett vilt disco. Filmen griper tag i dig tidigt och lämnar dig fullkomligt omtumlad när eftertexterna börjar rulla. Tony Scott fortsätter med samma aggressiva berättarstil som i ”Man on Fire”, men nu gånger tre – och jag fullkomligt älskar det. Den är endast längden på filmen som hindrar mig från att sätta en fyra i betyg, på 127 minuter hinner den hysteriska berättarstilen bli lite väl tröttsam.

Det här är historien om Domino Harvey - skådespelardottern som föddes med guldsked i mun, döptes efter en Bondbrud, men tröttnade på lyxlivet och slog sig (bokstavligen) fram i prisjägarbranschen. Att jaga rätt på förrymda kriminella gav henne just den adrenalinkick och spänning i tillvaron hon behövde, samtidigt som hon inte stötte sig med lagens långa arm. Filmen inleds där hennes historia slutar - Domino (tufft gestaltad av Keira Knightley) har gripits efter ett misslyckat uppdrag, och förhörs av coola Lucy Lius FBI-agent. Härifrån får vi i återblickar ta del av hennes liv. Snabba klipp ur barndomen och college-tiden, hur hon finner en ny fadersfigur i sin mentor Ed Moseby (Mickey Rourke) och blir utnämnd till Bounty Hunter of the Year, fram till det sista uppdraget, den galna jakten på 10 miljoner stulna dollar, som blev hennes fall.

Istället för att bli en tårdrypande Hallmark-biografi, blev filmen om hennes liv till en påkostad och grymt underhållande actionthriller med många kända namn i rollistan. Stora delar av filmen är påhittade, och ger utrymme för ett helt arsenal av coola birollskaraktärer. Ilskna trailer-trash-kvinnor med skjutglada fingrar, desperata black mamas, bortglömda såpaskådisar som spelar sig själva, en tv-producent på jakt efter nästa stora grej och en afghanistansk sprängmedelsexpert vid namn Alf, bara för att nämna några.

Jag skulle inte bli förvånad om den här filmen var vännerna Tony Scotts och Domino Harveys lilla interna skämt. Många i publiken kommer säkert att känna sig uteslutna, och kritikerna har i överlag inte varit snälla – ”style over substance” är ett av de vanligaste beskyllningar jag läst. Visst är stilen påträngande och gör att man ibland knappt kan tänka på vad som faktiskt sker på vita duken. Men visst finns även en hel del substans: omsorgsfullt dolt under den snygga ytan, något man bara snuddar vid diskret i utvalda scener. När Domino för första gången i filmen fäller en tår när den andra guldfisken i hennes liv dör, kan vi ana sorgen efter både guldfisk nummer ett, hennes fars tidiga död och ett trasigt liv i den ensamma tårdroppen på hennes kind. Vi ser henne aldrig knarka, men när hon omedvetet blir ilurad droger innan hon grips av polis, gissar förhörsledaren att det inte är första gången, och hon har troligen rätt (verklighetens Domino Harvey dog av en överdos, bara månader innan filmen om hennes liv var färdigställd).

Tony Scott serverar inte Dominos livshistoria på silverfat, vi får aldrig helt veta vad som rör sig i hennes huvud eller varför hon valde just den karriären, men det är just i de små scenerna som den uppmärksamme kan finna ledtrådar till vem hon var och hur hon mådde. Domino släppte sällan någon in på livet, eller lät avslöja vad som dolde sig under den vackra men samtidigt hårda ytan. Alltför personliga frågor, eller ännu värre: amatöranalyser, slutade ofta med en fet smocka. Jag kan verkligen se det framför mig hur hon och regissören arbetade fram storyn till filmen, lekte med tanken på coola explosioner och annat Hollywoodskt för att piffa upp den. Att förklä ett tragiskt livsöde till en explosiv actionfilm är coolt som fan.

”Ni undrar säkert vad som är sant och inte”, säger hon, via Keira Knightley, i filmens sista scen - ”Det ska ni bara skita i.” Det här är hennes livs historia, så som hon själv ville berätta den. Långt ifrån alla har en världsberömd filmregissör i sin bekantskapskrets. Domino Harvey hade det, och det ska vi vara glada för.