Det vita folket (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Alex (Vera Vitali) grips på gatan utanför mataffären och förs till ett underjordiskt fängelse där människor hålls inlåsta i väntan på deportation. Där är Viktoria (Pernilla August) chef och styr med järnhand. Från sekunden Alex anländer är hon fast besluten att rymma. Kosta vad det kosta vill.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DET VITA FOLKET

Drabbande thriller som ligger rätt i tiden
”Det vita folket” berättar en kraftfull och mörk, sci-fi-förpackad historia som ligger närmare vår verklighet än vad man vill tro. Kusligt, högaktuellt och rasande snyggt om människorna som samhället svikit.
Platsen är ett underjordiskt fängelse någonstans i Sverige. En miljö som tagen ur en skräckfilm. Mörka, klaustrofobiska korridorer med låsta dörrar. Bakom dem trånga celler som inhyser människor med tomma blickar. Dramat börjar när en ung kvinna låses in mot sin vilja. Hur Alex hamnat här är okänt och inte viktigt. Ingen lyssnar ändå. Fast i byråkratins grepp kan hon inte göra annat än att vänta. Hon observerar sina medfångar, studeras vakternas rutiner, och planerar sin flykt.

Att göra film om livet på ett svenskt flyktingförvar låter ju viktigt, men sådär fruktansvärt jobbigt att gå och se. Vårens dokumentär ”Förvaret” lockade lite drygt 2000 biobesökare. Jag var inte en av dem och sannolikt inte du heller.

När Lisa Aschan (andra filmen efter kritikerrosade ”Apflickorna”) får göra sitt försök förklär hon historien till en klaustrofobisk thriller. Hon kastar om rollerna, namnen och hudfärgerna. Blir flyktingarnas berättelser lättare att ta till sig med snygga svenska kvinnor i huvudrollerna? Aschan har spenderat ett par år med att lyssna på asylsökande, och det är flera autentiska situationer som letat sig in i hennes manus till ”Det vita folket”. I hennes värld har de blivit till inlåsta fångar i väntan på ”verkställning”, något alla fruktar som om det vore den ultimata dödsdomen.

Här finns inga goda eller onda människor. Bara de på rätt eller fel sida av den låsta dörren. Alla är de fast i ett sjukt system och följer bara de roller som tilldelats dem. Vera Vitali (känd från ”Min så kallade pappa”) gör ett skickligt jobb i att förmedla känslan av rädsla och ovisshet med ansiktsuttryck som säger mer än tusen ord. Pernilla August är nedtonad men likväl en fröjd att se i rollen som vaktchef. Ena stunden blir hon järnladyn som slår av alla känslor, andra stunden bjuder hon kollegorna på prinsesstårta och skratt.

Aschan följer både vakter och fångar med iskall blick och en sylvass estetik. Fotot kunde varit hämtat ur en seriemördarfilm av David Fincher. De avskalade betongmiljöerna är en filmskapares dröm, kusliga kulisser till det teatraliska kammarspelet. Någon har studerat effektiva skräckfilmsgrepp, kalla det klyschor om du vill. Lysrör flimrar och dörrar slås igen. Atmosfären påminner om ”Alien”, musiken och alla dova bakgrundsljud förstärker känslan av att något hotfullt lurar runt hörnet. Jag påminns också om ”Storm”, en annan udda svensk thriller som kryddar sitt drama med helt oväntade genrer. Det här är fanimej årets snyggaste svenska film.

Trots att kameran kommer riktigt nära, hålls publiken på avstånd till Alex och de andra. Ingen släpper in oss under skinnet. Frågor lämnas obesvarade, karaktärerna förblir anonyma. Det kan tolkas som ett misstag av manusförfattaren/regissören, men jag tycker det passar just den här filmens tema. Vi ska inte lära känna personerna alltför väl, de döljer medvetet sina känslor, men tillräckligt mycket mänsklighet sipprar fram för att vi ska inse att de inte är så olika oss.

För all del går filmen att se enbart som ett mystiskt fängelsedrama i en fiktiv, dystopisk framtid. I jämförelse med amerikanska diton framstår säkert historien som tunn och långsam. Det lätt bisarra upplägget kunde ha skruvats till mer, å andra sidan är det inte underhållningsvärdet som är målet. Filmen får tyngd av sitt samhällsmedvetna lager. Textskylten i början är tydlig: det här är Sverige 2015. Vi kanske inte känner igen den här världen, eller vill spela efter dess spelregler, men den finns här under ytan. 

Lisa Aschans film påminner om öden och platser som man helst blundar för. Paketerat som en riktigt snygg thriller är det en obehaglig sanning serverad på guldfat.
Platt symboldrama
En av bröderna Dardennes storheter är deras ljudbehandling. Genom att plocka bort alla känslotriggande ambienser uppnår de en extremt nakenhet och närhet till sina historier. Michael Haneke kan ibland använda sig av samma teknik. Exemplen är oändliga i deras produktioner, men en scen finns tex i Amour, när de gamla paret masserar varandras åldersstela leder i total filmisk tystnad. Det emotionella beröringen är skrikande. Lisa Aschan väljer en diametralt motsatt riktning. I hennes film Det vita folket blåser den bombastiska filmmusiken på från ruta ett. Varje scen med konflikt pyntas med musikcrescendon värdiga vilket generiskt Hollywoodklimax som helst. Effekten på mig blir den motsatta mot vad jag tror är hennes intention. Jag känner mig helt alienerad från karaktärerna. Det tekniska hantverket står som en vägg mellan mig och hennes historia. Bilderna är tekniskt perfekt komponerade. Hon sveper in sina skådisar i en blå grå grön färgskala som gör dem kliniskt utslätade. Ljussättningen är också den tekniskt perfekt – skuggorna faller mjukt och lent över kindben och pannor och slätar ut all smutsigt mänskligt. Stylingen går i samma blå grå gröna toner, och förstärks av scenografin som också den är blå grå grön. Allt detta ger mig en känsla av bilreklam, dvs det finns en estetiskt polerad yta som glänser genom alla filmens konstnärliga lager. Tanken verkar vara att höja en flyktings erfarenhet till en sorts abstrakt symbolisk nivå. Därav reduktionen av allt det skitiga, fula och skeva - kort sagt det realistiska - till förmån för det esteticerade. På så sätt ska filmens centrala frågeställning höjas och göras allmänmänsklig. Funkar det? Frågar du mig så säger jag tyvärr nej. Symboliken är för platt. Det räcker i min värld inte att göra en svart person vit för att stimulera mina tankar om vår samtids största katastrofer. Det räcker inte att krydda en fångvaktare med några procent medmänsklighet för att göra ett “komplext” drama. I min värld räcker det inte med att göra en fångvaktsmellanchef berörd av en flyktings livsöde och för att sen agera utanför förvarets regelverk. Det symboliska innehållet finns för tydligt utpekat i varje scen och i varje filmiskt val för att jag ska bli triggad. Det känns helt enkelt inte som jag behövs i filmen. Aschan har tänkt klart allting och jag blir nästan provocerad – här har vi en filmare som vill stimulera min tanke med en film, men som ger mig ett existentiellt drama på Beck-nivå. Sen har vi det gör med val av location. Ett gammalt skyddsrum får mig att tänka på folkhögskola. På samma sätt som nyintagna fotoelever vill plåta kyrkogårdar i motljus vill de plåta skyddsrum och nedlagda industrier. Ska vi till en symbolisk plats måste det mer till i min värld. Jag vill till Solaris. Jag vill till Zonen i Stalker. Jag vill bort från mellanmjölkig svensk art house.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Kris Latteman Baldzak
Tycker att namnet på filmen, är rasistisk. Vadå Det vita folket??? Hade det stått, det mörka folket, då hade det vara skandal

Veckans populära filmer

Visa fler