Den oändliga historien (1984)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett händelserikt och spännande äventyr som utspelar sig i landet Fantasien, där pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu kämpar mot onda krafter som vill ta makten.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DEN OäNDLIGA HISTORIEN

Akta så att inte Intet tar dig
Fantasyfilmen som hade allt: stenjättar, racersniglar, fagra barnkejsarinnor i glittrig 80-tals glamour och en snygg Atreyu i huvudrollen som charmade småbrudarna. Men trots magiska miljöer och häpnadsväckande hantverk går det inte att bortse ifrån att dockorna är bäst skådisar. Tyvärr förstår jag varför vi aldrig hörde talas om Noah och Barett igen efter att Limahls hitlåt tonade ut med eftertexterna. För det skriks för full hals från början till slut.
Visst blir jag alldeles varm i hjärtat när temalåten till ”Den oändliga historien” drar igång. Genast blir jag liten igen och förflyttas till en tid och plats då världen var en gigantisk lekplats som befolkades av jättar, män i lustiga hattar, storbystade sfinxar och rosa lyckodrakar. Äntligen skulle jag ut igen på ett riktigt äventyr och det kändes lyxigt att se filmen på stor duk. Men trots att det var Tysklands högst budgeterade film för sin tid nallar känslan av halvbillig produktion på magin. Klippningen och fotot är rakt-på-sak i sann TV-anda och bildspråket nästan barnsligt enkelt. Inget finfilter har lagts på för att förhöja den förtrollande stämningen och ljussättning tycks vara ett okänt fenomen för filmskaparna. Men eftersom jag verkligen gillar den tidlösa berättelsen är det ändå svårt att dra ner på mitt mod. 

Dramaturgin och karaktärsensemblen skiljer sig inte mycket från modernare familjeäventyr som ”Bläckhjärta” eller ”Spiderwick Chronicles” förutom att jag tycker att ”Den oändliga historien” har ett klarare budskap. Ett budskap som visar sig redan med första scenen när huvudkaraktären Bastians pappa förvirrat ser på sin son tala om enhörningar för att sedan be honom sluta dagdrömma. Dock gjorde regissören Wolfgang Petersen rätt i att skippa andra delen av boken som handlar om hur Bastian får storhetsvansinne. Även om det gör att filmatiseringen kan uppfattas som något avhuggen är det budskapet om drömmars och önskningars betydelse som bör vara i fokus för målgruppen som trots allt är barn. Liksom antroposofin förespråkar boken och filmen frihetens filosofi och visar på att apati är värre än både ilska och sorg.

Förutom ett tilltalande budskap är det främst det estetiska som förför mig. Miljöerna är riktigt snygga, både i färgval och utformning, men även dockorna får en egen fanfar. I sann 80-tals anda kryllar filmen av smått obehagliga och förvrängda figurer med flera ansikten. Generellt sätt är det få fantasyväsen som är särskilt vackra förutom Falcor och barnkejsarinnan.

Detta är, liksom många andra fantasyfilmer, en klassisk quest-berättelse. Den unge Atreyo ger sig ut på jakt efter ett botemedel som ska rädda den dödssjuke barnkejsarinnan och därmed också besegra Intet som håller på att sluka deras värld Fantásien. Viss metakänslan infinner sig då det är via den unga pojken Bastians läsglasögon som vi får uppleva Atreyos äventyr. Till viss del påminner den mig om ”Bröderna Lejonhjärta” med sin lager-på-lager-story, vilket gör sig något bättre i bokform, men ändå är effektfullt. ”Den oändliga historien” har även en sagosurealistisk atmosfär med Intets hantlangare i form av en ond, svart varg och det flummiga utforskandet av människans begränsningar. De mörka delarna påminner mig om ”Till Vildingarnas land”, och jag får känslan av att inspiration hämtats från både ”The Dead Marshes” till ”The Swamp of Sadness” och från Terry Pratchetts jättesköldpadda till karaktären Morla. 

”Den oändliga historien” står sig absolut fortfarande, bortsett från skådespeleriet som tyvärr är beyond uselt. Det hjälper inte heller att ljudeffektkillarna fläskat på med eko på barnarösterna för att skapa någon slags mysticism. Trots viss brister är det dock en odödlig klassiker och jag hoppas att någon plockar upp Michael Endes andra fantasyklassiker ”Momo och kampen om tiden” väldigt snart.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Sky Keith
"Generellt sätt"?... "den dödssjuke barnkejsarinnan"?... "Atreyo"?...  "Trots viss brister"?... Du skriver om, tack.
AntonKane
En film med potential - som dessvärre går förlorad på grund av dom överspelade barnskådespelarna (förutom "call my name"-flickan) och dom genant usla effekterna...
Visa fler (6)

Relaterade filmer