De hänsynslösa (1992)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Det här är historien om en några kriminella som hyrs för att råna en juvelbutik. Men något går fel och bara fyra av männen överlever, en av dom såras svårt. Uppenbarligen är en av dem också en polis, men vem?
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: DE HäNSYNSLöSA

Laddad debut med rapp dialog
Med sin debut gjorde Quentin Tarantino något med bankrånare och kriminella som ingen gjort förut - coola, smarta och med tungor vassa som öronkapande skalpeller. Filmen är långt ifrån lika häftig nu som när den kom för tjugo år sedan men det är fortfarande en mäktig kombination av välskriven dialog och suveräna skådespelare.

I den stil vi sett Tarantino bemästra och profilera sig med - korsklippning och tidshopp mellan parallella historier - följer vi ett gäng hopparade, namnlösa (de har fått färger som tilltalsnamn) bankrånare främst innan och efter deras misslyckade kupp. Mr. Orange (Tim Roth) är polisen som gått undercover men blir skjuten under rånet, Mr. White (Harvey Keitel) den sansade veteranen, Mr. Pink (Steve Buscemi) den ettriga neurotikern och Mr. Blonde (Michael Madsen) den lågmälde psykopaten... När de, tillsammans med ledarna Joe (Lawrence Tierny) och Nice Guy Eddie (Chris Penn), samlas efteråt urartar situationen om möjligt ännu mer.

Att filmen utspelas på få platser (större delen tar plats i en lagerlokal) i kombination de många, långa dialogerna och att man undviker att visa själva rånet gör att filmen stundtals känns som en filmad pjäs. Det är inget för actionfans utan karaktärerna, de laddade relationerna och våldet som står i centrum. Karaktärerna är egentligen inte särskilt sympatiska - de svär, skjuter folk, hotar varandra, saknar respekt för allmänheten (ja, titeln säger väl allt) - men man rycks ändå med i deras öden tack vare den hotfulla stämningen och det oundvikliga våldet som hänger i luften. Särskilt sista akten är en riktig utmaning för nerverna.

Tarantino bevisar redan här hur skickligt han hanterar både långa, rappa dialoger och regin av sina välvalda skådespelare. Samtliga i ensemblen går på högvarv och spelar ut varandra fint på jämlik nivå. Buscemi stjäl inte oväntat varje scen han är med i men kemin mellan Roth, Keitel och den kusligt övertygande Madsen är nästan brännande. Bland det bästa med att återse den här kultfavoriten är att få se dessa lysande 90-talsstjärnor i sina glansdagar - man inser saknaden av dem i (bra och/eller större) roller på vita duken.

Som alltid i regissörens filmer spelar musiken en stor roll, vare sig karaktärerna diskuterar undertexten i Madonnas "Like a Virgin" eller glider nerför gatan i kostym och solbrillor till George Bakers "Little Green Bag". Tarantinos förkärlek till retrohits från 60-talet ger en särskild känsla i kontrast till det moderna våldet - som den ökända tortyrscenen där Madsen vinglar runt till Stealers Wheels "Stuck in the Middle With You" medan han torterar en polis (briljant parodierad i "Nilecity").

Att filmen åldrats en aning går dock inte att bortse från. När den kom kändes den extremt hipp och fräsch medan man nu - bortskämd med Tarantinos utvecklade och häftiga stil - stundtals känner att tempot släpar efter lite. Den återkommande teaterkänslan distraherar ibland det faktum att själva manuset och prestationerna bakom såväl som framför kameran är förstklassiga. Men varför klaga? Filmen är fortfarande en sevärd debut av en av sin generations mest intressanta filmskapare.

Senaste kommentarer
Kalis
Fantastisk film! Bästa debutfilmen!
DonnieD
Såg för första gången nu. Dialogen är verkligen helt jävla superb. Egentligen händer det inte så mycket i filmen men den rappa dialogen i samband med det grymma skådespelet ifrån samtliga (förutom Tarantino själv då haha) gör att man hela tiden är på helspänn. Man märker att det var här, i sin första film, som Tarantino satte tonen som likt en röd tråd återfinns i alla hans filmer. Musiken, kamerarbetet och manuset passar fruktansvärt bra ihop. En stark 4/5
Stocken (ej sexuellt relaterat)
Fin som snus! Brukar inte vara den gladaste för sådana här filmer med mycket dialog, men som man brukar säga, Quentin Tarantino är kung av dialoger så detta håller för mig! Bästa scenen är när Madsen skär av örat av polisen. En stark 4a
Visa fler (56)

Veckans populära filmer

Visa fler