Cyrus 2010

Romantik Drama Komedi
USA
91 MIN
Engelska
Cyrus poster

Synopsis

John är en medelålders man med en skilsmässa i bagaget och ett planlöst liv. Tills han möter kvinnan i sitt liv… bara för att upptäcka att han inte är mannen i hennes - den platsen har redan hennes son och han har inga planer på att släppa den!
Ditt betyg
2.8 av 143 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Andreas Samuelson

26 november 2010 | 11:14

Fin film klickar aldrig

Med både story (man konkurrerar med flickvännens knäppa son) och stjärnor (John C. Reilly och Jonah Hill) som en typisk amerikansk slapstickrulle så överraskar "Cyrus" med att vara en fin, ganska lågmäld dramakomedi – därmed inte sagt att den på något sätt är revolutionerande filmskapande.

John (John C. Reilly) är ensam och deprimerad, och inte blir saken bättre när ex-fru tillika bästa vännen (Catherine Keener) ska gifta om sig. På en katastrofal fest där John blir full och gör bort sig inför diverse kvinnor träffar han på Molly (Marisa Tomei) - en smart, rolig och vacker kvinna som dessutom mot besvarar Johns känslor när han faller för henne.

Problemet dyker upp i Mollys son Cyrus (Jonah Hill) - en 22-årig, överviktig och psykiskt instabil enstöring som fortfarande bor hemma och ser ett direkt hot i John vars skor han stjäl (!) under Johns första natt i deras hem. Cyrus gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för förhållandet och ett dramatiskt maktspel utvecklas mellan Cyrus och den alltmer frustrerade John.

Historien är smått banal och hade lätt kunnat bli en korkad crazykomedi av Will Ferrell-typ ("Step brothers" med Reilly, Ferrell och en snarlik story kommer direkt i åtanke), speciellt då Reilly (som brukade vara ett mer säkert kort i seriösa filmer) och Hill på senare tid dykt upp i den sortens filmer. Men lyckligtvis har man här fokuserat på dramat och en mer sofistikerad humor.

Det är en fröjd att se Reilly återgå till mer seriös film och spela en sympatisk rollfigur som inte drar ner billiga skratt genom att ramla och slå sig i skrevet. John är ingen idiot som förtjänat sitt trista öde utan en sjysst kille som haft otur. Dessutom gör han inga av dessa irriterande dumheter när han hamnar i en jobbig situation.

Hill (som nästan blir bättre för varje film han gör) lyckas riktigt bra i en svårspelad och för honom annorlunda och nedtonad roll. Det är skönt att Cyrus blir mer än en knäpp kuf, utan en osäker och ensam kille med en del problem han inte behövt ta tag i p.g.a. mammans överbeskyddande. Det är ömson underhållande, ömsom småskrämmande att se Cyrus manipulerande spel och filmen blir mer svart än man först anat.

Skådespelarna gör vad de ska och filmen är både roar och berör. Problemet är att historien inte håller för en långfilm. Det klickar i brist på höjdpunkter aldrig riktigt till, humorn är stundtals missriktad eller svårbegripen och slutklämmen ganska svag. Detta hade kunnat bli en fantastisk kortfilm eller möjligtvis miniserie men som långfilm är det lite svårt att se poängen med den.

| 26 november 2010 11:14 |