Piff och Puff: Räddningspatrullen 2022

Piff och Puff: Räddningspatrullen poster

Synopsis

Piff och Puff återförenas igen 30 år efter deras framgångsrika tecknade serie "Räddningspatrullen".
Du kan betygsätta efter premiär

Info

Originaltitel
Chip ‘n Dale: Rescue Rangers
Digitalpremiär
20 maj 2022
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Disney+

Recensent

Fanny Degerfelt

19 maj 2022 | 08:30

Konstig reboot nedtyngd av lassvis med trötta referenser och märkliga beslut

Hur och varför hände det här? Piff och Puff är avdankade skådespelare istället för äventyrare i en väldigt märklig version av den älskade äventyrsserien.
Minns du den där tecknade äventyrsserien ”Piff och Puff – Räddningspatrullen” där de söta, busiga små jordekorrarna plötsligt hade kläder (inspirerade av Indiana Jones och Magnum) och tillsammans med en gäng vänner löste mysterium? En lyckad reboot av de ett par minuter långa filmerna som började sändas på 40-talet, som gjorde något nytt av källmaterialet.
 
”Räddningspatrullen” fick tre säsonger, många äventyr, och en signaturmelodi som bränt fast sig i min hjärna så pass att jag fortfarande kan sjunga den fast jag inte sett serien sen 90-talet.
 
Det var oundvikligt att någon på Disney förr eller senare skulle säga det: ”Varför gör vi inte en reboot på rebooten?” Vi är alla trötta på reboots (säger vi, men ser dem lik förbannat), men jag i det här fallet är det inte så dumt. Det har inte kommit nya avsnitt sen 1990, det var minnesvärt… Jag hade gärna sett ett 90 minuter långt, tecknat actionäventyr för barn med karaktärerna jag minns från min barndom. Men ack.
 
Någon gång samlas ett gäng som fått det här uppdraget, de börjar snacka om Hollywood-livet i största allmänhet, nån från Disney gnäller över hur folk gör bootlegs och klagar på saker de gör, eventuellt luktar rummet av något som deeefinitivt bara är rökelse.
 
Det här handlingen de landar i: Vi befinner oss i en mer integrerad ”Roger Rabbit”-värld där tecknade figurer och människor lever sida vid sida. Här är ”Räddningspatrullen” fortfarande en tv-serie, men Piff (John Mulaney) och Puff (Andy Samberg) är skådespelare. Serien läggs ner och de går sina egna vägar, Puff försöker klamra sig fast vid berömmelsen genom att vara på konvent, operera sig så att han blir 3D (hah) och försöka få till en reboot. Piff säljer försäkringar. 
 
De tvingas åter samarbeta när tecknade figurer blir kidnappade av en kartell som använder dem för ondskefulla syften. Syftet är en grej som berör stora företag och har liten till ingen betydelse för vanliga personer, men det framställs som en dödssynd. 
 
Disney vill att du ska veta att de är med på Disney-skämten. De vet om sina klyschor, men staplar dem ändå. De vet att alla tycker att det är cringe när rebootade karaktärer rappar. De kommer fortfarande rappa i filmen förstås, men Disney är med på skämtet och förstår defintivt vad ironi är.
 
”Piff och Puff: Räddningspatrullen” lyckas slå ”Ready Player One” i antalet referenser. Det tar inte slut. Jag hotar, jag gråter, jag ber om nåd - men referenserna är obevekliga. Disney äger ALLT nu och vid Gud, de tänker också referera ALLT, så bara sitt ner och uthärda.
 
Jag skulle säga att hur mycket du kommer tycka om den här filmen beror på ditt tålamod med referenserna, för det är också vad 95 procent av humorn hänger på. Jag tycker att både John Mulaney och Andy Samberg är begåvade, särskilt några av Mulaneys bitar som cynisk försäkringsförsäljare landar bra. Det finns stunder då munnen rycker till i nåt som liknar ett leende; att Puff är 3D för att han genomgick plastikkirurgi är ganska kul (även om han ser lite creepy ut.) Seth Rogens karaktär de träffar i Uncanney Valley är också hyfsat roande. Men inget gör mig mer road än att föräldrar kommer behöva förklara för sina barn vad Chippendale-dansare är.
 
För visst är den här filmen för barn? Det känns som att den är menad att vara en barnfilm som även är rolig för föräldrar, men jag undrar om det inte är en film som är rolig för vuxna och som barn uthärdar. Det känns som att barnen lockas in med söta djur på äventyr, men sen är större delen av handlingen en massa vuxengrejer och referenser de är för unga för.
 
Handlingen är inte ens särskilt lockande för mig som är intresserad av berömmelse som koncept, något jag verkar ha gemensamt med Lonely Island-medlemmen och filmens regissör Akiva Schaffer. Hans senaste film var ”Popstar: Never Stop Never Stopping” också utforskade berömmelse, men då från synpunkten av en idiot som var på toppen av sin karriär men som börjar glida nedåt.
 
Berömmelsens flyktighet, och vad det gör med folk, är värd att utforska, men Piff och Puff känns inte som rätt medium. De stunder jag tar en paus från att himla med ögonen åt ännu en referens återkommer jag hela tiden till samma tanke. Från början måste ju tanken varit att bara göra ett filmlångt avsnitt av ”Räddningspatrullen”, och många talangfulla personer är involverade, så hur hamnade vi här? Följt av frågor som: Varför kändes det här bättre än en äventyrsfilm? Vad såg jag precis? Vem är målgruppen?  Och antydde den där scenen att Puff jobbar som strippa?
| 19 maj 2022 08:30 |