Boogie Nights 1997

"Boogie Nights" är inspirerad av riktige porrfilmsstjärnan John Holmes omtalade karriär men bygger även på Anderssons egen kortfilm "Dirk Diggler Story" (vars huvudrollsinnehavare Michael Stein och Robert Ridgley har cameo-roller här). Efter den långfilmsdebuterade Andersson med indiefilmen "Hard Eight" och även skådespelare från den (främst John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Philip Baker Hall och Melora Walters) medverkar i denna.

Mark Wahlberg var på denna tid mer känd som gamla kalsongmodellen och rapparen Marky Mark som försökt sig på en filmkarriär med några snabbt glömda paranteser. Tur nog för honom hade han spelat mot stjärnskottet Leonardo DiCaprio som erbjöds huvudrollen i "Boogie Nights" men tackade nej (p.g.a. "Titanic") och då rekommenderade Wahlberg. Så småningom hade han fått sin första kreddiga huvudroll.

Han spelar tonårige diskplockaren Eddie som bor i förorten med föräldrarna men drömmer om ett liv som stjärna bland eliten som hänger på nattklubben han jobbar på. Hans talang visar sig vara ett könsorgan större än medium och när han upptäcks av porrfilmsregissören Jack Horner (Burt Reynolds) blir han indragen i en på ytan glamorös värld full av droger, våld och tragiska människoöden.

En film på det här temat hade lätt kunnat bli en sjaskig moralkaka men den Andersson - en av vår tids största och mest unika regissörer - dömer aldrig sina karaktärer, trots deras brister, misstag och tveksamma val i livet. Filmen är inte så mycket som en historia som en en rättfram inblick i denna kärleksfulla men rätt sorgliga "familj" av utstötta människor som flyr sina riktiga problem in i ett yrke och bransch som ständigt fäller krokben för dem när de försöker nå ut till omvärlden.

Huvudkaraktären Eddies/Dirks framgångssaga är egentligen en ganska konventionell berättelse men det handlar om så mycket - och många - fler än så. Det är en övergång från det glada, frigjorda 70-talet till ett mer kommersiellt och cyniskt 80-tal där film blir video och alla säljer sig (med fantastiska detaljer i val av musik och kläder). Liksom rollfigurerna så går tiden över från något oskyldigt och vackert till ett smutsigt, mörkare inre som får utlopp genom droger och våld. Andersson pekar inte på knarket utan vad det får oss att göra.

Filmen lever mycket på sitt fantastiska persongalleri där minsta biroll är suveränt rollsatt, från Hoffmans olyckligt kära, homosexuella kameraassistent till Alfred Molinas psykotiska knarklangare. Även Reynolds (i en kortvarig comeback) och Heather Graham får skina men det är framför allt Julianne Moore som stjäl filmen med sitt starka porträtt av den moderliga porraktrisen med ett hjärta av guld. Ja, praktiskt taget alla förmår att överskugga stackars Wahlberg som inte är dålig men inte heller lyckas nå samma nivå som motspelarna och hans scener kan stundtals kännas mer som transportsträckor.

Och det är ändå filmens största svaghet, om än ingen förödande sådan: den uppenbara protagonisten och hans berättelse förmår aldrig att intressera eller beröra på samma sätt som människorna omkring honom. Vi har sett ynglingen med stjärndrömmar förut men porrstjärnorna som försöker bli karriärmänniskor eller kämpar för rättigheten att träffa sina barn träffar mer rakt i hjärtat.

Men det är fortfarande ett extremt välspelat, genomtänkt och gripande drama som bjuder in till några tragiska men engagerande livsöden och skildrar en förändring i tiden, inte bara i porrbranchen utan USA överhuvudtaget. En stark genombrottsfilm värd namnet - och Andersson är definitivt värd den status han byggt upp i efterhand.