Blue Jasmine (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Cate Blanchett är överklassfrun Jasmine som får se sin sociala prestige, Chanel-dräkterna och lyxlivet smulas sönder då äktenskapet med den rike affärsmannen Hal (Alec Baldwin) upplöses efter att han anklagas för storbedrägeri. Hon flyr New York och anländer desperat och chockad till San Francisco för att bo med sin syster Ginger (Sally Hawkins). Det blir en enorm kulturkrock men också en möjlighet för systrarna att se närmre på de problem de båda brottas med.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BLUE JASMINE

Woody Allens bästa på länge
"Blue Jasmine" är ett intensivt och gripande drama om kris och kulturella krockar. Detta är Woody Allens bästa film på mycket länge och det säger inte lite! Det finns knappt något att klaga på vad gäller manus, foto och klipp. Skådespelarna gör dessutom alla otroliga prestationer och ger liv till sina karaktärer på ett mycket trovärdigt sätt.

Cate Blanchett spelar överklasskvinnan Jasmine som mist allt sedan hennes man Hal (Alec Baldwin) anklagats för bedrägeri i miljardklassen. Pank och eländig åker hon till systern Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco för att där börja om sitt liv. Det blir milt uttryckt en social kollision i och utanför den lilla lägenheten de ska dela, när Jasmine måste anpassa sig till ett enklare liv. Ett som bland annat innebär att söka jobb och väl sedan på arbetet också behöva jobba där.

Manuset är inget mindre än helt briljant. Historien om en kvinnas fall och ett kollapsande psyke är tungsint, men lyckas ändå roa och på sina håll locka fram ett fniss eller två. Fast framförallt är den hela vägen mycket berörande. Genom ett systematiskt redigerande i tid och rum presenteras Jasmines förflutna för oss via återblickar. Även om detta inte är förankrat direkt, fattar vi snabbt galoppen. Det fungerar verkligen utmärkt i helheten och ger ett fint flyt i berättandet. Det som var förr, det förljugna livet på toppen, utspelas i New York medan verkligheten och nu, har alltså San Francisco som kuliss.

Filmen är tydligt inspirerad av "Linje Lusta" både vad gäller stämning och intrig. Långa tagningar i trånga utrymmen förstärker den klaustrofobiska känslan och även i "Blue Jasmine" uppträder ett våldsamt om än annorlunda triangeldrama mellan systrarna och Gingers pojkvän - gråtmilde Chili. Förövrigt mycket sympatiskt spelad av Bobby Cannavale i ful frisyr. Jag tycker överhuvudtaget om de flesta karaktärer som dyker upp. Sally Hawkins är helt rätt som förlägna Ginger och nedtonade Andrew Dice Clay gör hennes förre man Augie klockrent. Louis CK gör ett litet (men mycket minnesvärt!) inhopp som kåtbocken Al vars charm och världsvana förför Ginger. Deras träffar bakom tonade glas i baksätet av en bil ger filmen oväntad men välkommen romantisk fägring.

Även om huvudpersonen Jasmine är en nedlåtande och vidrig snobb som inte gör mycket för att dölja detta, blir hon i Cate Blanchetts version en både sorglig men framförallt mycket sorgsen kvinna av kött och blod. Blanchett gör verkligen en makalös rolltolkning! Hon uttryckligen ÄR Jasmine i varje blick och rörelse. Dessutom gestaltar hon obehagligt övertygande de schizofrena svängningarna i karaktärens humör med en briljans av sällan skådat slag. Jasmine är en trasig individ, hon är förnekelse och förtryckta känslor personifierad och hennes ångest sipprar titt som tätt ut i ofrivilliga och osammanhängande monologer. Samtidigt försöker hon med envis iver lägga locket på ytterligare och fly det förflutna, trippande i sina designerskor.

Jasmine hade lätt kunnat bli en komisk figur och filmen därmed en komedi, men Cate Blanchett tar henne djärvt nog på fullaste allvar. Ett allvar som också regissören Woody Allen vågar vila i. Han har i och med "Blue Jasmine" skapat ett verk som både spirar i bästa Allen-anda, men samtidigt går och också når ännu längre.

För även om mycket som sagt kan kännas igen, så finns där en ny och lagom dyster ton som jag bara i undantagsfall tidigare har erfarit. Woody Allen låter verkligen Jasmine falla medan saxofonens glättiga klang hörs i bakgrunden. Inga skyddsnät trollas fram och fastän att hon emellanåt lurar sig själv om att ett ljus i tunneln är siktat, så visar det sig inte vara annat än ytterligare ett tåg.

Det här är en film om att ta ansvar för sitt eget liv, att växa och tvingas se verkligheten innan det är för sent. Och det kan man bara göra (eller inte göra) själv.

Jasmine har i slutändan kanske inte genomgått en fullt ut tillfredställande utveckling och vissa bitar på vägen kunde filats på en aning till. Men hennes närvaro fungerar som en katalysator i de andras liv, vilka däremot förändras desto mer och jag känner att det ibland kan få vara bra just så. Och mycket bra är det.

Senaste kommentarer
Filmrullen
Woody Allen har verkligen lyckats få till ett välskrivet och väl utfört arbete tillsammans med sitt team och ensemble. Det är inte riktigt en film jag längtar att störta in i biografen efter. Finesser finns, men det är inte så överfullt. Cate Blanchett var så fabulös i rollen som en bortskämd, medicin- och alkoholberoende änka, och Allens manus och karaktär är som gjorda för henne. Åtminstone i den här filmen. Den får en godkänd trea.
vinterblod
Detta var ett enda stort "njösch" .. Varken bra eller dålig, lite seg och halvdan.
Cate var grym, därför får det bli 3/5.
Fanny Jähnke
Allen är inte riktigt min tekopp och därför inte heller den här filmen. Cate Blanchett spelar ibland jättebra, ibland bjuder hon bara på förfärligt överspel. Det är dock häftigt att de skapat en karaktär som man hatar men samtidigt känner med så mycket. Slutar på betyget "helt okej"
Visa fler (23)

Veckans populära filmer

Visa fler