Black Panther: Wakanda Forever 2022

Black Panther: Wakanda Forever poster

Synopsis

I "Black Panther: Wakanda Forever" kämpar drottning Ramonda, Shuri, M'Baku, Okoye och Dora Milaje för att försvara sitt rike mot världsmakter som går till angrepp efter kung T'Challas död. Medan wakandierna börjar om på nytt, måste hjältarna slå sig samman med War Dog Nakia och Everett Ross och mejsla fram en ny väg för kungariket Wakanda.
Ditt betyg
3.3 av 42 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

8 november 2022 | 17:00

Ett emotionellt farväl - och en spännande nystart för Wakanda

Som ett farväl till Chadwick Boseman är "Wakanda Forever" en Marvelfilm fylld av starka känslor. Den emotionella resan är betydligt mer fängslande än den lättglömda konflikten över naturtillgångar som står i fokus. Onödigt lång - men aldrig tråkig.
Hur fortsätter man på en filmserie utan sin huvudperson? "Black Panther"-uppföljaren har det omöjliga uppdraget att hitta en väg framåt utan Chadwick Boseman, skådespelaren som dog i cancer bara 43 år gammal. Han hade då spelat T'Challa aka Black Panther i tre Marvel-filmer och blivit ett populärt tillskott.
 
Regissören Ryan Coogler hittar en lösning som känns både naturlig och respektfull. Black Panther är inte en person, det är en symbol för hopp, trygghet och gott ledarskap, och en mantel som kan gå i arv till nya generationer. Någon annan kommer så småningom att få ta över dräkten och ansvaret som kommer med den (lagom till slutstriden låter rimligt) men först är det dags att ge T'Challa ett värdigt avsked.
 
I filmen förklaras hans död med en plötslig sjukdom i första scenen, innan vi hoppar fram ett år i tiden. Hans syster Shuri förbannar sig själv för att hon inte lyckades hitta ett botemedel i tid.
 
Sorgen efter T'Challa är påtaglig och speglar på alla sätt också verkligheten. När karaktärerna sörjer sin ledare, bror och son förstår man att skådespelarna har nära till de känslorna. Marvel-loggan i början kommer utan den pampiga musiken, och klippen som fladdrar förbi visar alla samma ansikte. Filmen är lika mycket Marvel-familjens homage till Boseman som ett sätt för fansen att samlas och ta farväl.
 
Visst har Boseman lämnat ett stort tomrum efter sig. Shuri är inte lika intressant som karaktär och Letitia Wright inte en lika karismatisk skådis, men ändå knuffas hon in i huvudrollen - och gör det bästa av en tuff situation.
 
Men samtidigt är det orden "Wakanda Forever" som dominerar på affischen, inte "Black Panther". Ett tydligt tecken på en optimistisk nystart för nationen, och för franchisen. Filmen behöver hitta en egen väg att fortsätta framåt, och det gör man genom att ställa kvinnorna i Wakanda i rampljuset. Här finns, förutom techgeniet Shuri, även drottning Ramonda (en briljant Angela Bassett får ryta till i några starka scener) och krigarstyrkan Dora Milaje med Okoye (Danni Gurira) i täten.
 
Samtliga får fullt upp när antagonisten för stunden, Namor, dyker upp ur havet. Med sig har han en armé som ser ut att komma direkt från planeten Pandora och hamnat i fel film. Namor och hans folk har levt under vatten i århundraden och hållit sin existens hemlig för omvärlden. Nu är de arga. En lättglömd konflikt kretsar kring värdefullt vibranium, supermetallen från rymden som kan bli farlig om den hamnar i fel händer. Wakanda och Talocan har den - andra nationer vill åt den. Vibraniumet måste skyddas till varje pris. Namor håller med, men lutar åt mer radikala metoder.
 
Tenoch Huerta ("Narcos: Mexico") spelar sin roll återhållsamt men med inlevelse, som gör även en bitter 500-årig mutant till en nyanserad och trovärdig rollfigur. Det är hårfina skillnader som gör en allierad till en fiende, och frågan är om Wakanda lyckas hitta en diplomatisk lösning på problemet... eller om de ska göra upp i en actionpackad fight under filmens sista halvtimme?
 
Det är en rätt enkel story som får utspela sig över en generös speltid. På 2 timmar 40 minuter är ”Wakanda Forever” en av Marvels längsta filmer hittills. Och även fast det inte händer så värst mycket blir det aldrig tråkigt. Det är ganska skönt att scenerna får ta sin tid. Sorgen, saknaden och ovissheten inför framtiden som präglar historien får ta utrymme. Filmen känns ovanligt mogen för att vara Marvel. Politik blandas med andlighet, afrikansk kultur krockar med omvärlden, allt inramat av häftig sci-fi och snygga miljöer.
 
Men den som söker full fart och spänning kan bli besviken. Actionscenerna är relativt få, och det finns knappt plats för vitsiga skämt, om man inte räknar Julia Louis-Dreyfus gästspel som bitchig CIA-höjdare. ”Veep”-stjärnan introducerades i rollen i någon av de hundra Marvelserier som rullar på Disney+ och är i MCU för att stanna.
 
En annan spännande nykomling är tonåringen Riri Williams, tekniskt underbarn som byggt sig en egen Iron Man-dräkt. Mer av henne i kommande tv-serien ”Ironheart”, och även Wakanda ska vi få återbesöka i en framtida serie.
 
Fler "Black Panther"-filmer är nog bara en tidsfråga. The show must go on. Även när stjärnan har dött.
| 8 november 2022 17:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (7)
5
Jag får en jättestark känsla av att övriga recencenter här nedan inte har gått och sett samma film utan har istället fortfarande minnen från den usla filmen The Suicide Squad 2. Hur som helst. Först och främst vill jag säga att man ska se Black Panther Wakanda Forever i 3D och på på IMax för känslans skull. Detta är nog ett av Marvels stora mästerverk när det kommer till story regi och upplevelse som t.ex. undervattensstaden och Cuda 72 med magnum 440 ( var nog ingen äkta aar Cuda, men i allafall) och framförallt en hyllning till Chadwick Boseman r.i.p. När det kommer till skurkval så var det rätt så trist kukkulkan Amor med lånta fjädrar som han flyger runt med som en svart Adam inger ingen direkt känsla av att vara ond vilket får det hela att verka konstigt och larvigt men det var det enda felet med filmen. GÅ OCH SE DEN FÖR TUSAN NI VET INTE VAD NI MISSAR! " WAKANDA EMIREMBE GYONNA!
Läs mer
2
Filmen är oväntat bra med tanke på det skrala underlaget. Filmens grundpremiss är verkligen urtrist; en oväntad fiende dyker upp och gör kaos med Wakanda. Vi har sett det sjuttioelva miljoner gånger förr. Jag tror inte ens på konflikten men bryr mig inte så mycket. Det nya vattenfolket som introduceras är häftigt, miljöerna fascinerande, och ska man se den här filmen så är det defintivt på bio. I dessa Avatartider känns det som en bra uppvärmning inför Camerons juläventyr om en månad. Men grundkänslan är att vattenfolket mest är ursäkt för att göra en actionfilm. Äventyret i denna MCU-film är endast en fond för att berätta om Wakandas och framför allt Shuris sorgearbete. Det är inte särskilt mycket action i filmen, men jag önskar nästan att producenterna hade vågat tona ner filmens actioninslag ännu mer och fokusera helt på dramat bakom. För det är i scenerna som handlar om hur man går vidare efter förlust som magin händer. Angela Basset är storslagen som drottning och även om Letitia Wright inte har samma tyngd så bär hon filmen på sina axlar galant. Jag tycker även post-credits scenen avrundar detta farväl till Chadwick Boseman och serietidningarnas Black Panther väldigt fint. Ryan Coogler har gjort underverk med något som på pappret kändes omöjligt. Att föra Black Panther-arvet vidare. Sen om man ska bedöma helheten så blir det en ganska så vilsen upplevelse. Den är på tok för lång. Och även om jag tycker det är fint att man vågar ge tid åt sorgen, så stör hela actiondelarna eftersom de är så oerhört oengagerande. Hade de helt kapat slutfighten så hade jag inte sörjt ett dugg, för den är ett enda stort anti-klimax av "jag bryr mig inte ett dugg". Btw, snällt av regissören att inte lägga in en post-credits scen (finns endast en mid-credit) för när man suttit i biosalongens VIP-stol i 2 h och 40 min är träsmaken i rumpan så påtaglig att man inte orkade sitta en minut till.
Läs mer
2
Inte bättre än ettan, men håller. Båda filmerna är överskattade dock
Läs mer
Visa fler