Batman v Superman: Dawn of Justice 2016

Som vanligt så sätter Snyder tonen direkt med en minnesvärd titelsekvens som presenterar den nya versionen av Bruce Wayne (Ben Affleck) och hans alltid så hjärtskärande bakgrund. Wayne är mer väderbiten, cynisk och arg än någonsin tidigare, mycket likt den version vi möter i Frank Millers legendariska seriealbum “The Dark Knight Returns”. I kölvattnet av de omvälvande händelserna i slutet av “Man of Steel” är han minst sagt skeptiskt inställd till Superman (Henry Cavill) och plågas av tanken på de potentiella riskerna med en allsmäktig varelse på vår planet.

 

Fientligheten eskalerar mer och mer under berättelsens gång, särskilt när den kaxiga arvtagaren och entreprenören Lex Luthor (Jesse Eisenberg) ser sin chans att utnyttja den allt mer explosiva situationen för egen vinning. Det dröjer inte länge innan det kalla kriget mellan de två titelkaraktärerna närmar sig bristningsgränsen och därmed regelrätt krig. Gud mot människa. Dag mot natt. Blått mot svart. Kryptons son mot Gothams fladdermus.

Det faktum att även Wonder Woman (Gal Gadot) och andra karaktärer från DC Comics “Justice League”-universum dyker upp har stått klart länge, och det har funnits tvivel från flera håll kring om Snyder skulle lyckas med att jonglera alla bitar samtidigt. Alla de tvivel kan vi släppa nu, för det kan jag meddela att han gör. Tillsammans med manusförfattarna David S. Goyer och Chris Terrio hittar han en oerhört tillfredsställande balans mellan den här filmens enskilda story och ett större världsbyggande som lär göra Marvel-gänget gröna av avund. Alla karaktärer får gott om utrymme att jobba med och det är omöjligt att inte bli emotionellt engagerad i deras öden. Det har ryktats en del om vissa efterlängtade “cameos” som jag inte vill beskriva specifikt, men tro mig, ni blir inte besvikna.

Den solklara huvudkaraktären i filmen är Afflecks Batman och jag visste redan på förhand att det skulle bli den allra viktigaste pusselbiten för Snyder att få till. Jag har älskat denna oändligt fascinerande karaktär innerligt ända sedan barnsben, och kan inte ens minnas tiden innan han äntrade mitt liv. Tillfredsställelsen av att nu ha fått den bästa, hårdaste och mest Frank Miller-doftande versionen är därför omöjlig att beskriva. Dräkten är svart och grå, Affleck är stor som en stridsvagn och maskens öron är precis så korta som de ska vara. Ordet “badass” räcker inte till på långa vägar för att beskriva denna benknäckande best, och han tvekar inte en sekund med att döda om situationen kräver det.

Den där komplexiteten och svärtan som gör karaktären så mästerlig finns där i varje bildruta, och det påverkar hela filmens ton. Därför säger också den omdiskuterade 11-årsgränsen som filmen fått ytterst lite om det faktiska innehållet vi får serverat och hur rått det är. Jag vill inte avslöja för mycket, men vissa sekvenser måste verkligen ha varit svåra att komma undan med inom ramarna för åldersgränsen. Snyder ryggar inte bort från mörkret, smärtan eller förlusterna, inte för en sekund.

Henry Cavills Superman funkar också väldigt bra och han har gjort en spännande resa från “Man of Steel”, men trots det känns det lite som att han överskuggas av Batman och även Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot). Prince dyker upp tidigt i filmen, men när hennes alter ego väl gör entré rös jag av välbehag. Jag har tidigare varit väldigt osäker på hur en filmversion av henne skulle fungera, men Snyder visar vem det är som bestämmer. Varje sekund med henne är helt fantastisk och den tioåriga pojken i mig skuttar omkring i cirklar av lycka. Samma kan sägas om känslorna för Jeremy Irons härligt tech-nördiga Alfred.

Skådespelarnas vassa prestationer och filmskaparnas tolkning av grundmaterialet lyfts ännu högre med hjälp av Hans Zimmer och Junkie XL som står för musiken. Till skillnad från exempelvis Christopher Nolans Batman-trilogi och “Man of Steel” verkar den sistnämnda ha fått ta mycket mer plats här. Många av spåren är oväntat lekfulla och distinkt olika varandra. Elgitarren som präglar Wonder Woman-scenerna för på bästa sätt tankarna till “Mad Max: Fury Road” (också Junkie XL) och Lex Luthor-slingan känns som tagen från en skräckfilm från 30-talet.

I actionscenerna dånas det på för fullt med trummorna och det är omöjligt att inte dras med i det visuella spektakel som pågår framför ens ögon. Snyders kärlek för slow motion och stiliserade sekvenser gör sig påmind även här, och det fungerar oerhört bra rakt igenom. Vissa specifika ögonblick i actionsekvenserna kommer jag aldrig någonsin att glömma, och även som helhet imponerar dem stort. Symbiosen mellan bilder, ljud och musik är verkligen helt otrolig stundtals.

Efter det emotionellt uttömande klimaxet satt jag och kippade efter andan i biosalongen. Snyder har siktat ofattbart högt och når nästan fram till en fullpoängare. Det är en välspelad visuell fest med magisk, öronbedövande action och karaktärer man verkligen bryr sig om. Starten på DC Comics och Warner Brothers efterlängtade filmuniversum kunde inte ha blivit mer lyckad.