Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Av rädsla för vad en gudalik superhjältes ohämmade krafter kan leda till tar sig Gothams egen brottsbekämpare an Metropolis högaktade hjälte. Samtidigt frågar sig världen vilken hjälte de faktiskt behöver, för medan Superman och Batman strider mot varandra uppstår ett nytt hot, större än något mänskligheten tidigare skådat.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Majestätisk superhjältefest
Zack Snyders nya superhjälteepos toppar den underskattade föregångaren “Man of Steel” med råge. Det bjuds på vågad svärta, vassa tolkningar av djupt älskade karaktärer och spektakulär action som fullkomligt blåser en ur biostolen.
Som vanligt så sätter Snyder tonen direkt med en minnesvärd titelsekvens som presenterar den nya versionen av Bruce Wayne (Ben Affleck) och hans alltid så hjärtskärande bakgrund. Wayne är mer väderbiten, cynisk och arg än någonsin tidigare, mycket likt den version vi möter i Frank Millers legendariska seriealbum “The Dark Knight Returns”. I kölvattnet av de omvälvande händelserna i slutet av “Man of Steel” är han minst sagt skeptiskt inställd till Superman (Henry Cavill) och plågas av tanken på de potentiella riskerna med en allsmäktig varelse på vår planet.
 
Fientligheten eskalerar mer och mer under berättelsens gång, särskilt när den kaxiga arvtagaren och entreprenören Lex Luthor (Jesse Eisenberg) ser sin chans att utnyttja den allt mer explosiva situationen för egen vinning. Det dröjer inte länge innan det kalla kriget mellan de två titelkaraktärerna närmar sig bristningsgränsen och därmed regelrätt krig. Gud mot människa. Dag mot natt. Blått mot svart. Kryptons son mot Gothams fladdermus.

Det faktum att även Wonder Woman (Gal Gadot) och andra karaktärer från DC Comics “Justice League”-universum dyker upp har stått klart länge, och det har funnits tvivel från flera håll kring om Snyder skulle lyckas med att jonglera alla bitar samtidigt. Alla de tvivel kan vi släppa nu, för det kan jag meddela att han gör. Tillsammans med manusförfattarna David S. Goyer och Chris Terrio hittar han en oerhört tillfredsställande balans mellan den här filmens enskilda story och ett större världsbyggande som lär göra Marvel-gänget gröna av avund. Alla karaktärer får gott om utrymme att jobba med och det är omöjligt att inte bli emotionellt engagerad i deras öden. Det har ryktats en del om vissa efterlängtade “cameos” som jag inte vill beskriva specifikt, men tro mig, ni blir inte besvikna.

Den solklara huvudkaraktären i filmen är Afflecks Batman och jag visste redan på förhand att det skulle bli den allra viktigaste pusselbiten för Snyder att få till. Jag har älskat denna oändligt fascinerande karaktär innerligt ända sedan barnsben, och kan inte ens minnas tiden innan han äntrade mitt liv. Tillfredsställelsen av att nu ha fått den bästa, hårdaste och mest Frank Miller-doftande versionen är därför omöjlig att beskriva. Dräkten är svart och grå, Affleck är stor som en stridsvagn och maskens öron är precis så korta som de ska vara. Ordet “badass” räcker inte till på långa vägar för att beskriva denna benknäckande best, och han tvekar inte en sekund med att döda om situationen kräver det.

Den där komplexiteten och svärtan som gör karaktären så mästerlig finns där i varje bildruta, och det påverkar hela filmens ton. Därför säger också den omdiskuterade 11-årsgränsen som filmen fått ytterst lite om det faktiska innehållet vi får serverat och hur rått det är. Jag vill inte avslöja för mycket, men vissa sekvenser måste verkligen ha varit svåra att komma undan med inom ramarna för åldersgränsen. Snyder ryggar inte bort från mörkret, smärtan eller förlusterna, inte för en sekund.

Henry Cavills Superman funkar också väldigt bra och han har gjort en spännande resa från “Man of Steel”, men trots det känns det lite som att han överskuggas av Batman och även Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot). Prince dyker upp tidigt i filmen, men när hennes alter ego väl gör entré rös jag av välbehag. Jag har tidigare varit väldigt osäker på hur en filmversion av henne skulle fungera, men Snyder visar vem det är som bestämmer. Varje sekund med henne är helt fantastisk och den tioåriga pojken i mig skuttar omkring i cirklar av lycka. Samma kan sägas om känslorna för Jeremy Irons härligt tech-nördiga Alfred.

Skådespelarnas vassa prestationer och filmskaparnas tolkning av grundmaterialet lyfts ännu högre med hjälp av Hans Zimmer och Junkie XL som står för musiken. Till skillnad från exempelvis Christopher Nolans Batman-trilogi och “Man of Steel” verkar den sistnämnda ha fått ta mycket mer plats här. Många av spåren är oväntat lekfulla och distinkt olika varandra. Elgitarren som präglar Wonder Woman-scenerna för på bästa sätt tankarna till “Mad Max: Fury Road” (också Junkie XL) och Lex Luthor-slingan känns som tagen från en skräckfilm från 30-talet.

I actionscenerna dånas det på för fullt med trummorna och det är omöjligt att inte dras med i det visuella spektakel som pågår framför ens ögon. Snyders kärlek för slow motion och stiliserade sekvenser gör sig påmind även här, och det fungerar oerhört bra rakt igenom. Vissa specifika ögonblick i actionsekvenserna kommer jag aldrig någonsin att glömma, och även som helhet imponerar dem stort. Symbiosen mellan bilder, ljud och musik är verkligen helt otrolig stundtals.

Efter det emotionellt uttömande klimaxet satt jag och kippade efter andan i biosalongen. Snyder har siktat ofattbart högt och når nästan fram till en fullpoängare. Det är en välspelad visuell fest med magisk, öronbedövande action och karaktärer man verkligen bryr sig om. Starten på DC Comics och Warner Brothers efterlängtade filmuniversum kunde inte ha blivit mer lyckad. 
Explosiv popcornrulle!
Filmen tar sin början vid förra filmens, "Man of Steel", slutstrid. Den här gången ur Bruce Waynes synvinkel. När han ser upp på Superman som strider mot sin fiende uppe i skyn, ser han inte en superhjälte, utan ett världshot, vilket blir nyckeln till den stora konflikten genom hela filmen. Regisserar gör återigen Zack Snyder, som gör ett bättre jobb i det konstnärliga laget än som regissör och som regisserade den föregående filmen om Superman och de två huvudrollerna bärs upp av skådespelarna Ben Affleck och Henry Cavill. Jag minns för ungefär två, tre år sedan när vilda Batman-fans samlade ihop 50 000 namnpåskrifter och vädjade till USA:s president om att förbjuda Affleck från att ta sig an den ikoniska superhjälte-rollen (antagligen utifrån hans mindre omtyckta rolltolkning i "Daredevil" från 2003). Nu kan stormvågen nog gå och lägga sig och sova lugnt, för Ben Affleck gör sin roll med bravur. Paret i centrum backas även upp av en riktigt asgrym birollselit. Amy Adams (som sedan några veckor är min favoritskådespelare) är tillbaka som Supermans lover Louis Lane, och gör en mycket mer minnesvärd framställning av sin karaktär i den här än i "Man of Steel". Jesse Eisenberg gör filmens huvudskurk Lex Luthor och är en av de viktigaste och mest underhållande faktorerna som håller filmen i rullning (och som ger lite härliga Joker-vibbar till publiken). Sen så ska också Jeremy Jones nämnas, som tar över rollen som Bruces faderlige vän och betjänt Alfred Pennyworth från Michael Caine, och gör det med sådan bravus att jag nog skulle vilja sätta honom som min favorit för den rollen. Sen möter vi förstås Gal Gadot i sin roll som Diana Price, mer känd som "Wonder Woman", där man såklart har lagt skönhetsväxeln på högsta läge och mestadels bara ska vara ögongodis och kvinnligt alibi för den här filmens action. Dock så blir hon aldrig "jungfrun i nöd" och om man ser skådespelarmässigt så känns hon som ett ganska klart val. Under filmens första fyra femtedelar så glöder gnistan från stubinen som slutar vid en riktigt explosiv final. Filmens action kan kanske kännas lite överdriven, men är ändå aldrig händelselös, även om man till slut sitter och tänker: "Varför försöker de här pajasarna ens att skjuta Batman och hans batmobil?" Ett guldkorn från regissörens sida är att man valt göra den här filmen seriös, utan nästan någon humor alls. Det känns både skönt och perfekt! Sammanfattningsvis så är "Batman vs Superman: Dawn of Justice" (en, för mig, liten otydlig titel) en mycket actionladdad, snygg (man har verkligen inte sparat på 3D-effekterna), välgjord och stundvis välskriven superhjälte-film med grymma skådespelare och en härlig skurk, som bjuder på en hel del överraskningar. Lång visserligen, men jag kan inte säga att jag minns filmen som långtråkig. Dock kan jag ännu inte säga att jag är något vidare peppad på de Avengers-liknande uppföljarna "Justice League", eftersom att det på sistone har kommit för många superhjälte-filmer och att det känns gott och väl tillräckligt i denna film med två framstående superhjältar. Men hur som helst så är den här filmen en värdig övertagare av fanan efter Christopher Nolans filmtrilogi om Batman och efter det så uppiggande ultimata slutet slutet så går jag nöjd ut från biografen med en känsla jag inte känt sedan jag såg "The Dark Knight Rises".
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
MagnusP
Extremt spretig och obegriplig film. Jag såg UE i tron om att den skulle vara bättre än den sågade bioversionen men jag hade fel. Det är svårt att förklara hur dålig filmen är. Inget är begripligt. Häftiga effekter och godis för de absolut blinda fansen höjer betyget till en svag tvåa iaf.
Mr Mojo
Efter att ha sett UE-versionen två gånger nu finner jag det obegripligt att den ens visades i bioversionen.
Skulle dock fortfarande klarat mig utan Sagan Om Ringen-monstret i slutet...
Stoffe B
Såg om denna ikväll, denna gång i Ultimate Edition. Vet inte om UE var bättre än bioversionen. Men min 4 av 5 håller fortfarande. Den är lite spretig och Doomsday är ful. Men gillar allt med Batman i filmen. Ser fram emot Afflecks egna Batman-film, likaså Wonder Woman-filmen.
Visa fler (101)

Relaterade filmer