Avengers: Age of Ultron (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När Tony Stark försöker starta ett fredsbevarande program går det snett. Jordens framtid är hotad och Iron Man, Captain America, Thor, Hulk, Black Widow samt Hawkeye sätts alla nu på prov. När den onde Ultron träder fram är det upp till medlemmarna i Avengers att stoppa honom från att sätta sina planer till verket, vilket leder till ett episkt, unikt och världsomspännande äventyr.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: AVENGERS: AGE OF ULTRON

Robotslakt utan briljans
Med en betydligt tristare skurk och lägre träffprocent i oneliners än sin föregångare avsäger sig ”Avengers: Age of Ultron” alla pretentioner på att bli en liknande milstolpe i superhjältegenren – hyfsat underhållande emellanåt, halvdana karaktärsfördjupningar och misslyckade skämt resten av tiden.
Jag var en aning övermätt på Marvel-produktioner när den första ”Avengers” hade premiär, men upplevde Joss Whedons supersatsning som trivsam överlag. Behållningen låg främst i dynamiken mellan de sinsemellan mycket olika hjältetyperna, hur de slängde käft med varandra och utdelade vältajmade tjuvnyp. ”Avengers” förtjänar också ett särskilt omnämnande för att det var den första filmen som gjorde vettigt bruk av Hulken.  Dessutom bjöd man biopubliken på en älskvärt hatvärdig skurk i Tom Hiddlestons tolkning av den demoniske Loke. 

Tyvärr är Thors elake bror fortfarande ohotad som bäste skurk i detta universum. Titelfiguren Ultron visar sig nämligen vara en ganska blek historia. Denna superintelligenta och multikompetenta AI presenterar sig själv i formen av en sargad robotkropp som skrämmer slag på Tony Stark och resten av gänget just när de festar loss i sitt högkvarter. Scenen är mycket effektfull och gör full rättvisa åt James Spaders mörka stämma, som förkunnar en oåterkallelig dödsdom över i stort sett allt organiskt liv på planeten. 

Men mer hotfull än så blir aldrig Ultron. Under större delen av filmen representeras han av en deffad, rödögd robot med öronlika utväxter, som vitsar halvhjärtat med animerade läpprörelser. Det är helt enkelt svårt att dela hjältarnas rädsla inför den förestående apokalypsen när fienden framstår som fånig – detta är en gammal välkänd superhjältedramaturgisk grundregel som Whedon måste ha försakat i en tillfällig attack av glömska.

Vad gäller nya karaktärer så lyckas man bättre med tvillingsyskonen Maximoff, som är fientligt inställda mot hjältarna efter att deras barndom och föräldrar sprängdes i bitar av en granat signerad Stark Industries. Brodern är jättesnabb och systern kan ställa till oreda med hjälp av röda blixtar och en kraftfull förmåga att manipulera fiendens tankar. Båda bryter hyfsat återhållsamt på ryska. 

Med varje enskild hjältes presentation avklarad i den första delen och/eller ett antal fristående filmer ger ”Avengers: Age of Ultron” rikliga tillfällen för karaktärsfördjupning. Det går inte att säga att man tar tillvara på dem så där överjordiskt bra. Mest tid i anspråk tar doldisen från den första filmen, Hawkeye, kanske för att någon fokusgruppundersökning har informerat producenterna om att publiken vill se mer av honom. Jag kan själv inte förstå varför, eftersom både rollfiguren och hans sidohistoria är i stort sett menlösa.  När det gäller mer intressanta hjältar som nöjer man sig oftast med att förklara att de har något inre trauma att bearbeta utan att egentligen följa upp det alls. Undantaget är Hulken och Scarlett Johanssons Black Widow, som båda bär på stigman som är lättare att sympatisera med.

Ett par gånger får Joss Whedon till den sortens absurda ögonblickshumor som gjorde den första filmen minnesvärd - Hulkens oväntade backhand på Thor är ett exempel – men betydligt fler gånger faller skämt och oneliners platt till marken.
Det är inte bara så att träffprocenten vad gäller skämt är lägre i ”Avengers: Age of Ultron”, ofta levereras de med vad som verkar vara en tvångsmässig impuls att försöka bräcka föregångarens roligheter. 

En svag skurk, ojämn humor och halvdana karaktärsfördjupningar,  och till råga på allt alldeles för mycket Hawkeye. På det hela taget rör det sig om en uppföljare som bara delvis lyckas upprepa vad föregångaren gjorde bra, och nyhetens behag är vid det här laget långt borta. Att det inte blir uselt beror på att kemin och jargongen mellan hjältarna fortfarande saknar motsvarighet i någon annan filmserie från Marvel. Och möjligtvis för att Paul Bettany i mantel av någon anledning är ett livsingjutande koncept.
Senaste kommentarer
P U T T E
Att hitta en sämre film från fjolåret, ja från hela 00-talet, lär bli svårt.
Ren jävla kacka.

En stor fet STRUKEN kapsyl
eliten
Värdelös! Somna efter en kvart! 

1/5
Onge
Olidligt tråkig barnhistoria med platta skämt.
2+/5
Visa fler (55)

Relaterade filmer