2010 1984

Och en uppföljare på det behöver inte vara en dålig idé, men det ställer krav. Så jag tycker vi glömmer det där med "2001" och låter "2010 - Andra rymdodyssén" (okej, här kan vi gärna köra originalets "The Year We Make Contact" istället) stå helt för sig själv. Det är då vi kan se filmen som den hyfsade lilla rymdskröna den trots allt är.

Okej, helt för sig själv ska den kanske inte behöva vara, en viss bakgrundshistoria är bra att ha. Det har gått nio år sedan Discovery One åkte till Jupiter och aldrig, precis som sin besättning, återvände. Dr Haywood Floyd (den här gången spelad av Roy Scheider) fick skulden för misslyckandet och bytte bana. Men när han, tillsammans med två andra amerikaner på en rysk färja, får chansen att åka tillbaka upp i rymden för att ta reda på vad som hände med Discovery, då tar han den. Den andra odyssén inleds.

"2010" må utspela sig 2010 men spelades in 1984 och det märks. I filmen existerar fortfarande Sovjetunionen och det kalla kriget verkar inte bara vara högst aktuellt, utan till och med mer spänt än någonsin. Vilket för all del skapar nödvändiga (för berättandet, vill säga) konflikter och den vänskap, och yrkesmässiga respekt, som uppstår mellan karaktärer får en större tyngd. Naturligtvis är det här bra men man kan inte undgå att känna hur mycket det daterar filmen.

Å andra sidan känns tekniken förvånansvärt, om inte fräsch, så åtminstone aktuell. Högst trovärdig. Dels antar jag att man siktat på en hyfsat tidlös känsla, researchen har förstås varit grundlig, och dels antar jag jag att så mycket förändras inte rymdfarkosternas paneler genom åren. Finns inte så mycket svängrum för design i resor utanför atmosfären. Att ganska nyligen ha sett "Gravity" kan hjälpa, en annan rymdfilm som strävar efter realism, där en del ytor känns bekanta.

Fast det är trist att regissören/manusförfattaren/producenten Peter Hyam ("Capricorn One", "Timecop") inte kunde hålla sig ifrån att låta ljuden ljuda i yttre rymden. Sådana där detaljer drar ner på den önskade trovärdigheten.

Skådespelarna drar däremot upp betyget ett snäpp, de är av tillräckligt hög klass för att bära upp haltande dialog. Vilket det stundom finns här. Från Scheider och den alltid oerhört givande Helen Mirren (här som rysk rymdofficer), till John Lithgow och Bob Balaban. Den senare kände jag i ärlighetens namn bättre till tack vare ansikte än namn, en stabil birollsaktör (i bland annat "Ghost World" och Christopher Guests fejkdokumentärer) och han förtjänar större roller.

"2010" baseras ju en filmatisering av Arthur C. Clarkes roman, och är en av totalt fyra böcker i odysséserien. Clarke förklarade (eller ursäktade i efterhand, beroende på hur man vill se det) tydligen skillnader mellan de olika historierna med att de inte utspelade sig i samma universum eller verklighet. Att de är parallella världar. Jag tycker vi kan säga samma om de existerande filmerna. "2010" är som sagt ingen Kubrickansk klassiker men skitsamma, det är en hygglig science fiction med brister det går att ha överseende med, och då är jag nöjd.