Tim Burtons besynnerliga saga

EXKLUSIVT
18 September 2016 | 20:00

Tim Burton: "Jag har alltid fått höra att mina filmer är för mörka"

Tim Burton är tillbaka med "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn".

I över 30 år nu har Tim Burton fascinerat publiken med sina fantasifulla sagor, där hans skruvade mardrömmar kommer till liv under lika otäcka som underhållande former. Än är det inget fel på inspirationen. Burton talar med stor passion och glöd när vi möter honom i London för att smygtitta på klipp ur ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”.

Om jag ska likna ”Miss Peregrine” vid någon av Burtons tidigare filmer, så kommer jag att tänka på ”Dark Shadows”, som också samlade ett gäng udda figurer under Eva Greens tak. Eller kanske ”Big Fish”, en märklig och magisk liten saga med stort hjärta. Men det här är också en barnfilm - eller iallafall en film om barn - vilket kanske för tankarna till de gånger vi besökte Underlandet eller Willy Wonkas chokladfabrik. 

Det är ändå förvånansvärt sällsynt med så unga huvudroller i Burtons filmer. Speciellt med tanke på att alla hans filmer verkar födas ur ett barnasinne som han aldrig växt ifrån, och ur pojkrummets makabra teckningar. 

Den här gången fann han dock inspiration på annat håll, i illustrationerna i Ransom Riggs bok med samma namn. Utifrån mystiska bilder berättas historien om ett barnhem där ungdomar med ovanliga förmåga hittar fristad under Miss Peregrines beskydd.

Det var främst bilderna i Ransom Riggs bok som lockade honom, berättar Tim Burton när vi träffar honom under en pressträff i London. 

- Jag gillade verkligen hur han har baserat historien på de där gamla bilderna. Jag samlar också på gamla fotografier, även om jag inte har lika många som han. Jag gillar hur mystiska och poetiska de är, och samtidigt obehagliga. Det finns en historia bakom var och en av dem, fast man inte riktigt vet vad det är. Det sätter fart på ens fantasi. Man får hitta på sina egna berättelser, säger Burton.

Du dras till det udda. 

- Jag har alltid intresserat mig för den här typen av material. Alla känner sig udda någon gång under sin uppväxt. Även när man blir äldre upp eller förändras, får vänner och vinner framgång och popularitet, så är den där känslan av utanförskap någon man alltid kommer att minnas. Sen gillar jag att berätta en historia utan att känna till allt kring den, det bevarar en viss mystik.

Om det någonsin fanns en roman som det skrek ”Tim Burton” om så är det förmodligen den. Vet du om Ransom Riggs är ett fan av dina filmer?

- Jag har pratat lite med honom. Jag frågade inte specifikt om det, men jag tror att han är det, ja. Jag blev förvånad över hur ung han är, han kunde vara mitt barnbarn. Han har en härlig personlighet. Det är det svåraste för mig om man gillar en roman. Hur tar man det man gillar med romanen, och översätter till filmmediet? När man filmar en roman ligger det altid i bakhuvudet: man hoppas att författaren ska gilla filmen. Det är nästan läskigare än att visa filmen för publik. Så var det för mig med ”Sweeney Todd” och även här. Man känner sig nästan som ett barn som kallas till rektorn. Men han har alltid stöttat mig.



Boken har sin unika stil, och dina filmer har alltid hållit sig till samma visuella känsla. Förutom boken, och din egna smak, vilka andra influenser fanns det?

- Bokens fotografier och film är två helt olika medier. Jag försökte fånga det poetiska, det mystiska och det simpla med bilderna. Det är en enkel historia om upptäckande. Det visuella får följa i samma spår utan att bli för flashigt. Med tanke på de besynnerliga elementen var det viktigt att hålla det mänskligt så att folk kan identifiera sig med deras känslor.

Det är svårt att inte tänka på ”X-Men” och liknande filmer om ungdomar med förmågor.

- Jo, superhjältegenren lever och frodas.  Men jag såg det aldrig som en superhjältefilm, det här är en mer mänsklig version. ”Miss Peregrine” handlar mindre om superkrafter och mer om något som plågar dem. Varje barn har sin egna besynnerlighet, och det var vad som lockade mig. Det handlar inte om att ”vi ska rädda världen”. Snarare att ”vi är de vi är, det här är vår grej, och kanske kan det hjälpa oss att lösa ett problem”. Det ligger på en mer jordnära nivå och det gillade jag.

Det är en tunn linje mellan superkrafter och handikapp. 

- Ja, deras förmågor är bara en del av dem. Det är grejen. Det är som en unge som fiser för mycket, eller har svårt att gå. Det är helt enkelt mer extrema versioner av såna saker.

Alla dina filmer handlar om besynnerligheter. Varför är det viktigt för barn att se det?

- Om man går tillbaka till tiden innan film, när man berättade sagor för varann, så var det hemska historier. De var grafiska och groteska, om mödrar som äter sina barn… Jag har alltid tyckt att när man är ny i livet, så är allt abstrakt. Det är som drömmar, de kan vara hemska, men man behandlar något man inte riktigt förstår. Det är intressant vilken makt de historierna kan ha. Och när man växer upp och går och ser fantasyfilmer så är de inte verkliga, men de är verkliga för mig. De kan hjälpa en att behandla något psykologiskt som kanske pågår i ditt liv. Det abstrakta är viktigt på det viset. Något som verkar läskigt. Jag försöker alltid att blanda in humor, eller känslor, så det inte blir weirdness för sakens skull. Man får alla element som gör en person.



Hur var du själv som barn?

- Jag var lite som Benjamin Button. När jag var liten kände jag mig som en 80-åring. Och i morse blev jag 13. Jag har alltid förstått mig på läskiga saker. Jag tror att barn förtjänar mer credd där. Föräldrar kan säga att något är för otäckt för dem, men barnen vet sina egna gränser och vad som känns tryggt. Men på ett lustigt sätt finns det alltid något som känns likadant. Jag var likadan då som nu… fast kortare.

Du är en av de filmskapare vars namn får folk att tänka på en speciell visuell stil. Har du med åren blivit mer självmedveten?

- Nej. 

Men känner du någonsin mitt i en tagning att ”det här blev för mycket Tim Burton”?

- En intressant fråga. Om du frågar någon i min närhet, så är jag väldigt teknikskygg. Jag går inte ut på nätet eller läser saker om mig. När man är liten sätter man folk i fack, och jag blev en sak. Jag blev ”den märkliga killen”. Så man spenderar hela sitt liv och försöker bli en människa. När jag sedan hade blivit människa så ville jag undvika att höra saker om mig, för att inte åter bli en sak. Jag undviker det starkt. Jag vill inte höra något om mig. Jag går inte ut på nätet av den anledningen. Jag vill kunna tänka på min film utan att tänka på mig, eller på studion eller budgeten. Jag vill fokusera på varför jag vill göra den här filmen, ur ett konstnärligt perspektiv, så gott det går.

Hur mörk blir filmen?

- Jag är den sämsta personen att fråga. Under hela min karriär har jag hört att mina filmer var för mörka. ”Batman” var för mörk, och nu är den som en skridskoshow på is. ”Nightmare Before Christmas” var för mörk, och ändå ses den av treåringar och deras hundar. Det gäller allt jag någonsin gjort. Men jag såg aldrig mina filmer som särskilt mörka. Det finns lite otäcka element, men du måste nog fråga någon annan.



Eva Green spelar Miss Peregrine, vad tycker du är hennes besynnerlighet?

- Eva kändes helt rätt för den här rollen. Hon har den här mystiken som gamla filmstjärnor hade, som att man känner henne men ändå inte. I vår värld vet alla allt om alla. Det är trevligt att hitta en koppling till någon som man känner men egentligen inte känner. Det är det vackra med Eva. Hon har också fantastiska idéer, och det är snyggt hur hon förvandlar sig till en fågel. Det var en viktig kvalitet för filmen, haha.

Varför valde du Samuel L. Jackson till att spela skurk?

- Sam är en kille som jag alltid har velat jobba ihop med. Han är en av skådespelarna som jobbar mycket, och jag gillar många skådespelare, men jag tröttnar aldrig på att se honom. Sätt honom i en film och jag vill se den. Och som han levererar. Han har en look som vi aldrig har sett förut, han ger filmen en annan vibe. Men vad stackarn fick utstå mycket. ”Har du något emot att vi hänger upp dig i en vajer idag? Förresten, vi ska också tända eld på dig. Och du måste agera hela tiden.” Men han var briljant.

Att se Judi Dench med armborst hör inte heller till vanligheterna.

- Hon kom fram till mig och sa att hon aldrig hällt i ett armborst, eller skjutit ett monster genom fönstret. Det är alltid något nytt för någon. Trots alla dessa priser… Men jag tror kanske inte att hon vinner pris för den här filmen, haha.

Hur var hon att jobba med?

- Hon är fantastisk. Och hon satte armborstet på första tagningen, ett riktigt proffs. Det är kul att jobba med folk som Sam eller henne. Det är ju inte en typisk Judi Dench-film, om något sådant finns. En av de bästa sakerna i mitt jobb är att jobba med människor som varit med om så mycket, men som fortfarande har en gnista och en nyfikenhet, en artistisk anda och ett positivt humör. Även om jag som person kan bli negativ så tänker jag bara på dem, på allt de har gått igenom, och hur de fortfarande är positiva och begåvade. Det ger mig verkligen en boost att jobba med sådana människor. 



Du filmade en scen med Terence Stamp som morfar i Florida? Visst är det första gången du filmar där sedan ”Edward Scissorhands”?

- Det stämmer. Och vad som förvånade mig är hur höga träden hade blivit, det var otroligt. Det fick mig att känna mig riktigt gammal. Jag kände inte igen mig. Ja, det var med i boken. Och Terence är orks en person som gjort så otroligt mycket. När vi först träffades pratade om hur han hade jobbat med Fellini. Jag bara satt där och lyssnade på honom i två timmar. Jag får ut så otroligt mycket av såna människor, det är en ära. 

Du har jobbat med Colleen Atwood så länge, behöver ni fortfarande diskutera kostymer eller vet hon vad du vill ha?

- Jag gillar inte riktigt att prata. Men samtidigt är det så att folk man jobbat med länge vill inte bli bekväma. Vi säger aldrig ”gör som du gjorde i den där filmen”. Jag kan ge henne en liten sketch, och hon fattar. I varje artistiskt samarbete försöker man tänka på att inte upprepa samma sak.

Hur hittade du huset som filmen utspelar sig i?

- Jag har spelat in många filmer i England och tittat på många olika hus över hela landet. Men den här gången breddade vi sökningen. Saken med det här huset är att det kändes som ett hus, ett hem. Till skillnad mot en institution, som ett sjukhus eller ett mentalsjukhus. Det var viktigt för mig. Och huset liksom talade till mig direkt, så fort jag klev ut ur buskarna och såg det. Där var mitt hem för besynnerliga barn. Det var viktigt, med tanke på barnen och att mycket i filmen är specialeffekter, att de skulle få något verkligt. Att det skulle kännas som ett hem.

Du hittade det i Belgien?

- Ja, Belgien har en intressant arkitektur. Och det förvånade mig för jag hade aldrig varit där innan.




Teknologin har utvecklats mycket genom åren. När du ser tillbaka på dina tidigare filmer, är det roligare att filma nu? Hur lyckas du balansera din kreativitet med teknologin? Undervattensscenen ser otrolig ut, det kunde ha varit en actionfilm.

- Ja, men det är samtidigt inte en actionscen. Visst, en del effekter använder vi för att bekämpa skurkar, men för det mesta använder vi dom för att gå från punkt A till punkt B, bara på ett annorlunda sätt. Det var något jag gillade. Jag ville inte förlita mig för mycket på greenscreen. Det handlade också om barnen, att försöka göra det mer mänskligt, vi ville ha ett riktigt hus som man kunde känna på, och såna saker. Så jag vill inte bli för beroende av teknologi. Jag har gjort filmer där teknologin har varit otrolig, men samtidigt vinner man Oscar för ”Beetlejuice”, där vi kastade in allt möjligt på inspelningen, fejkögon och vad mer. Det är roligt hur man än gör det. Man vill använda effekter om det passar projektet och kan användas på bästa sätt. 

Men njuter du av att vara på en inspelning?

- Det är intressant. Det är där allting händer, och det är där allting kan gå fel. Man känner sig som en manodepressiv. ”Har jag tagit min medicin idag?” Jag ska inte klaga, för man kunde haft mycket sämre jobb. Jag föredrar det framför, säg, försöka pitcha in idéer till studion eller prata om filmen efteråt. Då är man mitt uppe i det, alla byråkratiska saker utifrån försvinner och man är där med det mest elementära. 

Vad tycker du om dagens superhjältefilmer, och har du sett ”Batman v Superman”?

- Jag har inte sett den. Men jag tycker det är lustigt. När jag gjorde första ”Batman”-filmen blev den en kommersiell succé, men inte hos kritikerna. Det är kul hur tiden går och man pratar fortfarande om de roliga kostymerna… Det är intressant hur den inte har bleknat, utan växer sig bara starkare och starkare. 

Hur platsar ”Miss Peregrine” i din karriär?

- Det är obekvämt att prata om, för jag är inte klar med min karriär än. Det är som att välja skola för sina barn innan de är födda än. Men jag kan säga att jag relaterar till dessa karaktärer, jag känner igen mig i dem.


Tim Burtons "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" får biopremiär 30 september.