Intervju med Paul Thomas Anderson

17 Mars 2015 | 20:00

”Man känner sig som en jävla bedragare ibland”

Paul Thomas Anderson pratar "Inherent Vice" och 60-talsestetik med Viktor Jerner.

Med filmer som “Boogie Nights”, “Magnolia” och “There Will Be Blood” på sin meritlista har Paul Thomas Anderson länge varit en helgjuten del av det amerikanska filmskapandet. 

I veckan har hans sjunde film ”Inherent Vice” – som handlar om privatdetektiven Doc Sportello (Joaquin Phoenix) och hans drogpräglade jakt på sin försvunna ex-flickvän Shasta Fay (Katherine Waterston) - premiär här i Sverige. Det är en speciell film för Anderson, för med tanke på att den baseras på Thomas Pynchons bok med samma namn markerar den hans första regelrätta adaption av någon annans verk. 

Jag tog ett snack med honom under en pressdag i Paris och diskuterade Pynchon, Joaquin Phoenix, 60-talsestetik och mycket mer.

Så, först och främst, varför just den här boken och den här författaren? 

- Bra bok och bra författare helt enkelt. ”Inherent Vice” är nog den av Pynchons böcker som lämpade sig bäst för en adaption också, med tanke på att den har en enda karaktär i centrum som väver sig igenom flera olika situationer och med förhållandevis få avstickare. Men ”Vineland” var ett annat alternativ, den är också ganska rakt på sak tills den plötsligt beger sig till Tokyo och Godzilla dyker upp mitt i alltihop (skratt). De bitarna hade man kunnat kapa bort. ”Mason & Dixon” är också intressant, för även om det är en väldigt tjock, komplicerad och tät bok så har den en enkel och vacker historia om två engelska astronomer i grunden.

Bokens titel kan tolkas som att den pekar på hur 60-talets ideal kollapsar på sig själva, är det något som du försökte utforska även i filmen?  

- Visst finns det där, men allt kommer från boken. Men förresten, gör de verkligen det? Kollapsar de på sig själva? För idealen var väl bra, var de inte det? Fri och öppen kärlek skulle dock kunna vara ett exempel på just det där. Jag kommer ihåg när jag träffade en sådan människa en gång, hon sa att hon inte var svartsjuk, en fri själ och allt det där. Men nej, det håller inte så länge. Fucking glöm det bara. Pynchons sätt att presentera allt sånt där på är så vackert. Intressant nog har ju frasen ”Inherent Vice” dykt upp i flera av hans böcker, så det verkar vara något som han har haft i tankarna länge. Det är en fantastisk titel.

Det har pratats mycket om handlingens komplexitet, hur går känslorna kring det?

- Jag är medveten om att vissa inte håller reda på alla detaljer och så, men det är meningen att just det ska vara en del av det roliga. Om man lyckas hålla reda på allt, så är det också okej. Jag tror att en del tycker om den här typen av film, och andra säger bara ”fuck it”, det här struntar vi i. Det är lugnt för mig.



Hur viktigt är det för dig att hitta dig själv i storyn? Vad är det som greppar tag i dig?

- Det gäller att hitta något som man kan relatera till, antar jag. Det finns aspekter kring Docs kärlek till Shasta som jag verkligen kände igen, de där känslorna man har för sina ex-flickvänner. Det tror jag att alla kan relatera till. Det samma kan sägas om hur Pynchon skriver om fastighetsmäklare och att se städer kapas sönder på olika sätt. Det tilltalade mig väldigt mycket, det kan jag också relatera till och det tror jag att många andra gör också. Varje gång vi ser någon gammal ståtlig byggnad rivas och ersätts med en telefonmast. Det finns vissa delar i boken som har väldigt mycket att göra med just den tiden och platsen, men den där konstanta kampen som finns i berättelsens centrum, framfart, rörelse och fastighetsutveckling, det blir aldrig gammalt. Det är inte unikt för den tiden och platsen, utan det är mer av en global och tidlös fråga. Jävla skitstövlar till mäklare som är lite som Godzilla, helt enkelt.

Du har varit väldigt kryptisk i tidigare intervjuer kring Thomas Pynchons involvering i projektet, vad kan du säga om det?

- Okej, istället för att vara kryptisk så ska jag vara väldigt tydlig. Jag har aldrig träffat honom, och det är där det börjar och slutar. Vad säger du om det? (skratt)

Vad inspirerade dig när du jobbade med den här filmen? Tänkte du något på ”The Big Lebowski?”

- Man måste sluta fred med ”The Big Lebowski”. Man måste säga; ”The Big Lebowski” är den bästa filmen som någonsin har gjorts, det är inte ”The Big Lebowski” jag gör, det är något annat. Jag vet inte om Pynchon har sett den, men inspirationen kom alltid från boken, det var den vi alltid gick tillbaka till. Men ”Långt farväl” var naturligtvis en film som dök upp i tankarna, jag har ju alltid varit en Altman-tjuv. Mest handlade det dock om att försöka släppa de filmerna ur tankarna, ta ett steg åt sidan och fråga sig, vad är det Pynchon menar här?

Hur svårt var det att få den finansierad?

- Den här var barmhärtigt enkel faktiskt, efter att jobbat stenhårt med att försöka få ”The Master” finansierad. Med "Inherent Vice" var hela processen relativt okomplicerad, för filmbolaget gillade boken och skådespelarna, och prislappen var lagom stor. Tack gode gud för det. 



Det har varit en del diskussioner på sistone om hur filmer med medelstor budget försvinner mer och mer, hur känner du att det har påverkat dig och de filmer du vill göra?

- Jag har faktiskt inte känt det så mycket på sistone. Det var tydligt efter att ”There Will Be Blood” (2007) hade kommit ut för några år sedan, att pengarna plötsligt verkade försvinna, de gick upp i rök. Det var väldigt konstigt också, med tanke på att det hade kommit filmer som ”There Will Be Blood” och ”No Country For Old Men” som gick väldigt bra, både kritikermässigt och pengamässigt. De kostade inte så mycket att producera och drog in en hel del deg. Av någon anledning försvann alla jävla pengar efter det. Under två eller tre års tid var de helt borta. Finanskrisen var väl en av orsakerna, antar jag. Men just nu är det mycket pengar som flyter omkring, för alla olika typer av filmer. Det är inte enskilda personer som betalar för filmer nuförtiden, det är alltid flera olika som hjälper till att lägga pusslet, ofta från länder med grova brott mot mänskliga rättigheter (skratt).

Hur var ditt förhållande med Warner Brothers? De har ju haft en del intressanta samarbeten med regissörer tidigare, exempelvis Stanley Kubrick. Lät de dig göra precis vad du ville utan kompromisser?

- Ja, till en viss gräns. De har varit fantastiska kollaboratörer och partners. De har gett mig nog med rep så att jag kan hänga mig själv (skratt). Att jobba med proffs har verkligen sina fördelar, kan jag tala om för dig. Jag tänker inte nämna några namn, men genom åren har jag jobbat med en hel del amatörer. Åt helvete med det. Men Warner, de är underbara att jobba med.

Det här är andra gången du jobbar med Joaquin Phoenix (”The Master”), var han det uppenbara valet från start? Var inte Robert Downey Jr. påtänkt ett tag?

- Ja, jag ville jobba med honom igen. Alla som jobbar med Joaquin vill jobba med honom igen. Han är en ren fröjd, men det slog mig inte direkt att han kunde eller borde spela Doc. Jag letade bland andra skådespelare också, men där var han, rakt framför näsan på mig. Det där med Robert Downey Jr. var något som överdrevs rejält. Förr i tiden kunde man träffa skådespelare och prata om saker och ting, utan att någon fick reda på det. Nu är det annorlunda, och jag vet fan inte hur det funkar längre (skratt). Paranoia, mannen.



Dina filmer har alltid en väldigt distinkt visuell stil, och ”Inherent Vice” präglas av en sorts blekt estetik som ändå inte blir alltför ”retro”. Hur gick tankarna kring det?

- Det där är som musik för mina öron, det ska aldrig bli för mycket retro. Det hela började med att jag hade en rulle film i mitt garage som var värmeskadad. Den hade inte förvarats ordentligt men vi testade att filma lite med den och gillade stilen. Materialet såg ut som att det var trasigt, som att det hade bleknat. Färgerna hade en skön urvattnad känsla och när vi såg det försökte vi få resten av filmen att likna den stilen. Sen gillar jag kornighet i bilden också, och det ser man inte så ofta på bio längre. Jag vet inte ens om biopubliken inser att de missar det. Så vi försökte förstärka det lite och omfamna kornigheten. För mig ger det en skön känsla, det känns verkligen som att man är på bio.

Du räknas ofta till världens absolut bästa filmskapare, känns det som en press när du arbetar med dina filmer?

- Nej. Det är svårt nog att komma på en bra idé, det är svårt nog att filma en bra scen och det är svårt nog att göra det mesta av inspelningsdagarna. Ärligt, så är det. Alla de fina ord som folk säger om en faller bort väldigt fort när man sitter ensam och försöker skriva något eller klura ut hur man ska tackla inspelningsdagen. Man känner sig som en jävla bedragare ibland, så jag kanske borde bära runt på lite recensioner (skratt). 

Du har sagt i en del andra intervjuer att du har blivit lite trött på din egen kreativa röst, och att det är en av anledningarna till varför du valde att adaptera Thomas Pynchon. Skulle du någon gång kunna tänka dig att regissera någon annans manus? 

- Kanske, jag vet inte riktigt. Det enda problemet med det är att jag förmodligen skulle känna att jag då fråntogs en av de roligaste bitarna i mitt filmskapande, skrivandet. Det kan vara jävligt irriterande och rentav hemskt ibland, men det är fortfarande fantastiskt. Det är lite som S&M, antar jag. Men det vore grymt faktiskt, om ett manus dök upp och jag kände; ”det här vill jag regissera”.


"Inherent Vice" har biopremiär på fredag.