"Jag älskar Hitchcock"

12 Juni 2009 | 16:23

"Jag älskar Hitchcock"

Sam Raimi som de senaste åren har blivit känd för sina filmer om Spider-Man, men nu återvänder han nu äntligen till skräckgenren med "Drag Me to Hell". En genre han har varit borta ifrån sedan han gjorde "Evil Dead" 1981.

Man får känslan av att du var som ett barn i en godisaffär, när man ser "Drag Me To Hell" - att du gör precis det du älskar att göra.

Det är sant. Jag älskade att spela in den här filmen. Vi var omgivna av människor som jag kände och var bekväm bland. Och dem vi inte kände verkade vi ändå haft tur med.

Varför bestämde du dig för att återgå till skräckgenren?

För friheten. Det var en av de största anledningarna. Här hade jag total kontroll för första gången sedan min första film, "Evil Dead". Jag fick göra precis det jag trodde på utan att behöva kompromissa med någon. Det var uppfriskande. Jag gillade också att ha en mindre budget som omväxling. De senaste 7-8 åren har jag haft lyxen att arbeta med storfilmer som "Spider-Man", det här var mer handgripligt - bara skådespelare och tekniker. Det är en större belöning.

Hur blev den här filmen till?

Av ren tillfällighet. Min bror Ivan och jag skrev en novell 1989. Bara för några år sen, 2002, gjorde vi om den till ett manus. Jag har ett skräckfilmsbolag kallat Ghost House Pictures, och tänkte varför inte skriva ett riktigt manus för det nya bolaget? Vi skrev den och tänkte att jag bara skulle producera, men med en annan regissör hade vi haft mindre pengar över till filmen, och jag ville inte behöva klippa i manuset. Då insåg jag att jag inte bara ville göra en film, jag ville göra den här filmen.

Är "Drag Me To Hell" baserad på en sann legend?

Historien är helt och hållet påhittad. Det enda vi ens funderade på att researcha var demonen som Alison Lohman framkallar: den äldre kvinnan. Vi insåg att många kulturer har olika demoner med namnet Lamia. Ibland är det en gud som äter småbarn, ibland en orm, ibland en sexig men ond kvinna. Intressant att alla har samma namn men är så olika. Berättar de bara olika sidor av samma historia? Varför inte berätta vår egen historia om Lamia? Vi använde oss alltså av ett tidlöst koncept, bland mycket annat: en karaktär som får betala dyrt för sin girighet. En berättelse om moral som många kyrkor har berättat om. Så det är i grunden en gammal och beprövad skräckhistoria.

Och ändå står den ut, särskilt i dagens skräckvåg.

Jag tänkte egentligen inte på andra filmer när jag spelade in den här. Jag ville bara göra historien så dramatisk och rolig som jag kunde. Vårt mål var aldrig ens att ge publiken vad vi trodde de ville ha. Jag och min bror ville bara göra oss själva nöjda, och hoppades att publiken skulle gilla det också.

Ingen skrämmer publiken och får dem att skratta på samma gång, så som du. Är det viktigt för dig, att blanda skräck med humor?

Ja, jag vill inte ha det på något annat sätt. Det är nog för att jag är en fegis innerst inne. Jag kan inte se på saker utan att se humorn i dem. Det kanske är en försvarsmekanism. Och av någon anledning är det så jag framställer mina skräckfilmer. Jag kan inte förklara det, men ingen påverkas mer av skräck än jag. Det enda sättet att ens hantera det är att försöka se det roliga i det samtidigt.

Har du alltid gillat skräck?

Jag har alltid tyckt om spökhistorier. Som barn brukade jag sitta kring lägerelden eller i ett mörkt rum tillsammans med kompisar och berätta läskiga historier. Med en bra berättare får man en speciell stämning bland åhörarna. Man vill liksom skrika men vågar inte riktigt. Sen släpper det och du skriker av ren fasa. De är både kul att lyssna på och berätta. Iallafall för mig. Man ryser tillsammans och skriker tillsammans. Det är härligt att känna så med andra.

Vilken film introducerade dig för genren?

Den första skräckfilmen som gjorde ett enormt intryck på mig var George Romeros "Night of the Living Dead". Jag var runt tio och min syster smugglade in mig på bion under sin kappa, otroligt men sant. Jag var så ung! Och terrorn var ofattbar för mig, jag var livrädd (skratt).

Många unga filmskapare ser upp till dig, men vem såg du upp till?

Jag uppskattar Stanley Kubrick, Fellini och Bergman som jag studerade en kort tid. Och jag älskar Hitchcock. Han är mästaren på berättande, inte bara spänning. Han vet precis hur mycket information publiken behöver, varken mer eller mindre. Hans koncishet inspirerar fortfarande.

Lärde du dig något av "Spider-Man" som hjälpte dig i "Drag Me To Hell"?

"Spider-Man"-filmerna lärde mig mycket om digitala effekter. Huvudpersonen själv var ju ofta dataanimerad. Så vi var tvungna att jobba med de absoluta proffsen. Jag kunde låna en del av detta i "Drag Me To Hell" och göra gamla saker på nya sätt, till exempel framhäva en del av makeupen digitalt, vilket är ovanligt i en skräckfilm. Vi kombinerade två hantverk och skapade något nytt.

Och vad har du lärt dig under "Drag Me To Hell" som "Spider-Man 4" kan få nytta av?

Hur man är koncis, hur man jobbar med något tajtare schema, och en ny förståelse för vad som är väsentligt. För utan stor budget har man inte mycket tid, och då måste man hela tiden framåt. Man måste ta snabba beslut, och det var uppfriskande för mig att inse. Jag hoppas ta med mig det till nästa film.