Intervju

Skribent

Alexander Kardelo

11 november 2021 | 18:00

Julklassiker i nytappning: Hannes Holm om att ta Karl-Bertil till bioduken

”Familjen Jonsson är nästan som en ”Solsidan”-familj på 1940-talet.”
Med filmer som ”En man som heter Ove” och ”Ted - för kärlekens skull” har Hannes Holm gjort några av de största biosuccéerna på senare år. Nu är han försiktigt optimistisk om att publiken ska dyka upp även till ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton”, en nyinspelning av en tecknad tv-klassiker som rullat i rutan i över 45 år.
 
För MovieZine berättar Holm hur han gick tillväga när kortfilmen blev lång, och hur annorlunda man ser på ”Karl-Bertil” idag jämfört med när han själv var fjorton år.

Jag kanske är ensam i världen om det, men jag hade aldrig sett ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton”. Första gången var förra året, då jag visste att du var på gång med en film.

- Du slås ändå av Sonja Holm som spelar Vera. Hon såg den första gången i förrgår och sa ”Vad lik den var vår film!” Det är roligt. Man kan ju undra; ”varför ge sig på denna klassiker?”. Men Victor Sjöström gjorde ju en fantastisk film som heter ”Körkarlen” som ingen vet om idag, för att det inte har gjorts en remake. Jag hoppas ju att den här filmen ska rendera tittare till ”Karl Bertil Jonssons” tecknade variant.

Hur är din relation till originalfilmen?

- Jag var exakt fjorton år när den sändes 1975. Jag var all in på temat om att sno grejer. Och något så smart som att titta i en taxeringskalender… Jag blev så otroligt upplyft. Sen älskade man ju Hasse & Tage, och den subversiva delen i det. Hasse & Tage var vänster, och det var många på den tiden som inte fick titta för sina föräldrar, för att det ansågs vara kommunistpropaganda. Idag har ”Karl Bertil” blivit en klassiker, en institution. ”Karl Bertil är en bra kille” tycker alla, både höger- och vänstermänniskor.

- I filmen har jag förstärkt partierna där konsekvensen av hans handlande ska kännas. Jag har jobbat lite med familjen Jonsson, de är nästan som en ”Solsidan”-familj på 40-talet. De har allting, men de saknar anseende. Och när de får anseende och alla kommer på deras glöggfest, ja då går sonen i huset och raserar det. Sen kände jag att det var viktigt med slutet, att föra fram det lite till nutid. Det var en svår uppgift att hitta balansen, man vill göra filmen för de som gillar ”Karl Bertil” men ändå komma med något nytt.
 
Familjen är samlad. Skådespelarna Jennie Silfverhjelm, Jonas Karlsson och debutanten Simon Larsson.
 
Så hur tänkte du när 23 minuters animerad film skulle bli långfilm? Vad är nytt?

- Mina kompisar som inte håller på med film blev jätteglada. ”Ska du göra Karl Bertil! Det ska bli kul att se hur den historien funkar i nutid.” Men nej, jag ska ju göra den som den tecknade såg ut! Då blev de väldigt besvikna, haha. Det hade man kunnat göra också. Men nu valde jag att lägga historien i den här hitte-på-tiden. Och jag kände att när man är fjorton år, då börjar känslorna och puberteten komma. Så det var inte så konstigt att lägga in en slags relationshistoria, till exempel.

- Sen gillar jag som sjutton hur Tage Danielsson flörtar med att det på något sätt utspelar sig under Andra världskriget. Man trodde nånstans på den tiden att krigen skulle ta slut. Men idag kommer det barn hit från Syrien eller Afghanistan. Jag tyckte att det var viktigt att lyfta fram att det alltid kommer pågå kriser. Det var bra att få in de här krigsbarnen, för att det fanns en metafor kopplad till vår nutid. Och så kastade jag in lite svartvita bilder också. ”Skriva på näsan”, heter det.

Och det är äkta arkivbilder ni använder?

- Det är krigsbarn, Sverige tog emot 80.000 finska krigsbarn. 70.000 fick åka hem, 10.000 blev kvar och förlorade sina föräldrar. Och det är ändå rätt många. Det är de barnen vi ser på de filmerna.

- Det hände en natt med klipparen Fredrik Morheden. Vi satt och började prata, och plötsligt kände jag ”ska vi inte klippa in de här på riktigt?” Det kändes naturligt. Förhoppningen är att man ska ha glömt bort de bilderna när man går ut ur biografen, att det har gått in genom sinnet istället. Det var mycket diskussion kring det, en del tyckte att man rycks ut ur sagan, men jag tror vi har en annan bildperception idag. Så det är inte så jäkla radikalt ändå.
 
Unge Karl-Bertil stjäl julklappar från de rika och ger till de fattiga i årets svenska julfilm.
 
Enligt IMDb har du ett engelskspråkigt projekt härnäst. Vad är ”Bluebeard”?

- Kurt Vonnegut! Det är en av hans sista romaner. En existentiell historia, väldigt drömsk, som jag kontaktades om under ”Ove”-tiden. En typisk Kurt Vonnegut-historia som handlar om en krögare som bjöd massor med amerikanska unga konstnärer på mat när de inte hade pengar. Och sen när de blev kändisar på 60- och 70-talet så betalade de med tavlor. Han fick en enorm samling. Filmen handlar om när han själv har blivit gammal och den här samlingen är inlåst i en potatiskällare. Det är en jättefin historia.

- Det är ett projekt av kanske fyra stycken som jag håller på med. Man måste idag som regissör ha 4-5 projekt igång, för man vet aldrig - var kommer pengarna in först, när är rätt skådespelare ledig? Men jag är 58 år idag, man kanske inte kan vara en publikfriare hela tiden. Det finns några projekt som jag ska göra oavsett om de har bredare anslag eller inte. Ett sådant drömprojekt utspelar sig sex månader innan millennieskiftet, det är en slags kärlekshistoria.

Är det fortfarande aktuellt med en amerikansk remake av ”En man som heter Ove”?

- Den är fortfarande på gång. Tom Hanks är med och en schweizisk regissör, som jag nu inte minns namnet på, har kommit ombord. De hoppas börja spela in i januari.
 
 
"Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" får biopremiär 12 november.
| 11 november 2021 18:00 |